måndag 30 januari 2012

Dedikationen av boken

Jag upptäckte att jag glömt att ta med bokens dedikation (till min älskade hustru som står ut [oftast] med allt mitt läsande, skrivande, grävande och petande). Citatet (som jag älskar) kommer från Julian av Norwich och fungerar också som en slags sammanfattning av innehållet i boken:


Lägg nu detta på minnet. Kärlek var hans mening. Vem visade det för dig? Kärleken. Vad visade han för dig? Kärlek. Varför visade han det för dig? Av kärlek. Om du lägger detta på minnet, så kommer du att känna och förstå kärleken mer och mer. Men du kommer inte att lära känna något annat! Nej, aldrig! Så var det jag lärde mig, att kärlek var vår Herres mening. Och jag såg och kände mig övertygad om, att innan han skapade oss, älskade Gud oss, och att hans kärlek aldrig har försvagats och aldrig kommer att försvagas. I denna kärlek har alla hans verk blivit gjorda, och i denna kärlek har han gjort allt till vårt bästa, och i denna kärlek är vårt liv evinnerligt. Vår begynnelse var när vi blev gjorda, men den kärlek i vilken han gjorde oss fanns i honom utan begynnelse. I den kärleken har vi vår begynnelse. Allt detta skall vi för evigt få se i Gud.

Julian av Norwich (1991), s.158.

lördag 28 januari 2012

Början av Del I: TREENIGHETEN – Gud uppenbarad i Jesu Kristi Evangelium

Nedan följer ett utdrag från det första kapitlet i min bok "Den Livgivande Gemenskapen". Det första avsnittet berör primärt läran om treenigheten, och treenighetens väsen. Och jag anser att det är oerhört viktigt i det teologiska tänkandet att förstå (så långt det nu är möjligt) hur (och att) Gud är Ett väsen/En natur och tre Personer. Och hur detta sedan måste ses och förstås i ljuset av uppenbarelsen i Jesus Kristus. Allt hänger på "Vem säger du att Jag är?" 

 
Först av allt skall du tro att Gud är en, som har skapat allt, danat det och gjort det från att inte vara till att vara, han som omfattar allt men ensam är ofattbar.[1]



G

ud är En.[2] Gud (den Oskapade) är i sig en dynamisk Gemenskap i glädje, frihet, liv, en kärleksrelation: Fadern och Sonen och Anden[3] är Kärlek[4] och de delar liv, glädje, kärlek, och frihet i överflö­dande delaktighet, givande och mottagande. De är ömsesidigt inne­boende och involverade i varandra. De är för varandra, genom varandra, med varandra och i varandra, och den Kärlek som genomtränger dem förenar dem i en Livgivande Gemenskap.

Den Treenige Guden har inte bara gemenskap med sig själv, Han är Gemenskap. Denna relation benämns ibland som perichoresis[5] [circuminsessio, circumincessio, permaetio]. Treenigheten är ett ömsesidigt sig–själv–genomsyrande av de tre personerna [hypostasis][6], ett interpenetrerande, och de är involverande i varandra. De förblir i varandra och omsluter varandra på alla sidor [circuminsessio].[7] De genomtränger och är sammanvävda med och i varandra [circumincessio].[8] De tre personerna är i en ständig process av ömsesidig växelverkan, och de genomtränger varandra, interpenetrerar varandra och denna gemenskapsprocess [koinonia][9] utgör deras natur. Treenigheten har alltid existerat tillsammans, Fadern och Sonen och Anden har aldrig existerat åtskilda och de är en Gemenskap i Enhet [communio]. De tre personerna är en oupplöslig förening med ett och samma väsen. Allt som skapas blir skapat i, genom, och till Jesus[10] – det finns ingenting ”utan­för Gud”. Och Gud har en Evig plan...[11]

Ordet Treenig eller Treenighet återfinns inte i Bibelns texter. Irenaeus formulerar ett första utkast till läran om Treenigheten. Termen som sådan används först av Tertullianus, och blir under 200 och 300–talet, hos t.ex. Origenes, Athanasios och Augustinus, utarbetat som en viktig förklarande formulering inom teologin.[12] Detta skedde i mångt och mycket som ett försvar mot de villoläror som hotade att tränga in i församlingen både utifrån och inifrån. Men även om termen som sådant inte återfinns i Bibeln finns den uppenbarad och uttryckt där. Det framgår implicit i Gamla testamentets texter och explicit i Nya testamentet. Även om uppenbarelsen av Treenigheten inte framgår helt klart i Gamla testamentet är det desto klarare i Nya testamentet. Och genom att läsa Gamla testamentet i ljuset av uppenbarelsen i det Nya testamentet finner vi många implikationer på Treenigheten även i det Gamla testamentet.[13]

I Nya testamentets evangelier uppenbaras Treenigheten tydligt i och genom Jesu inkarnation.[14] I de övriga nytestamentliga skrifterna proklameras Treenigheten tydligt.[15] Ordet Treenigheten sammanfattar tre viktiga sanningar om Gud: (1) det finns endast en Gud, (2) Fadern och Sonen och Anden är Gud och (3) Fadern och Sonen och Anden är distinkta personer, men inte separerade.


Fadern och Sonen och Anden lever i gemenskap och ömsesidig kärlek och är: ett väsen [ousia],[16] och av samma väsen [homoousios][17] (vilket uttrycker enhet) i tre personer [hypostasis] (vilket uttrycker självständig­het). Gud är ett väsen och tre hypostaser [mia ousia, treis hypostaseis]. Gud är en mångfald, men utan åtskillnad. Var och en av de tre personerna är Gud helt och fullt. Personerna besitter inte ”en tredjedel Gud var”, utan Gudomen i sin helhet.[18]

Treenigheten uppenbaras som en enhet–i–mångfald och mångfald–i–enhet, den är En Treenighet eller Treenig Enhet. Fadern och Sonen och Anden är en enhet och sammanvävda av Kärlek och Gemenskap. De tre är lika eviga, ingen av dem föregår de andra. De tre personerna är olika, men det är inte en fråga om hierarkiska skillnader. De är vilka de är i relationen med varandra. Deras relation är en ömsesidig delaktighet, en växelverkande gemenskap där varje person tar emot allting från de andra och samtidigt ger allting till de andra.


