Föreningen: Kristus i oss, härlighetens hopp

Föreningen: Kristus i oss, härlighetens hopp

Som vi sett tidigare är alla inneslutna och omslutna av den Treenige Guden.[1] Guds evige Son blev i inkarnationen människa och levde ut sitt gudomliga barnaskap inuti och inifrån den fallna mänskligheten. I detta förvandlade Han vår fallna ”adamitiska” existens och formade en verklig relation, en förening, i den helige Ande mellan Gud Fadern och den fallna mänskligheten. Jesus talar just nu till oss och delar med sig av sin erfarenhet av att vara älskad och att älska. Gud har utgjutit den helige Ande över allt kött. Alla lever i Gud. Vi som individer väljer om vi vill vara en aktiv del i Jesu liv i Gudomen, Hans gåvor och kärlek. Han är dessutom genom den helige Ande närvarande i den som tror. Anden tar den emot som omvänder sig och tror. Men vi bevarar fortfarande vår identitet, vår distinktion, vilket gör att det är möjligt för oss att leva i Verkligheten eller ej. Vi har möjlighet att välja Sanningen eller lögnen, att välja Gemenskapen eller splittring och ensamhet. Jag kan följa Anden eller följa mig själv (eller andra) och därmed ytterst och bortom detta: djävulen, demonerna, de fallna änglarna, ondskan och mörkret.

Aposteln Paulus beskriver vad som skiljer den som tror på Jesus Kristus från den som inte tror. De troende ”har Anden” medan de icketroende inte har det.[2] Ja, Nya testamentets texter visar att ”Fadern, Sonen, Anden är i de troende”.[3]

Jesus inbjuder oss att vara delaktiga i Hans fullbordade verk. En av många fantastiska berättelser som visar detta är då Jesus, Hans mor och lärjungarna är bjudna på bröllop i Kana.[4] Under festens gång tar vinet slut. Jesu mor säger det till Jesus och Han bestämmer sig till slut för att göra något åt saken. Han kallar till sig tjänarna och ber dem fylla upp vatten i tvättkaren och förvandlar sedan vattnet till vin. Tjänarna inbjuds alltså till att vara delaktiga i miraklet. Jesus kunde rimligtvis gjort alltihop själv. Men Han inbjuder dem att vara delaktiga i miraklet.

Ännu en gång: Gud behöver oss inte, men Han vill ha oss och vår delaktighet. Det handlar om gemenskap och delaktighet i livet, i glädje, i frihet, i skönhet, i kärlek. Här verkar Gud i allt, och allt vad vi ”gör i ord eller handling gör vi i Herren Jesu namn”.[5] Vi är förenade med Gud (och inte skilda från honom som deismen säger och inte heller ”försvunna som droppar i en gudomlig ocean” som panteismen hävdar). Det betyder att vi inte blir Kristus, och inte heller blir Kristus oss. Varken Kristus eller vi utplånas eller försvinner i denna förening. I denna förening med Gud inbjuds vi att vara delaktiga och låta oss uppfyllas av Hans Ande, Hans liv, Hans längtan, Hans glädje, Hans syfte och till att leva ut allt detta. Jesus Kristus förblir Herre, Han förblir den som talar, och vi förblir Hans tjänare, Hans barn som lyssnar till Hans röst och lyder. Varken Han eller vi förlorar våra specifika karaktärer, roller eller funktioner i relationen till varandra. I denna verkliga förening förblir vi distinkta personer, vi förblir verkliga människor, och vår mänsklighet grundas och bekräftas av Honom. Vi skapades till människor och vi fortsätter att vara människor och blir inte ”religiösa androider”. Vår relation är en kärleksrelation av ömsesidigt självutgivande – även om det självklart är så att det är en stor skillnad mellan vårt respektive givande. Det är Han som är den förste Givaren. Det är Han som givit sig själv för oss och till oss. Det är Han som har inbjudit oss, kallat oss till sig själv och inte tvärt om. Han är initiativtagaren och vi är kallade att gensvara till denna kallelse.

