Jesu död måste ha förvånat, chockat
och paralyserat lärjungarna. Den de trodde var deras Messias var nu död. Deras
hopp om en Messias, enligt deras tolkning av de profetiska löftena, hade inte
infriats.[1]
På Golgata kors hänger den döde Jesus. Även detta är för dem ett nederlagets
tecken – ”ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd”.[2]
Den judiske rådsherren Josef från Arimatea gick till Pontius Pilatus och bad
att få Jesu kropp. Han svepte efter judisk sed kroppen i rent linnetyg och lade
Jesus i en klippgrav.
Troligtvis
tänkte sig lärjungarna att Jesus nu var i Sheol, Dödsriket, och inväntade den
uppståndelse som skulle ske på ”den yttersta dagen”, på ”HERRENS dag”.[3]
Detta verkar faktiskt vara de första troendes syn på saken även efter det att
Jesus uppstått. Jesus hade själv talat om ”Jonas tecken”, vilket betydde att Han,
Människosonen, skulle ”vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”.[4]
Även de nytestamentliga författarna verkar ha delat denna syn: Jesus är i sin
död i dödsriket.[5]
Och detta är även vad som möter oss i den Apostoliska trosbekännelsens
formulering om att Jesus Kristus ”steg ned till dödsriket”.
De första
troende betonade att Jesus verkligen
var död och inte bara skendöd, och att den uppståndelse som följer är en
verklig uppståndelse av hela människan, inklusive kroppen.[6]
När sabbaten var över kom Maria från Magdala, Jakobs mor Maria och Salome till
graven för att smörja Jesus (jag älskar den formulering som följer): ”Mycket
tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp.” De
finner graven tom: ”Han är uppstånden, Han är inte här!”[7]
Lärjungarna
verkade inte förvänta sig Jesu uppståndelse, de verkar inte ha förstått eller
velat tro Jesu egna ord om att Han skulle uppstå. Lärjungarna är uppgivna och
fyllda av fruktan och det enda som övertygar dem om att Jesus verkligen är uppstånden
är deras möten med den verklige, livs levande Jesus från Nasaret i kroppslig
gestalt. De ser Honom, hör Honom, rör vid Honom, ser Honom äta.[8]
Nya testamentet berättar aldrig hur
det gick till då Jesus uppväcktes, och Jesus visar sig efter uppståndelsen
endast för en utvald skara vittnen. Och det var detta budskap de som var
vittnen till uppståndelsen spred till världen: att Jesus uppstått från de döda![9]
Johannes, som
är en god teolog, alluderar i sin berättelse om Jesu sju sista dagar under
påskhögtiden (som firades för att minnas hur Gud befriat folket från
fångenskapen) till skapelseberättelsens sju dagar: (1) Jesus fullbordar sitt
verk, liksom skapelsen fullbordades, på den sjätte dagen, fredagen. (2) På
fredagskvällen läggs Jesus i graven, liksom Fadern vilade från sitt verk på
sjunde dagen, över lördagen. (3) På söndag morgon är graven tom och på kvällen
samma dag, den första veckodagen, möter Han sina lärjungar och hälsar dem med
frid. Sedan andas Han på dem och säger: ”Tag emot den helige Ande!” Den nya
skapelsen har börjat.[10]
Paulus är
drastisk i sin syn på det som skett: det räcker inte med att Jesus dör och
begravs. Om Jesus inte uppstått är all predikan om det som hänt meningslös och
tron blir meningslös, de troende har vittnat falskt om Gud, alla är kvar i sina
synder, och de troende är de mest beklagansvärda av alla människor. Men jag
älskar hur Paulus så rakt och kortfattat slår fast: ”Men nu har Kristus
uppstått från de döda!”[11]
Detta kan Paulus skriva eftersom han har mött den uppståndne och upphöjde Jesus
Kristus själv på vägen till Damaskus.[12]
Uppståndelsen
bekräftar att Jesus är Messias, Herre och Guds Son.[13]
Fadern bekräftar sin Son genom att uppväcka Honom och därmed bekräftar Han också
allt vad Jesus är och allt som Han sagt och gjort. Ännu en gång: det som sker
med Jesus sker också med oss alla. Jesus har fullgjort allt för oss. Det är Gud
som handlat i Jesus – både i korsfästelsedöden och i uppståndelsen.[14]
Lägg även märke till hur Guds livgivande Ande är aktiv i uppväckandet av Jesus.[15]
Genom uppståndelsen besegras synden, döden och alla andra härskare och makter,[16]
och alla människor skall, liksom Jesus gjorde, uppstå en gång.
Samtidigt
betonar Jesu ord i Evangelierna och de nytestamentliga författarna att det
eviga livet börjar redan här och nu för dem som tror på Jesus. Uppståndelsen
har inte endast betydelse för de enskilda individerna, utan för hela skapelsen.