Vi kan som sagt inte med enbart ord och tanke förklara detta – det är här jag tystnar och ändå erfar när­varon av denna Kärleksfulla Gemenskap.

Treenigheten är en:
Enhet i mångfald – Ett väsen i tre personer.
Jämställdhet i värdighet och rang – Jämlika i natur och ära.
Mångfald i verksamhet och verkan – Fadern genom Sonen i Anden.


Gregorios av Nazianzos beskriver hur Treenigheten är en Enhet:

... i detta fall handlar det om en enhet som hålls samman av en och samma natur, samma ära, samma enhet i vilja och rörelse, […].[19]



[1] De Apostoliska fäderna (2006), Hermas herden, 26:1, s. 249. ”Hermas herden” skrevs troligen någon gång mellan 95–100 e.Kr. ”De Apostoliska fäderna” är benämningen på en samling brev skrivna av några av de första apostlarnas lärjungar omkring 90–150 e.Kr..
[2] 5 Mos 6:4; Mark 12:29, och Nicenska trosbekännelsen börjar: ”Jag tror på en enda Gud”.
[3] Matt 3:16–17; 11:27; 28:19; 1 Kor 1:21–22; 12:4–6; 2 Kor 13:13; Gal 4:6; Ef 2:20–22; 2 Tess 2:13–14; Tit 3:4–6; 1 Petr 1:2.
[4] 1 Joh 4:8, 16.
[5] Termen används först av Gregorios av Nazianzos (329–389), och senare av Johannes av Damaskus (675–749). I nyare tid används termen av t.ex. teologerna Leonardo Boff, C. Baxter Kruger, Jürgen Moltmann, Miroslav Volf and John Zizioulas.
[6] Används för att beteckna en gudomlig person, det som kännetecknar de olika personerna, varje persons individualitet, vilket existerar samtidigt i och för den personen själv och i den eviga relationen med de två andra gudomliga personerna. Detta omfattar två aspekter: Prosopona – individualitet, person, personlighet, subjektivitet, och Hypostasis – kännetecken, egenskaper, existensformer, ”sätt–att–vara”. Ordet har således inte den betydelse vi har gett ordet ”person” idag i betydelsen ”individualism”, ”självförverkligad”, ”självbestämmande”, utan betecknar snarare en ”individ i gemenskap”.
[7] Dvs. en statisk betydelse: Circum – omsluta, sessio – att sitta, sitta i. Varandet eller förblivandet av en person i de andra eftersom de gudomliga personerna endast existerar i de andra, med de andra, genom de andra och för de andra.
[8] Dvs. en aktiv betydelse: Circum – omsluta, incidere – att genomtränga, interpenetrera. De tre gudomliga personernas interpenetrering av varandra grundad i deras eviga Gemenskap.
[9] Grek. Koinonia, lat. Communio: det egentliga och riktiga förhållandet och relationen mellan människor, och det egentliga och riktiga förhållandet mellan personerna i Treenigheten.
[10] Joh 1:1–3.
[11] Ef 1:3–14; Kol 1:13–29.
[12] Irenaeus av Lyon (130–202), Tertullianus (155–220), Origenes (185–254), Athanasios den store/Athanasios av Alexandria (296–376) och Augustinus av Hippo (354–430).
[13] Se t.ex. 1 Mos 1:2–3, där Herren skapar genom sitt Ord och sin Ande; eller i Jes 63:8–10, förbundets Herre, Hans ansiktes ängel och Hans helige Ande. 
[14] Vi återkommer till detta i stor utsträckning i kapitel ”II. Jesu inkarnation och vår adoption – Kristologiskt centrum”. Vi kan här nämna t.ex.: Matt 3:13–17; 28:19; Joh 14:15–23; Apg 2:32–33; 2 Kor 13:13; Ef 1:1–14; 3:16–19; Fadern är Gud: Matt 6:8–9; 7:21; Gal 1:1; Sonen är Gud Joh 1:1–18; Rom 9:5; Kol 2:9; Tit 2:13; Hebr 1:8–10; Anden är Gud: Mark 3:29; Joh 15:26; 1 Kor 6:19–10; 2 Kor 3:17–18.
[15] Se t.ex. formuleringarna i Apg 2:32–33; 1 Kor 12:4–6; 2 Kor 13:13; Ef 4:4–6; 1 Petr 1:2; Jud 20–21 osv. Se vidare kapitel ”II. Jesu inkarnation och vår adoption – Kristologiskt centrum”.
[16] Det som utgör den Treenige Guden, det som förenar och är identiskt i de tre personerna: varande, kärlek, godhet, sanning, ömsesidig gemenskap, på ett absolut och evigt sätt.
[17] Homoousios – konsubstantiell; substans, essens, natur, av samma väsen.
[18] Kol 2:9; 1:19; Joh 1:14, 16; 14:10; 16:15.
[19] Gregorios av Nazianzos (2002), s. 53. Även kallad Gregorios Teologen.

torsdag 19 januari 2012

Liten sammanfattning av Den Livgivande Gemenskapen

Nedan följer en liten sammanfattning och en försmak av vad som kommer att möta dig som läsare av boken:


Sammanfattning av vad som väntar dig i denna bok: Jag kommer här att försöka bringa lite klarhet i hur den Treenige Guden kan förstås och hur detta har förståtts under historiens gång. Jag hävdar att det är grundläggande att Gud är en kärleksfull Gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden. I denna Gemenskap flödar Liv, Frihet, Kärlek och Glädje.

I denna Gemenskap beslutar sig Gud för att skapa allt som finns. Och som skapelsens krona skapar Gud människor till sin avbild och likhet vilka skall leva i gemenskap med varandra i och med Gemenskapen som adopterade barn.

Tyvärr fördärvas detta av vad som vanligtvis kallas för ”synd”. Synden får förödande konsekvenser för människorna och den övriga skapelsen. Men Gud överger inte sitt syfte med sin skapelse. Han har redan innan världens grund var lagd utarbetat en plan som är centrerad i den inkarnerade Jesus Kristus.

Guds plan med skapelsen tar en ny vändning i och med att Fadern, när tiden är inne, sänder sin Son till att inkarneras och leva i den helige Andes kraft i den skapade världen.

