Syftet igen...

Här följer en liten sammanfattning av den första delen i boken:

Syftet igen... så att vi inte glömmer

Hela syftet med skapelsen är vår adoption, vårt upptagande in i Gemenskapen – vårt barnaskap.[1] Detta sker genom Guds ”innebo­ende” och närvaro i världen [immanens]. Det främsta uttrycket har detta fått i Jesu Kristi inkarnation, Guds människoblivande. Faderns och Sonens och Andens relation är Nya testamentets (ja, hela Bibelns) hjärta, och den är hela skapelsens (även den nya skapelsens) hjärta. Allt detta uppenbaras fullkomligt i och genom Jesu Kristi inkarnation. I denna relation tas mänskligheten in i och genom den inkarnerade Jesus. I och genom Jesus frälses den skapade världen. Detta är grunden, ursprunget, ut­gångspunkten och måttstocken för all teologi.

Hela Guds handlande i skapelsen och frälsningen är ett obrutet helt, liksom Jesu inkarnation, som helt och fullt människa och helt och fullt Gud, Hans födelse, liv, handling, ord, lidande, korsdöd, uppståndelse, upphöjelse, Andens utgjutande och verk, och återkomsten och domen är en helhet och med ett gemensamt syfte, en gemensam plan. Det är detta vi måste förhålla oss till. Och vi måste hålla oss till alla momenten som någonting som har skett en gång och för alla, och samtidigt som någonting pågående och som någonting potentiellt väntande – ett ”redan nu och ännu inte”.

Vi tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt synligt och osynligt.

Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds ende Son,
född av Fadern före all tid,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allt blev till;
som för oss människor och vår frälsning
steg ner från himlen,
blev människa av kött och blod
genom den heliga Anden och jungfru Maria,
korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus,
led döden och begravdes,
uppstod på den tredje dagen
i enlighet med skrifterna,
steg upp till himlen,
sitter på Faderns högra sida
och skall återvända i härlighet
för att döma levande och döda,
och vars välde aldrig skall ta slut.

Vi tror på den heliga Anden,
som är Herre och ger liv,
som utgår från Fadern, (och Sonen)[2]
som tillbeds och äras med Fadern och Sonen
och som talade genom profeterna.
Vi tror på en enda, helig,
universell/katolsk och apostolisk kyrka.
Vi erkänner ett enda dop,
till syndernas förlåtelse.
Vi väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Amen.[3]

---

[1] Ef 1:3–14.

[2] Detta är det s.k. ”filioque–tillägget”. Dessa två ord: ”och Sonen” fanns inte med i den trosbekännelse som antogs i Konstantinopel år 381. Tillägget började användas på vissa håll i den västliga kyrkan under 500–talet. Detta fastslogs för första gången vid det tredje konciliet i Toledo 589. Denna uppfattning kom att bli enande för alla franker i västerlandet. Påvarna, som vid den tiden var romare, var däremot tveksamma till denna nya lära. Men det dröjde till början av 1000–talet innan formuleringen blev vedertagen. Inte förrän franker blivit påvar i Rom vet vi att filioque lades till den Nicaenska trosbekännelsens tredje artikel om Anden, det skedde vid Henrik II´s kröning 1014. Detta tillägg blev en av anledningarna till den splittring av kyrkan som resulterade i den östliga/ortodoxa respektive västliga/latinska/katolska kyrkan år 1054.

[3] Nicensk–konstantinopolitanska trosbekännelsen, Den nicenska – eller nicensk–konstantinopolitanska – trosbekännelsen är en text på grekiska vilken har sitt ursprung från kyrkomötet i Nicea 325. Då stod striden mellan biskop Eusebios av Nikomedia (?–341) kontra biskop Alexander av Alexandria (?–328) och dennes diakon Athanasios. Den fick sin slutliga formulering vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381. Då gjordes även ett tillägg som betraktades som en viktig del av trosbekännelsen och som var ett anatema över arianismen: ”De som säger: ’Det fanns en tid, då han inte fanns’ och ’Innan han var född, fanns han inte’ och att ’Han blev till från intet’, eller de som hävdar att Guds Son är ’av annat väsen och varande’ eller ’skapad’, eller föränderlig’ eller ’möjlig att förvandla’, dem fördömer den Katolska och Apostoliska Kyrkan.” Texten citerad från: Martling (2007), s. 73. Trosbekännelsen antogs och fick sitt namn ”Symbolum Nicaenano–Constantinopolitanum Chalsodense”, vid konciliet i Chalcedon 451.