Vi lagar mat, städar, osv och ändå bär många på en gnagande känsla som säger dem att de gör för lite för Herren! Var tror vi att det goda har sin källa? Jesus gjorde troligtvis mer hantverksarbete än Han predikade. Han åt troligtvis mat vid fler tillfällen i sitt liv än Han helade människor och utförde mirakler. Oavsett vad Jesus gjorde så gjorde Han det som Guds älskade Son. Ja, innan Jesus ”gjort något för Gud” fick Han bekräftat att: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje”, och Anden vilade över Honom och i Honom.[6] I denna identitet levde och verkade Jesus. Oavsett vad Han gjorde så levde Han som Guds älskade Son – och om vi tror på det som Evangelium berättar så gäller detsamma även för oss![7] Det är Anden som vittnar med vår ande att vi är Guds barn, och att vi därför kan leva i Livets Andes lag.[8] Det finns således inga ”vanliga” eller ”oviktiga” människor som gör ”vanliga” och ”oviktiga” saker.[9] Hur kan vi annars förklara det goda, även hos dem som inte tror? Guds godhet flödar till oss och över oss alla. Och Han verkar i de troende, både vilja och gärning, det som är Hans goda vilja. Han väljer de mest suspekta fiskarna (lärjungarna), Han väljer tjänare på ett bröllop i en avkrok (Kana), Han väljer sådana som du och jag. Ibland talar Gud till och med genom åsnor.[10]

Vi blir mer mänskliga, men inte mer än mänskliga. Vår förvandling är ett resultat av Jesu frälsande verk – inte orsaken till det. Genom tron på Jesus blir vi aktivt delaktiga i Hans försoningsverk:[11] Han är i Fadern, vi är i Jesus och Jesus är i oss,[12] vi har dött med Honom,[13] vi har uppstått med Honom,[14] vi Har blivit satta i det himmelska på Faderns högra sida,[15] och vi kommer att dela den kommande härligheten med Honom.[16] Den djupaste sanningen om oss är en ”hemlighet”, ett ”mysterium” – denna hemlighet, detta mysterium är Kristus i oss, härlighetens hopp.[17] Vi har fortfarande svårt att se det och tro det och leva i det. Konflikten står mellan att tro Jesu syn på Verkligheten eller att tro på vår egen syn. Men vi är inte lämnade ensamma till att själva söka och förstå och ta emot sanningen...[18]

---

[1] Apg 17:28.

[2] Rom 5:5; 8:9; 15–16; 1 Kor 2:6–16; 6:11, 17; 12:3; 2 Kor 1:21–22, 11:4; Ef 1:13–14; 4:30; Fil 2:12–13; 2 Tess 2:13; Tit 3:4–7.

[3] Se t.ex.: Joh 6:56 (Sonen); 14:17 (Anden); 14:20–23 (Fadern och Sonen); 15:5–6 (Sonen); Rom 5:5 (Guds kärlek och Anden); 8:9–11 (Guds Ande och Sonen); 1 Kor 2:12 (Guds Ande); 3:16 (Guds Ande); 2 Kor 1:22 (Anden); 4:10–11 (Sonen); 6:16 (Guds tempel); 13:5 (Sonen); Gal 2:20 (Sonen); 4:20 (Sonen); Ef 3:14–16 (Faderns Ande); 3:17 (Sonen); 3:20 (Sonen); 4:6 (Fadern); 5:18 (Anden); Fil 2:12 (Gud); Kol 1:27 (Sonen); 1 Joh 2:27 (Smörjelsen); 4:4 (Guds Ande); 4:15–16 (Fadern).

[4] Joh 2:1–11.

[5] Fil 2:12–13; Kol 3:17.

[6] Mark 1:11.

[7] Ef 1:5, 11; 1 Joh 3:1–2; Joh 1:12; Rom 8:14–17, 19, 21; Gal 4:4–7

[8] Rom 8:2, 15–15; Gal 4:4–6; Joh 14:27; 15:25; 16:13.

[9] 2 Kor 5:16.

[10] 4 Mos 22:22–33.