I denna inkarnation bevarar Jesus både sin gudomlighet och sin mänsklighet. Här träder Gud in i skapelsen och tar skapelsen in i sig själv och påbörjar försoningsverket som skall hela, frälsa, befria och återupprätta det som synden fördärvat. Jesus – den andre Adam – fullbordar och fullkomnar det som den förste Adam inte förmådde.

Jag vill i detta visa hur viktigt det är att verkligen ta på allvar detta faktum att Gud blir människa i den inkarnerade Jesus utan att för den skull förlora sin gudomlighet. Detta är av största vikt då vi försöker förklara vad det är som sker med skapelsen och mänskligheten i och med Jesu inkarnation. Detta är av största vikt då vi försöker förstå hur Gud räddar och återupprättar den skapelse som fallit.

Det verk som sker i den inkarnerade Jesus omfattar hela Hans liv: från födelse, liv, korsfästelse, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra sida. Hela Jesu verk är ett försoningsverk där hela Treenigheten är aktivt involverad. Vi kommer därför att se på vad som sker på korset och hur detta påverkar hur vi ser på vad som kallas för försoningslära. Vi kommer därför även att se på några olika formuleringar vilka försöker förklara vad Guds försoningsverk innebär. Detta hänger intimt samman med Jesu uppståndelse från de döda och Hans upphöjelse till Faderns högra sida.

Då försoningsverket sker i Gud så innebär det att allt som sker med Jesus också sker med oss och med den övriga skapelsen. Då den inkarnerade Jesus Kristus sätter sig på Faderns högra sida utgjuts den helige Ande för att uppenbara vad som skett i och med Jesu verk. Anden förenar dem som tror i gemenskap med varandra i den Livgivande Treeniga Gemenskapen.

Det som har skett i och genom Jesu inkarnation har skett en gång och för alla. Detta är Verkligheten.

Och eftersom Gud kallar oss till att leva i denna Verklighet, denna Gemenskap, av fri vilja och kärlek önskar Han att vi skall se det som skett i Jesus Kristus för vår skull. Detta uppenbarande av Verkligheten är Andens verk.

I detta verk är de som tror aktivt delaktiga genom att uppmana dem som ännu inte ser detta till omvändelse och tro. Och den plan och det syfte som Gud hade innan världens grund var lagd kommer att få sin fullbordan.

söndag 15 januari 2012

Fortsättningen på Inledningen/förordet ifrån Den Livgivande Gemenskapen

Här nedan följer så den sista delen av Inledningen ifrån boken Den Livgivande Gemenskapen:



Mäster Eckehart skrev:

Människan skall inte låta nöja sig med en tänkt Gud, ty när tanken förgår, så förgår även denna Gud. Man skall i stället ha en verklig Gud, som står högt över människornas tankar och det skapade.[1]

Detta talar tydligt om vår, och min, begränsning. Om inte tanken kan omfatta Gud, hur mycket mindre då våra ord. Om det vore möjligt skulle jag ha en Gud efter min egen avbild. Men ändå... Gud är Verk­lig, trots begränsningarna i mina tankar och mina ord. Denna verklighet kan jag till viss del erfara, men inte fånga fullständigt i tankar och ord. Det är viktigt att inse, i förhållande till alla koncept och läror angående Gud och Guds verk, att lärorna och teorierna som sådana inte är detsamma som det Verkliga. Treenighetsläran eller läran om Jesu Kristi inkarnation är således inte detsamma som Treenigheten själv eller Jesu Kristi reella inkarnation. Lärorna och teorierna är våra försök att på något sätt förstå och peka på den Verklighet vi kan erfara.[2] Inga beskrivningar av färgen blå är färgen blå, inga vetenskapliga förklaringar av ljus och brytningar är färgen blå. På samma sätt är Treenigheten oberoende av lärorna och teorierna om den. Treenigheten är först och främst en Verklighet, först därefter kan vi försöka förstå den och formulera våra tankar om denna Verklighet.

Innan jag kände min älskade hustru Anna och innan vi påbörjade vår relation ”visste jag en hel del om henne” – jag hade fakta om henne. Men nu, efter 10 år tillsammans med henne, kan jag säga mindre och mindre ”bergfasta fakta” om henne. Hon är för underbar för att täckas och förklaras av mina ord. Jag känner henne på grund av att jag älskar henne och jag älskar henne för att jag känner henne. Men jag har långt ifrån utgrundat henne. Hur mycket svårare är det inte då att skriva om Gud?

Men ändå... Gud hjälpe! Jag kommer att skriva vad jag tror mig se i min rela­tion till Gud, i Skrifterna och hos andra författare. Jag gör detta utan några som helst anspråk på ofelbarhet. Jag låter dig som läsare fundera vidare över det jag skriver och det jag citerar. Jag vill i detta sammanhang citera poe­ten Tomas Tranströmer som skrev ett brev till en läsecirkel vilka läste hans poesi och som hade frågor om det han skrivit, och detta citat kan fungera som ett slags motto för det jag skriver (och hur jag läser Bibeln och andra författa­res texter), och för hur du kan läsa det jag skriver:

Men ”budskapet” då? Ni efterlyser envist ”vad du egentligen menat”. Det där ”egentligen” antyder att jag försöker säga något annat än vad som står i texten. Det är vanligt att man tror att modern dikt är ett krångligare sätt att framföra ett budskap som skulle kunna sägas ”egentligen” på ett annat och begripligare sätt. Det kan gälla för vissa diktaturstater där man måste uttrycka sig kryptiskt för att inte bli hämtad av polisen. Men så är det ju inte för mig. Jag menar precis som det står.[3]

Jag menar också ”precis som det står”, men det betyder inte att det är ”absolut rätt” eller ”enda sättet att se Gud och tolka Hans verk på”. Jag skriver bara det jag menar utifrån det jag tror mig ha förstått och erfarit, och jag kommer för­hoppningsvis att se mer och förändra det som är uppenbart fel... men detta är vad jag förstår och ser för tillfället.