Ondskan, fallet och synden IV

Här följer avslutningen på detta avsnitt (del I finns här, del II här och del III här):

I Paulus tänkande har hela mänskligheten en parallell i den förste Adam, den första människan. I 1 Mos 2:7 skapas Adam [hebr. adam, ”människa”] av jordens stoff [hebr. adamah], adam skall bruka adamah och vid döden skall adam återvända till adamah.[1] På grund av fallet läggs hela skapelsen under förgängelsen enligt Paulus.[2] Dessutom menar Paulus att hela mänskligheten har ”omfamnats” i Adam, och samma förgängelse och död gäller oss alla – det som sker med Adam sker med mänskligheten.[3] Döden är således en konsekvens av synden – både den förste Adams och vår.[4] Både adam och adamah står alltså under förgängelsen.[5] Men adam får inte ”sista ordet”, utan adam, förgängelsen och döden får sitt slut i och med den inkarnerade Jesus, den siste Adam. Den olydnad som den förste Adam begick vid trädet botar Jesus, som den andre Adam, på korsets trä. Här börjar den nya skapelsen och livet – det som sker med Jesus sker med hela mänskligheten, ja med hela skapelsen.[6]

²⁴Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? ²⁵Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

8¹Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. ²Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. ³Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. ⁴Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.[7]

Denna ”behandling” börjar genom att Gud utväljer och kallar Abraham, och genom Abraham upprättar Gud ett folk. Med detta folk inleder nu Gud en lång och smärtsam relation. Genom att ge Mose och folket Israel lagen hålls vår synd någotsånär i schack och den visar samtidigt att de (och vi) har allvarliga problem. Sjukdomen sitter på djupet. Lagen är inte huvudsyftet, utan syftet med den är att återknyta de flyende människornas kontakt med Gud. Detta gör Gud genom att skapa en förbundsgemenskap med folket. Kallelsen av detta folk gör att Gud åter kan leva i gemenskap med ”den fallne Adam”. Fortfarande projicerade folket sin egen fruktan, sitt dömande, sin ”gud” på Gud. De flyr och vänder sig bort om och om igen. Men Gud ger inte upp, Han släpper inte taget om dem – de är ju Hans barn.

Gud försöker om och om igen visa dem att Han älskar dem, att Han vill vara tillsammans med dem. I deras långa vandring tillsammans börjar Gud uppenbara mer och mer av vem Han är – HERREN, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning[8] – och därigenom även vilka de är – fallna, syndiga, trasiga, förvridna och skapade och älskade av Gud. Han gör det genom förbunden, genom lagen, genom gudstjänsterna, genom profeter, präster och kungar, osv. Han visar dem att Han älskar dem och att Han inte vill att de skall gå förlorade i sitt eget mörker. Han försöker få dem att se rätt igen, att byta sina gamla förvridna glasögon. Steg för steg leder Han detta fallna folk närmare och närmare sin räddning, sin befrielse, sitt helande. Dessa ”skuggbilder”: förbunden, lagen, gudstjänsterna, skulle få människan att se Verkligheten själv – Jesus Kristus, Han som är alltings uppfyllelse och fullbordan.[9] Så när tiden var inne sände Fadern sin Son i den helige Andes kraft för att Han skulle friköpa oss och ge oss söners och döttrars rätt, och sammanfatta allt i himlen och på jorden.[10]

Liksom målet för skapelsen av människan var att hon skulle vara en avbild [imago] och lik [similtudo] Gud i en levande gemenskap med Honom, så är målet för frälsningen av hela människan att återställa denna avbild och likhet och gemenskap. Människans likhet och gemenskap med Gud återupprättas i och genom Jesu inkarnation och det verk Jesus utför, och genom det verk som den helige Ande har till uppgift att utföra.[11]

Vi kan på grund av fallet inte se vilka vi är, vi kan inte känna oss själva. Först i relation till Jesus Kristus uppenbaras vårt fördärv och vår skada. Och det är endast i relation till Honom, i ljuset av Honom, som vi kan se vad som är vår sanna bestämmelse och vad Gud syftade till i skapelsen av oss. Vi ser först här vårt totala beroende av Gud och vår tillhörighet till Jesus Kristus då vi skapats i, genom och till Honom. Vi måste således alltid först se på människan Jesus för att över huvud taget kunna se oss själva. Jesus Kristus är centrum och Han är Guds avbild.[12] Då vi ser den inkarnerade Jesus och det sätt som Han levde (och fortsätter att leva) så ser vi det mänskliga livet sådant det var tänkt att det skulle levas. Det är Jesus Kristus som är den sanna människan och det är Honom som vi skall bli lika – vi skall ikläda oss Honom och detta kommer att genljuda i hela skapelsen.[13]