[11] Fil 2:5–11.

[12] Joh 14:20.

[13] Rom 6:1–11.

[14] Ef 2:5–6; Kol 3:1–2.

[15] Rom 5:17; Ef 2:6.

[16] Fil 3:20–21; 1 Joh 3:2.

[17] Kol 1:27.

[18] 1 Kor 2:1–16, jfr Joh 16:7–15.

Inkluderade och adopterade III

Här följer ännu ett avsnitt. Det första avsnittet finns här, och det andra finns här:

Men vad finns det för garantier på att Gud Fadern är sådan som Jesus framställer Honom i liknelsen?

Gud skapade människan till att leva i gemenskap med sig. Det som skedde med Adam och Eva i syndafallet trasade den relation Han hade med människan från början, och vi kan inte ännu en gång lägga ut alla konsekvenser av detta utan får nöja oss med en sammanfattning: Det gick åt pipan för oss när vi misstrodde Gud och lämnade relationen med Honom, när vi flydde och valde att bli våra egna gudar, klädda i fikonlöv!

Utan relationen till Gud lever vi i en ständig fruktan, en ständig ensamhet, en ständig skam, en ständig känsla av skuld. Detta gör att vi flyr bort från Gud, från oss själva, från varandra och från skapelsen i övrigt: antingen genom att hänge oss åt destruktiva njutningar, det vi brukar kalla för synd, eller också flyr vi genom att försöka förbättra oss själva och vårt beteende så att utsidan i alla fall ser tjusig ut. Men även detta är synd.

Gud har alltid velat ha gemenskap med oss och Han gjorde därför allt för att få oss att komma hem igen. Fadern sände Jesus till oss för att visa oss hurdan Fadern verkligen är. I och genom Jesus öppnades en ny väg för oss in i relationen, in i Hans armar. Jesus dog på ett kors för oss innan vi över huvud taget kände till Honom. Detta gör att vi kan veta att vi inte behöver fly bort från Gud, utan att vi faktiskt kan fly till Honom.

Precis som pappan i liknelsen så har Gud gett oss hela arvet i Jesus. Och Han väntar på att vi skall komma hem till Honom och leva som verkliga arvtagare, inte som svinarbetare i exil eller som slavar under vår egen fruktan och skam, utan som barn. Precis som pappan i liknelsen förändras inte Guds kärlek till oss, men vår uppfattning av den gör att vi antingen lever älskade eller inte. Han är vår Fader oavsett om vi flyr till ett annat land eller om vi förblir trälar under vår egen piska, men vi kan alltså välja att leva som barn till Fadern eller inte.

Det oemotsägliga beviset för Faderns kärlek till oss är alltså Jesu liv och Hans död på korset. Bekräftelsen på att detta trätt i kraft, att arvet är godkänt är Jesu uppståndelse och upphöjelsen till Faderns högra sida. Den helige Ande är den som leder oss till sanningen, som får oss att förstå vad som skett och som blir ett sigill på att arvet tillhör oss. Genom att Gud bevisat sin kärlek till oss medan vi inte kunde göra något för att förtjäna den kan vi veta att Gud är pålitlig. Jag kan sätta all min tillit till Faderns verk genom Jesus Kristus.

Vi har en Gud som lät sig födas av en ung kvinna i ett stall. Vi har en Gud som gjorde sig helt beroende. Vi har en Gud som gick omkring och gjorde gott mot alla. Vi har en Gud som böjt sina knän för att tvätta sina lärjungars fötter. Vi har en Gud som inte var för helig för att söka gemenskap med vare sig de religiösaste religiösa eller förlorarnas förlorare. Vi har en Gud som avklädde sig hela sin gudomlighet för att bli slagen av de händer Han själv skapat, översköljas av föraktande spottloskor och slutligen låta sig naglas till ett kors och dö samtidigt som Han viskar att Han förlåter oss. Vi har en Gud som uppstått från de döda, och som frågar oss: ”Älskar du Mig? Vill du vara Mitt barn?” Vad är detta för en Gud?