Kapitlen i denna bok är inte några ”steg” eller ”punkter”, utan hela boken är en integrerad helhet, och den bör läsas som sådan. Kapitlen överlappar och går in i varandra. Ibland blir texten ”teknisk” och ”svår” (ge inte upp, utan försök att reflektera över det som skrivs – jag menar: klarar du av att hantera mobiltelefoner och mikrovågsugnar efter lite funderande kan du ju lägga ned lite tankemöda på att reflektera över Gud tycker jag) och ibland blir texten ”barnsligt enkel” och ”berättande” (missa inte djupen som finns i dessa enkla berättande avsnitt). Mycket på de följande sidorna kom­mer att upprepas och belysas från olika håll, och jag kan bara instämma med bluesgitarristen B.B. King som svarade på frågan varför han alltid spelade samma sak om och om igen: ”Att spela gitarr fungerar på samma sätt som att tala sanning. Du behöver aldrig oroa dig över att du upprepar samma grej om du berättar sanningen. Du behöver inte låtsas eller dölja något”.[4]

Jag uppmanar dig vidare att sakta, noggrant och bedjande (ja, tala med Gud även om du ännu inte tror. Du behöver inte berätta för någon annan att du gör det om du tycker att det är pinsamt...) läsa de många bibelreferen­serna som återfinns i fotnoterna,[5] och läs gärna dessa i sitt samman­hang, dvs. läs cirka tio versar före och efter de angivna bibel­referenserna. Och om du har möjlighet; läs gärna i olika översättningar. Fundera över texterna. Samtala med andra om dem.[6] Det är förunderligt hur mycket vi missar i bibeltexterna på grund av att vi tror att vi vet vad som står där och på grund av att vi ofta genom undervisning, predikningar och böcker tror oss ha en slags förförståelse om vad texten ”egentligen” betyder; så ännu en gång: läs texterna sakta, noggrant och bedjande. Låt oss i vår läsning börja med att tro att Bibelns författare faktiskt ”menar precis som det står”.[7]

Dessutom har jag inkluderat många citat, framför allt från kyrkans första trehundra år, då du kanske inte har dessa böcker i ditt bibliotek. Med citaten vill jag visa att de tankar som framförs inte är ”ett nytt evangelium”, utan det Evangelium som varit med redan från kyrkans födelse. Evangelium är inte en ”sak”, inte en ”metod”, inte en ”sam­ling försanthållanden”, utan en person: Jesus Kristus. Och vi får inte skilja ”budskapet” från personen Jesus, vi får inte skilja Jesu verk från personen Jesus. Vi ställs inför Evangeliets faktum: de Goda Nyheterna om vad som skett, sker och skall ske, och vår respons till detta förändrar inte dess verklighet.

Slutligen: Boken är skriven både för troende som vill se och lära känna Gud och Guds verk ännu mer, och den är skriven för otroende som säger: ”Jag tror inte på Gud!” Jag brukar bemöta påståendet ”jag tror inte på Gud” med en fråga: ”Vilken Gud är det du inte tror på?” Det svar som ges leder mig alltid till att svara: ”Jag tror inte heller på den guden...” Så läs, se och lär känna den Gud som är god och som är värd att älskas – Han som har älskat oss först!

Boken vill proklamera Evangeliet – de goda nyheterna – om vad som är sant i Jesus Kristus, vad Jesus fullbordade i och genom inkarnationen, i Hans liv, gärningar, undervisning, död, uppståndelse, upphöjelse till Faderns högra sida, och Andens utgjutande.  Evangelium är det faktum som består i att allt det som hänt i och genom Jesus också har hänt för och med oss. Vi är kallade att acceptera och leva i den verkligheten.



[1] Eckehart (1966), s. 9. Meister/Mäster Eckehart (1260 – 1328) dominikanmunk och mystiker.
[2] Detta gäller också för bibeltexterna. De beskriver och pekar på en Verklighet. I Bibeln finns det inte någon utarbetad teori om Treenigheten men, som vi kommer att se längre fram, beskrivningar av den. Det är först under de tre första århundradena som man börjar utarbeta sina reflektioner över den Verklighet man erfarit. Detta sker utifrån två olika horisonter: den ena frågade sig ”vad menar vi då vi proklamerar att Fadern är Gud, att Sonen är Gud och att Anden är Gud?” (dvs. en inomkyrklig teologisk fråga), och utifrån den andra försökte man bemöta de problem och motsägelser som konfronterade de troendes erfarenheter primärt från judisk monoteism, från grekisk polyteism och filosofi, och diverse gnostiska strömningar och teorier (dvs. ett apologetiskt problem, ett bemötande av de frågor som konfronterade kyrkan utifrån). Genom de olika villoläror (t.ex. modalism, subordinationism, triteism, osv) som försökte tränga sig in tvingades församlingen att definiera specifika termer och formulera en allt mer utarbetad lära om Treenigheten. Parallellt med detta formades även de kristologiska teorierna.
[3] Schöiler (1999), s. 18.
[4] På tal om att upprepa… Räkna hur många gånger Paulus upprepar namnet Jesus, Kristus, eller omnämner Honom som Herren, Honom, Hans, osv, i det första kapitlet i Efesierbrevet. Räkna gärna i första kapitlet i Kolosserbrevet också när du ändå håller på.
[5] Joh 14:16–20, 26; 15:26; 16:5–15. Ja, jag vet att det är många bibelreferenser ibland. Men stanna upp och läs dem och fundera över dem och se vad det verkligen står. Du måste inte, men om du vill se vad det verkligen står är dessa bibelreferenser en grund till dina egna studier. Denna bok går att läsa utan fotnoterna. De innehåller, förutom många bibelreferenser, lite kommentarer och förklaringar och ibland fördjupningar för dig som är intresserad.
[6] Ef 1:17–19 och 3:16–19. Notera att Paulus skriver till en grupp människor och att han använder orden ”er”, ”era”, ”ni”, ”oss” – vi skall tillsammans förstå och känna Kristi kärlek.
[7] Detta betyder inte att jag förespråkar en ”blind bokstavstro”. Läs bibeltexterna i sitt sammanhang, med någon förståelse av vilken slags text (genre) det är du läser (poesi, brev, berättande text, lagtext, förmaningar, apokalyptik, profetior, metaforer, liknelser, osv), och gärna med någon grundläggande förståelse för det kulturella sammanhang som texterna skrevs i och till. Kom dessutom ihåg att Bibelns texter inte skrevs i ”kapitel och vers–form”. Varje bibelbok/brev är en helhet som behöver läsas och förstås som en helhet. För en djupare förståelse av hur du kan läsa och tolka bibeltexterna föreslår jag att du läser Gordon Fee och Douglas Stuart ”Att läsa och förstå Bibeln”.

fredag 6 januari 2012

Den Livgivande Gemenskapen - första delen av inledningen/förordet

Här följer den första delen av inledningen i boken Den Livgivande Gemenskapen. Jag försöker här beskriva något om hela bokens innehåll, vad som fick mig att skriva den osv.
Tyck gärna till om det du läser (eller skriv något trevligt) i kommentarboxen längst ned! Och/eller gå in på fliken: "Dina frågor, funderingar, nya uppslag, el.dyl." och skriv.