Gud är både Skaparen och Frälsaren. Skapelsen vilar i Guds händer och frälsningen vilar även den i Guds händer – Skapelsens Gud och Förbundets Gud är densamme som Frälsningens Gud. Oavsett hur trasad skapelsen blir är den ändå älskad av Gud och fokus för Guds upprättelse och återställande. Även som syndare tillhör vi Gud eftersom vi är skapade av Honom och vi kan inte existera utan Honom över huvud taget. Vi kan förvrida det goda men vi kan inte utplåna det – det goda kommer ju från Gud. Skaparen och Frälsaren gör allting nytt.[14]

---

[1] 1 Mos 2:5–9 och 3:17–19.

[2] Rom 8:20–22. Konsekvenserna som detta fall fick beskriver Paulus i Rom 1:18–32. Syndens effekter framställs som ”religion” (1:21, 23, 25), ”självtillfredsställelse/egoism” (1:23–27), ”synder” (1:29–31), och ”död” (1:32, se dessutom Rom 5:12, 15, 21; 6:16, 21, 23; 7:5, 9–10, 13; 8:2).

[3] Rom 5:12–21.

[4] Rom 5:12, 14, 19–21. Paulus använder här orden hamartia – ”synd/missa målet” (5:12, 14, 19), parabasis – ”överträdelse” (5:14), paraptôma – ”överträdelse/felsteg” (5:15–20), och parakoê – ”olydnad” (5:19). Dessa kan sammanfattas som ”en vilja till oberoende av Gud”.

[5] Rom 8:19–22.

[6] Rom 8:3; 1 Kor 15:21–22, 45; 2 Kor 5:14.

[7] Rom 7:24–8:4.

[8] 2 Mos 34:6.

[9] Kol 2:17; Hebr 7:19; 8:5–6; 10:1. T.F. Torrance (1992, s. 32), kallar, med en talande bild, Israel och dess historia för ”livmodern för Ordets inkarnation i Jesus Kristus”. Det gamla förbundets Skrifter ger möjlighet att tolka Jesus och Hans verk med ord och koncept hämtade från det Gamla testamentet, som t.ex. Guds namn, uppenbarelse, barmhärtighet, sanning, helighet, Messias, frälsare, profet, präst, kung, fader, son, tjänare, förbund, offer, förlåtelse, försoning, återlösning osv. Låt oss komma ihåg att ”Jesu Bibel” var det Gamla testamentets Skrifter. Jesus förklarar och tolkar sig själv och det verk Han gör utifrån det gamla förbundets Skrifter, och Han och de nytestamentliga författarna (vilka också endast hade det Gamla förbundets texter som Skrift) betonar att Han och Hans verk är uppfyllandet och fullbordandet av det som föregått Honom. Guds historia och verkande med mänskligheten sådan den framställs i Gamla testamentets texter är således den grund varmed de och vi kan förstå det som sker i och genom Sonens inkarnation, och utan detta hade vi haft ännu större svårigheter att se, känna igen och förstå vad Gud gjorde i Kristus. Om Jesus hade inkarnerats utan denna gammaltestamentliga bakgrund skulle vi inte haft någon möjlighet att förstå vad som skedde – ja, Jesus själv skulle ha varit en enda stor och obegriplig gåta för oss.

[10] Rom 5:6; Gal 4:4–5; Ef 1:9–10.

[11] Ef 4:24.

[12] 2 Kor 4:4; Kol 1:15; Hebr 1:3.

[13] Rom 8:19; 2 Kor 5:17; Ef 4:24; 1 Joh 3:2.

[14] Upp 21:5.

Ondskan, fallet och synden III

Här kommer så tredje delen av detta ämne. Del I finns här, och del II finns här.