Korset bevisar för evigt att Gud älskar dig. Paulus beskriver det så här i Romarbrevet 8:31–39:[1]

Vad skall vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, Skulle Han då inte vara beredd att skänka oss allt med Honom?

Vem kan anklaga dem som Gud utvalt? Gud är den som frikänner oss.

Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För Din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.

Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom Honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. 

När vi väl förstått att vi är älskade barn så bygger vårt fortsatta liv på att vi förstår att Han inte bara gjort allt för oss, utan att Han också kommer att fortsätta göra allt för oss. Vi kan vara trygga i Hans närvaro, i Hans kärlek. Det är en kärlek som är tålig och mild. Den söker inte sitt, den tillräknar inte det onda, den gläds i sanningen, den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, den uthärdar allting – kärleken upphör aldrig.[2] Gud är kärlek och Guds kärlek till oss uppenbarades när Han sände Jesus till världen för att vi skulle få liv, verkligt liv, i och genom Honom.[3]

Detta är Hans kärlek, detta är nåden: den är dåraktig, idealistisk, omåttlig, stökig, naiv, överdriven, slösaktig, löjligt omfattande, löjligt innefattande, skandalös, ja, den är rent av livsfarlig – och den är det enda du kommer att ha att hoppas och förlita dig på i slutändan. Inför Hans nåd, inför Hans kärlek, är vi alla lika. Vi är lika ovärdiga, lika trasiga, lika beroende. Hans kärlek är oändligt mycket större än våra misslyckanden och våra framgångar. Här finns inte rum för något som vi kan skryta med. Alla har vi blivit köpta med samma pris.

Så lyssna till Honom som viskar i ditt hjärta – bli stilla och hör Fadern säga: ”Jag älskar dig... du är Mitt barn, du är Min glädje. Kom, ni är alla bjudna till festen, Jag har bjudit upp dig till dans”. Var är du idag? Flyr du från Fadern? Eller försöker du förtjäna din Faders kärlek genom att göra en massa saker för Honom? Eller låter du Honom älska dig, så att den kärlek du tar emot från Honom blir drivkraften i ditt liv? Samma fråga och val som de två sönerna ställdes inför måste du ta ställning till varje dag: Skall du lita på Faderns kärlek och leva älskad eller inte? Vet du att du är älskad, och lever du som älskad? Vad skulle du göra just nu om du var helt övertygad om att Gud faktiskt älskar dig? Vad skulle du göra resten av den här dagen om du var helt övertygad om att Gud faktiskt älskar dig? Vad skulle du göra med resten av ditt liv om det faktiskt är så att Gud älskar just dig?

---

[1] Jfr även Rom 5:6, 8, 10.

[2] 1 Kor kap. 13.

[3] 1 Joh 4:8–10.

Inkluderade och adopterade II

Här kommer nästa avsnitt. Det första finns här:

Jesus besvarar frågan om hurdan Gud är och hur Han ser på oss om och om igen i Evangelierna, både i ord och i handling. Låt oss höra hur Jesus framställer Fadern i Lukasevangeliets femtonde kapitel. Jesus berättar liknelserna för två olika grupper: dels för de hopplöst olydiga och dels för de präktigt duktiga, dels publikaner och syndare och dels fariséer och skriftlärda. Jesus börjar med att berätta två korta liknelser: liknelsen om det återvunna fåret och sedan liknelsen om det återfunna myntet. Liknelserna betonar att ägaren inte kommer att ge sig förrän det förlorade är återfunnet – först då infinner sig glädjen och det blir fest. Men lyssnarna verkar tydligen ha svårt att fatta vad Jesus talar om så Han börjar berätta om en söndrad familj, om en fader och dennes två söner. Så läs och se – som om du aldrig tidigare hört berättelsen:

En man hade två söner. Den yngre sade till sin pappa: Jag vill att du ger mig min del av arvet nu, istället för att vänta tills du dör. Då delade han sin egendom mellan sönerna. Några dagar senare packade den yngre sonen ihop allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt, utsvävande liv och slösade bort allt.