INLEDNING


S
e den lille mannen som sitter lutad över pergamentet. Olje­lampans låga fladdrar till av vinden som sveper in i rummet genom fönstergluggen. Han har precis skrivit ned det som uppenbarats för honom, han reser sig upp, jublar och dansar i livsberusad vild glädje...

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, en­ligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.[1]

Före begynnelsen existerar endast Gud (Treenigheten; Fadern och Sonen och Anden) – Gud är allt. Ännu finns det ingenting skapat, inte ens ”ingenting” finns. I denna Kärleksgemenskap tas ett beslut att skapa varelser som skall vara dem lika.[2] Gud förutbestämmer att dessa varel­ser skall tas upp i och leva i den Gemenskap som alltid existerat. Och allt detta skall utspela sig i Kosmos – världen, allt som skapats, i tid och rum – och tiden och rummet omsluts på alla sidor av Evighet. 
Detta sveps in i ett mysterium, en hemlighet, en evig plan, ”den fullbordade tidens plan”,[3] ”mysteriet”.[4] Denna plan beslutar Gud in­nan Han skapar och innan vi människor har gjort vare sig rätt eller fel, ja, vi får inte ens vara med och rösta om det. Denna hemlighet göms i Sonen och skall uppenbaras längre fram i historien i och genom Jesus Kristus.[5] Och Gud väver in bilder, förebilder, symboler i skapelsen och historien som pekar fram mot denna hemlighet.[6]