Konsekvensen av frukten på trädet med kunskap om gott och ont är döden på alla plan. Och ”när budordet kom, fick synden liv och jag dog”. Vid fallet är det människan som vänder sig bort från Gud i oberoende. I vårt oberoende kan vi ”veta” vad som är gott och ont, men vi har inte förmågan att göra det goda då vi skiljer oss från Gud som är Godhetens källa. Detta borde driva oss till Gud, men vi flyr i stället från Gud, ”vi gömmer oss bland träden och klär oss i skam med fikonlöv”. Trots detta vänder sig inte Gud bort från oss. Han sträcker sig ut till oss och frågar efter oss. Detta är ett genomgående tema i hela Gamla och Nya testamentet – Gud sträcker sig efter ett folk som flyr från Honom. Fallet är således vår fritt valda olydnad på grund av vår brist på tillit till Gud. Vad förlorades? Inte religion, dogmer, traditioner, osv utan relationen med Gud, med oss själva, med varandra och med den övriga skapelsen.

Detta gör att synden inte primärt är en ju­ridisk/forensisk fråga, inte en fråga om legalitet och moral, utan om tillit, en relationsfråga. Vår betoning på de juridiska aspekterna kommer troligtvis från romerska koncept som vi tagit över, om lag och ordning, brott och straff. Dessa juridiska aspekter är inte hela bilden, utan de är snarare en konsekvens av vår djupare synd – att vi inte tror och litar på Gud.[1] Och det är ett stort problem att vi tolkar nästan allting i vår tro utifrån denna juridiska synvinkel. Men långt innan lagen, innan ”rätt och fel”, fanns den Treeniga Gemenskapen och Hans eviga syfte. Guds eviga syfte var inte att få oss att följa lagen och bli moraliska varelser – nej syftet var att föra oss in i den Treeniga Gemenskapen som barn till den levande Guden. Detta betyder att det centrala i människans förhållande till Gud inte handlar om lydnad till givna befallningar och bud, utan om en barnalik tillit, tro och beroende av Gud. Vår lydnad är ett utflöde av vår tillit till Gud, inte tvärtom.

Konsekvenserna av fallet för oss människor är känslor och upplevelser av fruktan, skam, separation, splittring, åtskillnad, främ­lingskap, blindhet och själviskhet. Detta leder oss in i ständigt nedåtgående spiral: ilska, vrede, våld, fiendskap, alienation från Gud, oss själva, varandra och den övriga skapelsen. Hela mänskligheten sammanfattas i den förste Adam – människan som skapades till att leva i gemenskap med varandra och i Gemenskapen med Gud vände sig bort från Gud och vände oss in i brutenhet och synd. Vi vänder oss från Gud, från vår källa och vårt ursprung och vänder oss till oss själva och vårt eget jag i stället – en vändning från liv till död. Det leder till en förvridning av avbil­den och likheten. Jag tror dock inte att det är en fullständig förlust av vår ”avbildlighet”. Men förverkligandet av likheten hind­ras och döljs. Snarare hamnar människan i en slags exil. I den exilen gör vi Gud, som skapade oss till sin avbild, till vår avbild. Då Gud talar till oss i kärlek och nåd tolkar vi det i vårt fallna sinne som att denna kärlek och nåd är nyckfull och avhängig olika kriterier och krav som vi måste uppfylla. I vårt mörker tolkar vi allt utifrån vår egen fruktan och våra egna projiceringar. Hur skall Gud någonsin kunna närma sig oss utan att vi flyr? Hur skall Han kunna tala till oss utan att vi misstolkar och förvrider det? Det är detta dilemma Gud ställs inför på grund av vårt fall. Det är här Guds försoningsplan för att rädda sin älskade skapelse sätts i verket.

Notera ännu en gång att Gud aldrig överger människan i hennes exil. Han är den som söker upp dem och frågar dem: ”vad är det du har gjort?” Orsaken till att Han driver ut Adam och Eva ur Edens lustgård är för att förhindra dem att äta av Livets träd så att de inte skall leva i sitt fallna tillstånd för evigt. Det är alltså en handling av nåd. Och Gud fortsätter att följa dem ut i deras exil, Han söker dem, frågar efter dem, ... Han överger eller lämnar oss aldrig.[2]

Då vi ”alla är i Adam” får fallet kosmiska konsekvenser; hela skapelsen läggs under för­gänglighet,[3] och döden kommer som en konsekvens på grund av männi­skans synd. Synden påverkar hela människan.[4] Fallet är en kosmisk katastrof, den gäller alla och är universell.[5] Fallet kan endast återställas i och genom den ende syndfrie, genom den andre Adam: Jesus Kristus.[6] Mörkret träder in i världen på grund av människans synd, men Ljuset lyser genom det och övervin­ner det.[7] Fallet och dess konsekvenser var en sådan katastrof att Gud, för att rädda mänskligheten och fullborda sin eviga plan, måste nyskapa oss genom döden och uppståndelsen. Vår synd är inte primärt ett legalt och moraliskt problem utan ett relationellt och organiskt. Våra syndiga handlingar är konsekvenserna och symptomen av vår andliga, själsliga och kroppsliga cancer. Och om Guds syfte, att vi skall leva i Gemenskap med Honom, skall fullbordas måste sjukdomen helas, cancern måste utplånas – och det måste ske på ett sådant sätt att vi inte går förlorade under ”behandlingen”.