När hans fickor var tömda, drabbades landet av en svår hungersnöd, och han började svälta. I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och han skickade ut honom för att vakta svin. Till slut var han så hungrig att han längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något.

Då insåg han hur dum han hade varit och sade: Hemma hos pappa har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag går hem till pappa och säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig. Jag är inte längre värd att kallas din son, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare. Och så vände han tillbaka hem till sin pappa.

Medan han ännu var långt borta, såg hans pappa honom och med bultande hjärta sprang han emot sin son och omfamnade och kysste honom. Sonen sade till honom: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.

Men pappan sade till tjänarna: Skynda er! Ta fram de finaste kläderna och klä min son i dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en jublande fest. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men har kommit hem igen. Och så började festen.

Under tiden hade hans äldre son varit ute på fälten. Och när han nu närmade sig huset, hörde han på långt håll ljudet av musik och dans. Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din pappa har slaktat gödkalven och ordnat med en fest för att fira detta. Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. 

Pappan gick därför ut och försökte övertala honom att komma in, men han svarade: Här har jag alla dessa år slavat under dig och lytt dig. Ändå har du aldrig gett mig ens en killing, så att jag kunde festa med mina vänner. Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på allt du ägde tillsammans med horor, då firar du det med att slakta gödkalven.

Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt. Men nu måste vi ha fest och glädja oss över det som hänt. Ty din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.”[1]

Jesus ger i denna liknelse ett porträtt av sin Fader och det porträttet liknar inget annat porträtt. Det är chockerande att sonen vill ha arvet medan pappan ännu lever – det betyder helt enkelt att han önskar pappans död. Fadern ger sonen dennes del av arvet och gör sig själv utblottad och utan ägodelar. Vad är detta för en pappa? Fadern låter sonen löpa iväg med arvet. Fadern använder inget tvång, ingen manipulation. Pappan låter sonen gå för att därefter bara vänta och vänta – på att sonen skall komma hem igen. Sonen drar ut från hemmet och ut i vida världen. Där gör han slut på alla pengar och kör sitt liv ordentligt i botten. Fullständigt utblottad och förnedrad verkar han slutligen fatta något, och han väljer att vända åter till sin fars hus. Vi vet inte hur länge sonen var borta. Men pappan måste varje dag ha haft ett öga på det han höll på med och ett öga på vägen som ledde hem till gården. Pappa känner igen sonen på långt håll där han kommer nere vid vägen.

Hur skulle du själv ha gjort om du var pappan? Jag skulle troligtvis stått med armarna i kors och låtit sonen krypa riktigt ordentligt och dra sin förlåtelseramsa om och om igen, och jag skulle ha hållit med honom: ”Sa, du ’inte värdig’? Nej du är sannerligen inte värdig, din lille gris...” och sedan skulle jag ha hållit mitt eget väl inövade tal om att ”jag–hoppas–du–har–lärt–dig–din–läxa–ditt–lilla–kryp”, och slutligen sparkat ut honom, eller låtit honom jobba av alla de pengar som han försnillat i sus och dus, på vin, kvinnor och sång. Men inte denne pappa. Nej, han rusar emot sonen. Han offrar hela sin värdighet för sonens skull – inte nog med joggingturen – en man i hans ålder och i den här kulturen springer inte, och man springer inte med värdighet om man måste dra upp kläderna över knäna för att över huvud taget kunna springa.

De tjänare som såg pappan löpa mot sin son visste ju att ”nu rusar han för att ta emot den där oduglingen till son som gjort av med alla pengar på horor och hålligång...” Men pappan struntar i värdigheten, han vill inte att sonen skall lida en enda onödig sekund till – han rusar emot sonen. Sonen måste ha blivit livrädd. Pappans sandaler smattrar mot marken, manteln och långdräkten fladdrar omkring honom, hår och skägg står åt alla håll. ”Nu slår gubben ihjäl mig...” tänker han, ”det är ju vad jag förtjänar”. Så redan på lite avstånd drar han igång sitt förberedda tal om att han inte är värdig att ens tillhöra familjen längre och att han i stället kan leva som slav. Men fadern lyssnar inte ens utan kastar sig över sonen och tar honom i sina armar, kysser honom, och dansar, och dansar, och dansar. ”Värdig? Det handlar inte om värdighet – Du är min son!” Fadern ignorerar sonens ord fullständigt, han får inte ens säga hela sin ramsa, och pappan säger till tjänarna att klä sonen och att förbereda festen. En fest! För denne värdelöse suput? Vad är detta för en pappa?