Den uppståndne Jesus förkroppsligar den nya skapelsen. Han är förstlingen av de
avsomnade, den förstfödde från de döda.[17]
Den uppståndne
Herren Jesus Kristus är begynnelsen på ett nytt universum, där ondska, olydnad,
lidande, sjukdom och död inte längre skall finnas. Jesu uppståndelse är
begynnelsen på det Gudsrike som växer fram i härlighet och som skall övertäcka
hela jorden.
Jesu
uppståndelse är därför också grunden för de kristnas uppdrag att, överallt och
för alla, berätta om det som Gud Fadern har gjort i och genom Sonen Jesus
Kristus i den helige Andes kraft. Gud, den helige Ande verkar i och genom människor
för att vittna om och bekräfta det som skett.[18]
Jesu uppståndelse (och en kroppslig sådan) är central i de första troendes
proklamation av Evangelium.[19]
Uppståndelsen
har i Nya testamentet, liksom många andra temata, ett ”redan nu, men ännu
inte”. Det kan å ena sidan talas om att vi har
uppstått med Kristus, och det kan å andra sidan i andra textavsnitt talas om
att vi skall uppstå med Kristus. Vi
behöver därför, som jag tidigare skrivit, alltid hålla denna spänning i medvetandet
vid läsningen av de nytestamentliga texterna.[20]
Och vi, liksom de första troende, måste försöka att förstå vår tillvaro här och
nu utifrån den Verklighet som Jesu uppståndelse innebär.
Om döden tog
makt över människor genom människor, så skedde dödens upplösning och livets uppståndelse
genom Guds ords människoblivande.[21]
[1] Man förväntade sig en ny segrande konung/Messias som
skulle upprätta Guds rike på jorden, som skulle befria folket Israel från allt
förtryck och som skulle återupprätta Templet och dess gudstjänst. Jesus hade om
och om igen försökt förklara för sina lärjungar, men de hade mycket svårt att
förstå… För att läsa mer om detta föreslår jag att du börjar med Tom Wrights ”Den historiske Jesus – en utmaning nu som
då”.
[2] 5 Mos 21:22–23; Gal 3:13.
[3] Jag återkommer till detta motiv i kapitel ”IV:
Uppenbarelse och utbildning – objektivt–universellt till subjektivt–personligt”,
under rubriken ”Domen då? Kosmos slut – och en ny början”.
[4] Matt 12:39–40.
[5] Rom 10:7; Hebr 13:20; 1 Petr 3:19; 4:6; Upp 1:18.
[6] Apg 2:32; 3:11, 15; 4:10; 5:30; 13:27–31, 33–34, 37,
39–40; 17:31; 26:23; Rom 1:4; 4:24–25; 6:3–5, 9; 7:4; 8:11, 34; 10:9; 1 Kor
6:14; 15:4, 15, 20; 2 Kor 4:14; 5:15; Gal 1:1; Ef 2:5; Kol 2:12–13; 1 Tess
1:10; 4:14; Hebr 13:20..
[7] Mark 16:1–6.
[8] Matt 28:9–10, 16–20; Mark 16:9–20; Luk 24:13–53; Joh
20:11–21:25; Apg 1:1–11; 10:40–42; 13:31–37; 1 Kor 15:1–8.
[9] Apg 4:33; 5:30–32.
[10] (1) 1 Mos 1:24–2:1 och Joh 19:14–37; (2) 1 Mos 2:2–3
och Joh 19:38–42; (3) 1 Mos 2:4–7 och Joh 20:1–22. Jfr även 1 Kor 15:42–45.
[11] 1 Kor 15:12–28.
[12] Apg 9:1–19; 22:1–21; 26:1–29; Gal 1:11–16; 1 Kor 9:1;
15:1–11.
[13] Apg 2:36; 3:14; 5:31; Rom 1:4; 10:9; 1 Kor 15:12; 2
Kor 5:15; Fil 2:9–11; 1 Tess 4:14; 1 Tim 3:16.
[14] Apg 3:30; 4:10; 10:39; 13:27–37; Rom 4.25; 8:33–34; 2
Kor 5:17–21; Gal 1:1; Ef 1:20; Kol 2:12.
[15] Rom 1:4; 8:11; 1 Kor 6:14, 2 Kor 13:4; 1 Petr 3:18.
[16] Apg 2:24; Ef 1:20–21; 2 Tim 1:10; Hebr 9:28.
[17] Rom 8:29; 1 Kor 15:20; Kol 1:18; Upp 1:5.
[18] Matt 12:40; 28:8–9, 18–20; Luk 24:9, 46–48; Mark
8:31; 9:9, 31; 10:45; 16:6–7, 15–18; Joh 20:21–23; Apg 1:4–5.
[19] Apg 1:22; 2:14–36; 3:15; 4:3; 5:32–33; 10:40–41;
17:18, 31; Rom 1:3–4; 14:9; 1 Kor 15:3–8, 20; Fil 2:5–11; 2 Tim 1:10; Hebr
13:20.
[20] Rom
kap. 5; 1 Kor 11:26; 15:12–28; Ef 1:10; Kol 1:20; Hebr 2:14–15; 1 Petr 1:3–4.
[21]
Athanasios (2006), s. 89.