Tyvärr börjar inte de flesta teologiska utläggningar här, utan med människans fall och dess konsekvenser. Vanligtvis utgår man från en primärt forensisk/juridisk/moralisk utgångspunkt (med människan och hennes problem i centrum) och inte trinitarisk relationell utgångspunkt (med Gud och Hans syfte i centrum): ”Människan har syndat mot Guds lagar och regler, och är en syndare. Gud kan i sin helighet, allmakt och allvetande inte ha någon gemenskap med oss oheliga syndare. Men Jesus kommer och rättar till vårt syndaproblem genom att dö på korset för oss, efter det att Han vandrat omkring och undervisat människor om ’hur man kommer till himlen efter det att man har dött (och att man skall gå till kyrkan på söndagarna fram till dess)’ och Han har dessutom gjort massor av märkliga saker som t.ex. gått på vatten och mirakulöst gjort bröd och fisk till massor av folk. Han dör på ett kors och begravs. Han uppstår. Sedan far Jesus upp till himlen och lämnar oss. Efter det skall Gud komma för att döma oss, så det är bäst att vi skärper oss. Och i stället för Jesus kommer den helige Ande. Vi vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss till denne Ande. För några är Anden (om vi över huvud taget talar om och tänker på Honom) en lite diffus influens som får oss att göra rätt saker, för andra är Anden som en slags sensorisk erfarenhet av gåshud, värme eller skakningar, och för åter andra är Anden en mirakelkraft som vi kan be och befalla att göra diverse underverk åt oss.”
Detta ger oss en förvrängd bild som bland annat riskerar att göra Jesus till vår frälsare från Faderns vrede över oss syndare. För många blir det som om Jesus är den som omvänder Gud till att älska oss, eller till att åtminstone inte ta ut sin vrede på oss. Som om Jesus kom för att förändra Guds sinne eller för att övertyga Fadern att omvända sig och förlåta oss. Guds an­sikte och Hans blick blir mörk. Anden blir antingen helt förbigången eller så blir Han ett slags redskap för oss.
Och det är detta som i sin tur gjort att man skrivit sånger vilka man lärt barnen i söndagsskolan som har denna förvridning i sig från början. Ett exempel på detta är sången ”Var försiktig…”.[7] Denna sång, vilken sjunges till den klämkäcka melodin ”Klappa händerna när du är riktigt glad” (oh, hur vridet kan det bli?), har även rörelser som man gör till sången. Ok, här kommer sångens första vers: Var försiktig [här lyfter man pekfingret och gör det förmanande/varnande ”aja, baja – tecknet”] lilla foten var du går [här går man på stället]! Var försiktig lilla foten var du går!  Ty din Fader ovan där [här sträcker man upp armen och pekar upp mot taket] blickar ner på barnen här [här pekar man ned med hela armen mot golvet], så var försiktig lilla foten var du går!" Vers två fortsätter med ”Var försiktig lilla handen vad du gör...” och den upprepade refrängen: ”Ty din Fader ovan där blickar ner på barnen här…” De övriga versarna fortsätter: ”Var försiktig lilla ögat vad du ser...”, ”Var försiktig lilla örat vad du hör...”, ”Var försiktig lilla munnen med ditt tal...” ”Var försiktig lilla hjärtat vad du tror...”, och varje vers avlutas med refrängen: ”Ty din Fader ovan där blickar ner på barnen här…”. Med denna grund för sin gudsbild är det väl inte helt konstigt att man, då man kommer upp i tonåren, antingen inte vill ha med denne Gud att göra över huvud taget, eller också har man blivit så drillad att man gör allt man kan för att blidka denne ständigt övervakande Gud – ovan där – med alla medel man kan. Allt detta kan ytterligare förstärkas med hjälp av utdelanden av guldstjärnor (eller andra belöningssystem) till de ”duktiga” barnen, medan de mindre ”duktiga” eller stökiga ungarna inte får några guldstjärnor alls…
All denna förvridning skapar en dualism och separation[8] i vår bild av Gud som bryter Enheten i Treenigheten, och syftet med allt som Gud gör kommer att handla om vår frälsning från synd och frälsning från Guds vrede. Detta fördjupar dualismen i Gud genom att åtskilja Jesus från Fadern (och därmed undergräva hela frälsningsgärningen), vi vet inte vad Anden gör eller också missuppfattar vi vad som är Andens uppgift. Separationen mellan Gud och skapelsen blir avgrundsdjup, vilket leder till en dualistisk/deistisk[9] verklighetsuppfattning. Allt detta är en konsekvens av att vi inte på allvar, i all vår teologi, utgått från Treenigheten som grund och verkligheten i hela Jesu inkarnation, och utifrån dessa realiteter format vår syn på Gud, på oss själva och på skapelsen.
På grund av att vi vanligtvis utgår från ett icke–trinitariskt tänkande och på grund av att vi inte reflekterat nog djupt över Verkligheten i Jesu inkarnation försöker vi med olika medel få denne helige och frånvarande Gud att komma till oss. Eller så försöker vi klättra upp till Gud med olika metoder. Eller så försöker vi blidka Honom med olika medel – som om inkarnationen aldrig skett. Ja, denna förvrängda utgångspunkt får vittgående konsekvenser. Vi får svårt att tro att Gud verkligen är god, att Gud är Kärlek. Vi hör nästan alltid en röst som lägger till ”Ja, men...”, ”Gud kommer att älska mig om...”, ”Inte kan väl Gud älska mig, jag som gjorde...”, ” god är väl ändå inte Gud? Det måste finnas någon hake någonstans…”.  Dessa budskap bekräftar, griper tag i och triggar sår som vi har inom oss, och det är sår som tyvärr ofta har tillfogats oss av föräldrar, syskon, vänner – vilka i sin tur är lika sårade och såriga som vi själva är. Det är sår av övergivenhetskänslor, upplevelser av förkastelse, känslor av att inte betyda någonting, fruktan, rädslor som säger att jag inte duger, att jag inte är tillräckligt vacker/smart/framgångsrik, osv, osv.
Allt detta leder vanligtvis till en av två reaktioner: antingen ger vi upp helt och hållet, vi blir självutplånare, osynliga, vi blir dörrmattor och vindflöjlar, vi resignerar, vi blir alkoholister, narkomaner; eller så gör vi allt vi kan för att visa att vi duger, att vi är värda att älskas, vi blir självförhärligare, narcissister, bekräftelsekrävare, vi blir framgångsjägare, arbetsnarkomaner. Några av oss lyckas vissa dagar pendla flera gånger mellan de två reaktionerna… Vi gör nästan vad som helst för att döva smärtan och fylla tomheten som vi upplever inom oss. Om vi tror på den där andra rösten och de budskap som triggas inom oss kommer vi snart att börja leva som om budskapen är sanna – sanna om Gud och sanna om oss själva. Vi gör dessa förvrängda budskap till vår ”gud”. Vi skapar en mytologisk gud som liknar oss själva. En ”gud” som tänker som vi, som dömer som oss, och som ”inte gillar det han ser”. Vi projicerar allt detta på Gud själv. Är det så konstigt att många människor inte vill ha något som helst med ”gud” att göra?
Förvrängningen gör att det blir omöjligt för oss att i frihet jubla och dansa i livsberusad glädje över vår Gud. Men om vi i stället utgår från Gemenskapen i Gudomen, från Jesu hela inkarnation och med Guds eviga syfte med skapelsen och Hans frälsningsverk blir konsekvenserna helt annorlunda. Gud behöver inte oss, men Han vill ha oss. (Du kommer själv att höra den där andra rösten och de förvridna budskapen då du läser det som följer. Mitt tips är att du till att börja med faktiskt vågar tro att Gud är god, att Han älskar dig långt mer än du någonsin trott och att Han vill hela oss alla…). Men Jesus kom för att göra oss fria. Sanningen gör oss fria. Han kom för att vi skall ha liv och Han inbjuder oss i den kärleksfyllda relation som Han lever med Fadern och Anden.[10] Lögnerna håller oss fångna och vi längtar efter frihet, liv, glädje och kärleksfyllda relationer. Jesus är den ende som kan ge dig detta.
Om du inser att du är älskad kommer du att vara fri att låta Gud hela dig mitt i dina egna brister, tillkortakommanden, sår och svagheter utan att du behöver frukta. Det är först då du vet att du är fullkomligt älskad och accepterad som du vågar öppna locket till ditt eget ormbo till liv, och låta Honom se och hela det som är trasigt. Han är inte förvånad över hur du ser ut, Han vet hur vi känner och Han älskar dig mitt i ditt elände. Han älskar dig så mycket och inbjuder dig att tillsammans med Honom börja leva ett överflödande liv.[11] Du kommer att vila i Hans kärlek utan fruktan, eftersom Han känner dig, Han vet allt du gör och allt du gjort – ändå älskar Han dig och vill ”fixa det som behöver fixas” i dig. Detta kan vi låta ske då vi litar på Hans godhet och inte lever i fruktan – Han har inga illusioner om dig. Han kommer inte att göra dig till en ”religiös robot” heller. Han skapade dig till människa. Det är Hans vilja att du skall vara människa, helt och fullt. Se hur Jesus porträtteras i evangelierna så ser du en människa som är så långt ifrån ”religiös robot” som man kan komma.

Hur skulle du beskriva Gud? Vanligtvis använder vi termer som ”helig” (i betydelsen fullkomligt fri från synd och skild från syndare) eller ”allsmäktig” (i betydelsen ”Gud gör som Han vill eftersom Han har all makt” eller ”Gud kan göra fyrkantiga cirklar om Han vill”). Termerna som sådana är inte fel. Men vi tolkar dem tyvärr oftast på ett sätt som gör Gud till någon slags kosmisk dömande lagivrarmaskin byggd av rostfritt stål någonstans långt borta i himlen som räknar och för bok över våra felaktiga gärningar. Men om vi tolkar alla de termer vi använder för att beskriva Gud i ljuset av den Treeniga Gemenskapen och verkligheten i Jesu inkarnation blir tolkningen av dessa ord inte endast ”överdimensionerade mänskliga egenskaper”. Nej, ”helighet” blir då i stället Treenighetens helhet, renhet, och skönhet i deras självutgivande Gemenskap. ”Rättfärdighet” blir denna Gemenskaps ömsesidiga kärlek, respekt och rätta relationer med varandra. ”Allsmäktig” betyder här att Gud är pålitlig, trofast, överlåten till sitt syfte, och att Han kommer att fullborda sin plan.