Har du tänkt på att fadern vid varje punkt faktiskt handlar tvärt emot vad en ”normal” människa skulle göra? Hans handlingar verkar helt uppåt väggarna – om det nu inte är så att fadern önskade något mer av sin son än bara ett trevligt, moraliskt och respektabelt beteende. Ja, vad är det denne pappa önskar få fram genom sitt handlande?  Var det att få ha sönerna hemmavid och att få dem att lydigt arbeta på fälten? Nej, de var ju redan fysiskt där, och han kunde lätt ha vägrat att bemöta sonens begäran om arvet och tvingat honom att jobba på gården i stället. Nej, pappan söker någonting mer och någonting annat.

De två sönerna var hemma, rent fysiskt i alla fall. Men båda var frånvarande i sin relation till fadern, de kände honom inte. Den yngre såg pappan som en pengatillgång för sina egna begär, och den äldre såg honom som en hotfull arbetsledare. Båda var de i huset, men ingen av dem levde i pappans kärlek. Är det detta som är orsaken till att pappan låter sonen dra iväg med arvet?

I stället för att tvinga sonen att vara kvar släpper fadern tyglarna så att sonen får rusa till slutet av sin egen självtillräcklighet och där se vem hans pappa verkligen är. Det är ju först med näsan i svinmaten som han ser både sin egen brist och pappans godhet. Han är dock inte säker på att pappans godhet omfattar honom själv längre så han förbereder sitt förlåtelsetal noggrant och erbjuder sig att bli slav i stället för att vara ett älskat barn. Denne pappa liknar nu ingen annan, då han fortfarande älskar sin son. Ingenting sonen gjort hade förändrat pappans kärlek till honom.

Vad är detta för en pappa som älskar honom trots allt, och som dessutom undrar om sonen älskar honom? Pappan önskade en kärleksfull gemenskap med sina söner. Han ville att de skulle förstå hur älskade de var och att få ta emot deras kärlek som gensvar. Han ville inte primärt ha deras lydnad, utan deras hjärta. Fadern vet att om han har sönernas hjärta har han också deras lydnad – inte på grund av fruktan, skam och skuld. Lydnaden skulle komma automatiskt om de verkligen förstod att pappan älskade dem och de älskade fadern. Kärleken kan endast komma om man verkligen lär känna vem någon är. Endast genom att sonen fick se sin egen otillräcklighet kunde han se vem fadern var, hur kärleksfull han var, först nu såg sonen sitt behov av pappans kärlek. Pappan manipulerade inte fram kärleken, utan han älskade honom på det djupaste tänkbara plan. Fadern älskade utan att veta om sonen någonsin skulle gensvara till hans kärlek.

När tror du att pappan älskade sin son som mest? Är det när han möter sonen på vägen? Eller, när han ger arvet till sin son och låter honom gå? Det blir snart tydligt: det finns ingen tidpunkt i liknelsen där fadern älskar sin son mer eller mindre. Han älskar hela tiden – pappans kärlek är den enda konstanten i hela berättelsen – det är det enda som inte förändras. Pappans kärlek varierar inte efter sonens handlingar, utan den enda variation som finns är sonens olika uppfattningar av kärleken. Även om han under hela händelseförloppet är älskad av pappan lever han inte som älskad.

Gud har gett var och en av oss ett slags personlig suveränitet, en personlig allmakt, genom att vi har en fri vilja. Vi är fria att välja att ha gemenskap med Honom eller inte. Han kommer aldrig att överträda din viljas gränser och tvinga dig till att älska Honom eller att leva älskad, men Han ger oss möjligheten och friheten. Vad är detta för en pappa?