Sista delen följer här.

---

[1] Se t.ex. Joh 16:8–9.

[2] Hebr 13:5.

[3] Rom 8:20.

[4] Se t.ex. 1 Mos 6:5; Mark 7:21–22; Joh 8:34; Rom 1:24–27; 3:10–18; 7:14–24; 1 Kor 1:21; Gal 5:19–21; Ef 2:1–3; 4:17; 1 Tim 6:10; 2 Tim 3:4; 2 Petr 2:19; Jak 3:5–9.

[5] Se t.ex. Ps 14:1–4; Rom 3:1–10, 23.

[6] Hebr 4:15; Rom 5:12–21; 1 Kor 15:21–22.

[7] Joh 1:4–10.

Omslagsbild

Hurra!!

Den alldeles fantastiskt eminenta vännen och fotografen Helene Folkesson har precis redigerat färdigt den bild som jag vill ha på omslaget till boken.
Jag fick flera oerhört tjusiga bildförslag från henne, men fastnade för denna - och jag bad henne sedan att göra den bilden som svartvit/kornig, och en "vanlig" svartvit, och en färg. Jag vet ännu inte vilken av varianterna det kommer att bli på omslaget - det kommer att visa sig efter det att jag sett de olika omslagsförslag som Daniel Norlin gör...

Med jublande glädje visar jag upp den första bilden...

...och nu även i färg (men jag fattar inte varför de blir lite "utdragna"...så är inte originalen... jag är ju inte världens bästa data-hacker precis, så jag gör säkert något fel i överföringsprocessen...)

...och nu både i färg och texturerad (fast det syns kanske inte i detta lilla format?)...

...och som om detta inte var nog... här är den i svartvitt också...



Ondskan, fallet och synden II

...och här följer fortsättningen (första delen finns här):

Vi vet dock vad som sker i Första Mosebokens tredje kapitel. Adam och Eva frestas av ormen till att äta av ”trädet med kunskap om gott och ont”. Vad är det som händer i detta skede? Först: ätandet av frukten är inte synden. Olydnaden är ett symptom på synden. Syndens rot ligger mycket djupare i oss och liknar mer en slags andlig cancer som förvrider och förstör vår mänsklighet och vårt liv – vår ”avbildlighet” och likhet med Gud. Jag tror att det var tänkt att Adam och Eva skulle, likt Jesus, ”växa i sin mänsklighet genom sin relation till Fadern”, och de skulle leva utifrån den auktoritet som Gud givit dem över allt skapat.

De faller dock för ormens, en skapad varelses, förledande list. Ormen får dem att misstro Gud och Hans godhet gentemot dem. Fallet sker redan innan de äter av frukten – fruktätandet är en konsekvens av att de inte trodde sanningen om Gud och deras relation till Honom.  Det är detta att de inte tror och litar på Gud som är synden. De trodde på ormens lögn i stället. Ormen övertygade dem om att Gud inte gav dem allt och att de därför inte var allt de skulle vara. Deras trygghet och frid i relationen till Gud och sig själva trasas sönder av ormens argument. De faller för frestelsen att vara någonting de inte är. De faller för frestelsen att bli som Gud utan relationen till Gud. De tror att de måste vara som Gud, ja ta Guds plats, att vara sin egen gud och själva vara domarna över gott och ont. Gustaf Wingren skriver träffande att det är ”något mänskligt att vara Guds avbild. Det är inte något gudomligt att vara lik Gud. Det gudomliga är att vara Gud – inte att likna honom.”[1]

Adam och Eva äter dessvärre av frukten på trädet och fallet är ett faktum – det första symptomet har visat sig.[2] Jag hoppas att du hör hur detta genljuder i det vi tidigare läste om Jesus: hur Han i sitt dop fick höra att Han var Guds Son – detta var mycket gott – och hur Jesus efter detta konfronteras med Satans frestelser att leva oberoende av Gemenskapen, att leva självtillräckligt och att tillbe någon annan än Gud. Jesus, den andre Adam, möter samma frestelser som den förste Adam mötte.