Aposteln Johannes skriver i sitt första brev att ”Gud är kärlek”.[12] Notera att han inte skriver att ”Gud har kärlek”, utan att Gud är kärlek. Men hur vet då Johannes att Gud är kärlek? Låt oss läsa hur Johannes har lärt känna Kärleken:

1Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar. 2Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.[13]

Johannes vet att Gud är kärlek på grund av att han har mött och lärt känna Jesus. För oss skapade varelser är allt centrerat i den inkarnerade Jesus [Faderns Enfödde Son] Kristus [den Smorde i, av och med Anden]. Jesus Kristus uppen­barar Gemenskapen, Kärleken, Relationen i Treenigheten, och det är en relation som aldrig bryts – de är Ett i sitt varande och i sitt handlande. Vi kan en­dast känna och förstå Fadern genom Immanuel [Gud med oss], vi kan bara känna och förstå Fadern genom Jesus.[14] Allt är skapat i, genom och till Jesus – ingenting är skilt från Honom. Allt skapat är förenat i och med Jesus Kristus,[15] och om Jesus [Jeshua – Gud frälser] inte är Gud är vi inte frälsta eftersom endast Gud kan frälsa.
I detta finns det två frågor som riktar sig mot ett centrum: ”Är Jesus Gud (och inte endast en visdomslärare, en moraliskt högtstående person, en mirakelgörare, en ängel)?” och ”Är Gud verkligen som Jesus (är Gud lika förlåtande, nådefull, kärleksfull och utgivande, eller finns det en annan och okänd Gud ”bakom ryggen” på Jesus)?” Samma frågor är applicerbara angående den helige Ande.

Jag kommer i denna bok försöka bevara den trinitariska grundsynen och den fundamentala realiteten i Jesu inkarnation som utgångspunkt i alla de aspekter som jag kommer att beröra. Detta gör jag utifrån att jag upptäckt att om vi splittrar Treenigheten och vår förståelse av denna som Ett väsen och enig i sitt handlande,[16] blir hela vår syn på Gud (och därmed hela verkligheten) schizoid – det är en teologisk schizofreni som sliter sönder och förgör våra själar. Denna schizofreni formar en Gud som är omöjlig att verkligen älska, följa och lyda av hela vårt hjärta, vår själ, vårt förnuft och av hela vår kraft.
Jag gör det vidare med hela Jesu inkarnation som omutbar förutsättning i min förståelse av de övriga ämnen jag kommer att beröra. Jag vill i allt behålla verkligheten i Jesu inkarnation, den hypostatiska föreningen av Gud och människa, dvs. föreningen av gudomlig och mänsklig natur i Jesus. Denna omfattar allt vad Jesus är och gör (Hans väsen och Hans handlande) – Han är rättfärdighet, Han är helighet, Han är evigt liv, Han är vägen, Han är sanningen, Han är livet, Han är Herren, Han är Messias. Vi får i detta inte heller förminska eller försöka bortförklara Hans fulla mänsklighet – Han iklädde sig hela vår fallna mänsklighet, Han blev kött, Han frestades i allt som vi och Han led som vi. I och genom inkarnationen återlöser och helar Han allt i sig. Detta innebär t.ex. att inkarnationen och försoningen inte kan särskiljas från varandra vid någon enda punkt. Detta är vad de tidiga teologerna påpekade om och om igen: ”Det som inte blir upptaget [i Kristus] kan inte återlösas/helas”.[17] Vi kan inte skilja på vad Gud gör och vem Gud är. Den inkarnerade Jesus, Guds Son, är den som uppenbarar Gud själv. Jesus är Guds självuppenbarelse. Grundfrågan för oss är densamma som Jesus frågade sina lärjungar: ”Vem säger ni att jag är?”[18] Det är först utifrån svaret på denna fråga som våra efterföljande frågor om ”hur?”, ”vad?”, ”var?” och ”hur?” kan börja besvaras. 
Detta får vittgående konsekvenser. Om vi utgår från en trinitarisk grundsyn och vägrar att göra avkall på Jesu Kristi reella inkarnation blir, som exempel, vår verklighetsupp­fattning holistisk. Ingenting skapat existerar isolerat och utanför Gud. Dualismen mellan det vi kallar för ”sekulärt/profant/världsligt” och det vi betraktar som ”heligt” omfamnas helt av Gud själv, där allt har tagits in i Treenighetens gemenskap genom Kristi inkarnation. Det är här som allt kommer att helas, återupprättas, renas och helgas. Det är i denna Gemenskap av kärlek som vi äntligen kan sluta fly, sluta gömma oss, sluta låtsas, sluta ljuga för oss själva och sluta vara självrättfärdiga. Om det är så att Gud är närvarande överallt och alltid, betyder det att allting blir ”heligt”, och vi måste lära oss att betrakta det och behandla det med ansvar och respekt. Hela vår tillvaro är innesluten i Guds närvaro. Detta leder dessutom vidare till en positiv syn på människan som ska­pad till Guds avbild och likhet med alla de möjligheter som ligger i detta faktum. Det gör vidare att vi kan få en förståelse för hur det frälsningsverk Gud gjort för oss och för hela skapelsen påverkar allt vi är och allt vi gör.
Den vanliga förklaringen som ges av Treenigheten, som försöker tydliggöra detta med hjälp av bilden av ”vatten, is och ånga”, lämnar åtminstone mig endast med ett ”jaså?”[19] Detta sätt att försöka beskriva Treenigheten är inte tillräckligt för mig. Vi behöver utöver detta försöka se Treenighetens verkande, dess syfte, dess mål, dess Kärlek och dess Liv. Vi behöver se att Treenigheten påverkar oss i allt vi är och allt vi gör, på alla platser och i alla tider. Den påverkar hur jag lever nu, hur jag bemöter andra och ser på andra, hur jag ser på glädje, kärlek, liv, lidande, sjukdomar och död. Och det gäller inte endast mig personligen utan omfattar alla människor och hela skapelsen.[20]
Det räcker inte för mig att ha en treenighetsformell som t.ex. 1+1+1=1. Jag behöver tränga djupare och närmare än så. Det måste betyda något! Och i så fall vad? Vilka blir konsekvenserna på alla områden? Jag kommer att försöka belysa de grundläggande frå­gorna: ”Vem säger Gud (Fadern och Sonen och Anden) att Gud är?” och ”Vem säger jag att Gud är?”, och ”Vem säger Gud att jag är?” och ”Vem säger jag att jag är?”[21]