Det är först då sonen kommer hem och njuter av maten, musiken och dansen på festen som han fattar: ”Jag är älskad! Jag är verkligen älskad av pappa!” Även om han har varit älskad hela tiden är det först nu han börjar fatta och väljer leva att i den kärleken.

Att leva i synd är att leva icke–älskad. Att försöka förtjäna Guds kärlek är att leva icke–älskad. Att försöka leva med Gud endast av lydnad, är att leva icke–älskad. Det är att leva utan att dansa i Faderns armar. Det är vad den hemmavarande sonen gjorde. Fastän han var en älskad son levde han som en slav i fruktan och försökte genom sina gärningar förtjäna pappans kärlek och välvilja. Den äldre sonen visar på lydnaden utan hjärtat, utan kärleken. Det är en lydnad som är grundad i fruktan, skuld och skam, och inte i kärlek.

Kommer ni ihåg? Han hade ju fått den andra halvan av arvet men inte fattat. Fadern hade gjort sig själv utblottad för att bevisa sin kärlek till sönerna, och ge dem friheten att välja att leva älskade eller inte. Hör du hur detta beskriver vad Gud gjorde genom Jesus? Hur Han gav sitt allt för att bevisa sin kärlek till oss?

Men den äldre sonen hade inte förstått att han var älskad och levde därför som icke–älskad. Han levde, vad vi brukar kalla för, ”lagiskt” och då är man oftast rädd för Fadern. I sin rädsla försöker man därför köpa det Fadern redan gett som gåva, genom att med sina gärningar, sitt slavarbete och sin lydnad, försöka förtjäna Faderns kärlek. Och den man är rädd för vill man inte dansa med. Båda sönerna ”trodde” på att pappa fanns, men ingen av dem ”kände” honom sådan han verkligen var. Pappans längtan efter en kärleksfull gemenskap med sina söner gjorde att han satte sönerna helt fria att gensvara till och leva i hans kärlek eller inte.

Liknelsen slutar alltså med att den äldste sonen står inför valet att gå in till festen hos sin pappa och till den broder som han för tillfället föraktar – ta del av maten, sången och dansen – eller inte. Märk väl: fadern går till och med ut från festen för att vädja till sin äldre son att komma in och delta i festligheterna. Samma fråga och val måste du ta ställning till varje dag: Skall du lita på Pappas kärlek och leva älskad? Eller skall du stå kvar utanför, uppfylld av din självrättfärdighet och utan att ta del i Gemenskapen?

Liknelsen visar på två förhållningssätt inför en och samma verklighet. Ja, vi kan kalla det för två sätt att fly från Gud – och ingen av dessa har förstått det tredje förhållningssättet som vi brukar kalla för nåd: nåden att veta att jag är älskad, och nåden att leva som ett älskat barn. 

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] Lätt parafrasering av Luk 15:11–32.

Syftet igen... och Inkluderade och adopterade I

Syftet ännu en gång... så att vi inte glömmer

Det obeskrivliga var att han som Ordet inte var omsluten av något men i stället omslöt allt. Liksom han finns i hela skapelsen finns han utanför allt genom sitt väsen, han finns i allt genom sina krafter, han ordnar allt och utbreder sin försyn till alla i allt, han gör alla och envar levande på en och samma gång, han omsluter alltet utan att själv vara omsluten men finns i sin ende Fader helt och i allt. På samma sätt fanns han också i den mänskliga kroppen och gav liv åt den; samtidigt gav han liv åt alla och fanns i alla och var utanför alla. Med kroppen gjorde han sig känd genom sina gärningar och var inte mindre synlig genom sin kraft i allt.[1]