Låt oss återvända till Adam och Eva igen. Vad är det som händer i denna berättelse? Vad är fallet och vilka blir dess konsekvenser? Det första som sker efter att de ätit av frukten är att ögonen öppnas på de båda och de märker att de är nakna. Deras ögon öppnas men det tycks som om de samtidigt får en slags lins som projicerar deras egen fruktan, otrygghet, känslor av skuld, skam, förkastelse på Gud och relationen till Honom. Linsen gör att de ser, och själva försöker bedöma, Gud och allting annat utifrån ”gott och ont”. Detta gör vidare att de tillverkar höftskynken åt sig av fikonlöv. Det verkar således som om frukten väcker en upplevelse av skam och skuld inför varandra.

De gömmer sig dessutom för Gud då de hör Honom komma. Då Gud kallar på dem och frågar: ”Var är du?”, svarar Adam: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig”. Adams och Evas känsla av fruktan, skam och skuld utsträcks alltså även till att gälla Gud. Det ironiska i sammanhanget är ju att de alltid varit nakna inför både varandra och inför Gud. Då Adam försöker förklara sig skyller han först på Eva och i och med detta så förflyttar han även skulden för det som skett på Gud – det var ”kvinnan som du [Gud] satt vid min sida, hon gav mig av trädet”. Människan i sin synd är på flykt från Gud, från sig själv och från sin nästa.

Och vad är det som händer med och i Gud? Förändras Gud av Adams och Evas synd? Slutar Han att vara kärleksfull? Fylls Han av outsläckligt hat till dessa fördärvade människor? Väcker fallet ett blodtörstigt drag i Gud? Vänder Han sig i avsky bort från dessa av synd förvridna människor? Sker det en splittring i Gud, på grund av fallet, mellan Hans helighet och rättfärdighet å ena sidan och Hans kärleksfullhet och nådefullhet å andra? Rycker Han på axlarna och ger upp? Nej, och åter nej! Den Gud som möter Adam och Eva är samme Gud som innan världens grund var lagd har utvalt dem, skapat dem för att leva i gemenskap med sig. ”Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare.”[3]

Men Adam och Eva förändras, och vi förändras. Vi splittras och trasas sönder och vi projicerar vår egen trasighet, vår fruktan, vår ilska, vårt dömande på Gud och skapar därmed en ”gud” – en ”gud” som är en avbild av oss själva. Då vi skådar denna projektion av ”gud” drar vi oss bara längre bort, vi flyr djupare in i mörkret bland träden. Och avståndet växer mellan vem Gud verkligen är och vad vi ser och tror att Gud är. Ju längre vi springer ifrån Gud desto mer förvriden blir vår bild av Honom och därigenom även bilden av oss själva.

Vad är detta då för ett slags träd? Jag tror att trädet som sådant är gott. Jag tror dessutom att det har paralleller med den Lag som Mose och Israels folk längre fram kommer att få. Låt oss se på ett stycke i Paulus brev till Romarna (kapitel 6–8) som jag tror kan kasta ljus över detta.

Paulus skriver i kapitel sju om Lagen på ett sätt som får mig att dra paralleller till trädet med kunskap om gott och ont. Lagen väcker, enligt Paulus, syndiga begär vilka blir verksamma i vårt kött. Detta kött är enligt mig en konsekvens av fallet. Vi behärskas och förslavas av våra syndiga begär. Paulus slår dock fast att Lagen som sådan inte är synd (liksom trädet med kunskap om gott och ont inte är synd i sig). Enligt Paulus är det först genom Lagen som han lär känna synden, dvs. han får kunskap om vad som är gott och ont. Lagen ger alltså kunskap om gott och ont, och Lagen är ”helig och budordet heligt, rätt och gott”. Problemet för oss människor är att vi vet, vi har kännedom om, vad som är gott och ont – men vi har inte förmågan att i vår egen kraft göra det goda då vi blev avskurna från Livets träd. Hör Paulus frustration:

¹⁴Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. ¹⁵Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. ¹⁶Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. ¹⁷Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. ¹⁸Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. ¹⁹Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. ²⁰Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. ²¹Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. ²²Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, ²³men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. ²⁴Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?[4]

Fortsättningen finns här.

---

[1] Wingren (1983), s. 39.

[2] Läs gärna C.S. Lewis ”Perelandra” i ”Rymdtriologin” för en spännande skildring av en berättelse om urtillståndet, fallet och frälsningen på en annan planet.

[3] Rom 3:3–4a.

[4] Rom 7:14–24.