[1] Ef 1:1–6.
[2] 1 Mos 1:26–27.
[3] Ef 1:10–11; 3:11; 2 Tim 1:9.
[4] Rom 16:25; Ef 1:9; 3:3–9; Kol 1:26; 2:2.
[5] Ef 1:3–4; Kol 2:2; Rom 8:15, 29; 1 Petr 1:18–21.
[6] Se t.ex. allt det som skapas i 1 Mos kap. 1–2 och jämför detta med Joh 1–3; 19–21 och Upp kap. 21–22; Floden, träd, stenar, vandring med Gud, Lammet, bröllop/förening, tabernakel, tempel och Guds närvaro osv.
[7] Det var en vän som sjöng denna sång för mig. Det har ”jagat” mig sedan dess att detta var en del av vad barnen fick lära sig i söndagsskolan. Jag hoppas att ingen lär sig den idag.  Jag vet inte vem som skrivit texten till den.
[8] Vilket snarare har grekiskt/filosofiskt ursprung än hebreiskt/judisk–kristet/teologiskt tänkande.
[9] Grunderna för detta tänkande finns t.ex. hos Platon (427–347 f.Kr.) och nyplatoniker och hos Aristoteles (384–322 f.Kr.). Deras tankar, tillsammans med grekisk mysteriereligion, gav upphov till de gnostiska och de doketiska (vilka hävdar att Jesus endast skenbart var en människa, och Hans lidande och död således var en illusion) lärorna som de tidiga kyrkofäderna stred så intensivt mot. Några grundläggande tankar för dessa disparata grupper av gnosticism är: det finns en kosmisk dualism där det skapade/materiella är ont och står under onda makters inflytande, medan det andliga är gott. Dessutom tänker de sig ofta att det finns två gudar; en som skapat det materiella (ont) och en okänd gud bortom detta (gott). Vidare är vissa människor trots sin kroppslighet bärare av en ”gudomlig gnista” och målet för människan är att se denna gnista och sedan med olika medel frigöra sig från det materiella, vanligtvis genom ”gnosis”, kunskap. Dessa teorier banar vägen för deismen och dualismen. Deism innebär att man tänker sig att Gud skapat världen och dess lagar för att sedan lämna den till att fungera ”av och för sig själv” i enlighet med de lagar som Gud nedlagt i denna skapelse. De deistiska tankarna uppkommer under ”Upplysningen” i 1600–talets England. Lord Herbert av Cherbury (1583–1648) anses vara den engelska deismens upphovsman, och hans bok “De Veritate” (1624) är det första större verket som uttrycker deismens tankar. Dessa idéer sprids sedan till Frankrike (bl.a. Voltaire) och Amerika (bl.a. Abraham Lincoln). Grundläggande för dessa upplysningstänkare var att de ansåg att den religiösa tron endast skulle grundas på rationella förklaringar och bygga på vad vi med vårt förnuft kunde komma fram till, s.k. naturlig religion. Detta slags dualistiskt/deistiskt tänkande är också utmärkande för t.ex. vetenskapsmannen Isaac Newton (1643–1727) och filosofen Immanuel Kant (1724–1804), vilkas inflytande på det västerländska tänkandet varit oerhört stort. Detta slags tänkande får en ”dödsstöt” i och med Albert Einsteins (1879–1955) relativitetsteori och den efterföljande kvantfysikens teorier. Men det dualistiska tänkandet biter sig fortfarande kvar i mångas sinne. Teologin har inte varit förskonad från det dualistiska tänkandet (det är sådant som leder till t.ex. Rudolf Bultmanns ”avmytologisering” av evangelierna). Jag anser dock att Nya testamentet och kyrkans tidigaste teologer helt klart snarare tänkte holistiskt än dualistiskt, snarare i relationstermer än i ett mekanistiskt färgat synsätt (se t.ex. Joh 1:1–5; Apg 17:28; Rom 11:36; 1 Kor 8:6; Ef 1:10; 4:6; Kol 1:15–17). Guds väsen och handlande i och med skapelsen är Enhetligt och kan inte särskiljas i vårt teologiska reflekterande.
[10] Joh 8:32; 10:10; 17:21–26; 1 Joh 1:3–4.
[11] Joh 10:10. Notera att Jesus talar om liv i överflöd, inte överflöd av fina bilar, dyra hus och prylar…
[12] 1 Joh 4:8, 16.
[13] 1 Joh 1:1–4.
[14] Matt 11:27; Luk 10:22; Joh 1:1, 14, 18; 10:30; 12:44–45; 14:9; 16:13–15; 2 Kor 2:12; Kol 2:3, 9; Hebr 1:1–3; 1 Joh 1:1–4; 2:20.
[15] Kol 1:15–23; Joh 1:1–4.
[16] Detta väsen är inte statiskt, likt Aristoteles (384–322 f.Kr.) primus motor – ”den förste röraren”, utan dynamiskt, verksamt, levande. Även Thomas av Aquino (1225–1274) utgår från en ”orörlig förste rörare”.
[17] T.ex. Gregorios av Nazianzos (329–389).
[18] Mark 8:29; Luk 9:20.
[19] Dessutom leder denna analogi till en villolära som kallas för ”modalism”, vilken hävdar att Guds väsen uppenbarar sig på tre olika sätt. Vi återkommer till detta längre fram…
[20] Apg 17:28.
[21] Notera att frågan inte är om Gud existerar eller inte, lika litet som det är en fråga om jag eller du existerar. Det bästa (och enda) sättet att lära känna någon – Gud, sig själv eller andra – är att se vad denne gör och därigenom sluta sig till vem denne är.