Guds syfte och beslut är vårt upptagande i Gemenskapen och det sker genom Jesu Kristi verk i inkarnationen. Här återställs vi till Guds avbild, vi blir odödliga genom att synden, och därmed döden, tas bort. Fadern är källan, skaparen – Sonen är frälsaren och Anden är hjälparen, livgivaren, gudomliggöraren, fulländaren, återställaren.[2] Frälsningen är i och genom Kristus: Gud har försonat (reconciled) alla med sig själv i Sonen,[3] men alla är ännu inte förlossade, befriade, återlösta (redeemed) och förvandlade av, i och genom Anden.[4]

Inkluderade och adopterade

Gud skämdes ej att ikläda sig kött av samma slag som ditt; varför skulle du finna skam i att bära kött av samma slag som Han? Nej, jag känner ingen skam, skapad till min Guds avbild.[5]

Vi är kallade och utvalda enligt Guds vilja och beslut. Hans syfte med skapelsen, hemligheten, uppenbaras och detta syfte visas från tre vinklar: att vi skall välsignas med all den himmelska världens andliga välsignelser; att vi skall vara heliga och fläckfria inför Honom; och vi skall tas upp som Hans barn för att den nåd Han skänkt oss i den Älskade Sonen skall prisas.

Detta inkluderande, denna adoption, av oss i Gemenskapen är Guds vilja och Guds beslut, precis som en adoption går till i denna värld. De som adopterar är de som i sin kärlek beslutar att adoptera barnet. Barnet själv har inget veto i frågan. Däremot kan barnet välja att leva som ett älskat barn eller inte, men detta förändrar inte adoptionens faktum.[6]

Droppen från Gud Fader

på din lilla panna,

du älskade.

Droppen från Guds son

på din lilla panna,

du älskade.

Droppen från Guds helige Ande

på din lilla panna,

du älskade.[7]

Jag vill här kontrastera den bild av Gud som vi hittills har sett gentemot en av de mest kända predikningar som givits. Nedan följer ett längre utdrag ur Jonathan Edwards predikan ”Syndare i händerna på en vred Gud”:

Guds vredes båge är sträckt och pilen ligger redo på bågsträngen. Och Rättvisan riktar den mot ditt hjärta och sträcker bågsträngen ytterligare. Och det enda som hindrar är Guds behag, en vred Guds behag, vilken utan varje löfte eller förpliktelse ännu en liten stund avhåller pilen från att dricka sig berusad av ditt blod.[8]

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.

Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ”frid och trygghet”. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen – ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden – avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden – ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.

O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den.[9]

Frågan är hur väl Edwards bild av Gud stämmer överens med bilden av Gud som Jesus uppenbarar den?

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] Athanasios (2006), s. 97.

[2] Apokatastasis, ”återupprättat”, detta är en term hämtad från Apg 3:21.  Frågan är omfattningen av ”allt” och ”alla”, [gr. panton]? Se t.ex. Matt 11:27; Luk 3:6; kap 15; 19:10; Joh 1:6–7, 29; 3:16–17; 35; 4:42; 5:22–30; 6:33, 37–39; 12:32–33, 47; 13:3; 17:2; Apg 3:21, 25; 17:28; 24:14–15; Rom kap 5; 8:28–39; 11:11–36; 14:11 1 Kor 12:6; 15:22–28, 55; 2 Kor 5:18–19; Gal 3:16–29; Ef 1:9–11; 2:9–10; 3:14–15; 4:6, 8, 10; Fil 2:9–11; 3:20–21; Kol 1:13–22; 3:11; 1 Tim 2:3–7; 4:9–11; 2 Tim 1:9–10; Tit 2:11; Hebr 1:2; 2:5–10, 14–15; 6:17, 19; 9:26; 2 Petr 3:9; 1 Joh 2:2; 3:5, 8; 4:14; Upp 5:13. Dessa texter måste på något sätt kunna tolkas och förstås tillsammans med texter som talar om ”eviga straff” osv t.ex.: Matt 7:13–14, 22–23; 10:28; 11:23; 12:31–33; 13:41–42, 49–50; 22:14; 23:16, 33; 25:14–46; 26:24; Mark 3:28–29; 9:43–48; 16:16; Luk 12:9–10, 46; 13:22–27; 16:22–23; Joh 3:16–21, 36; 5:28–29; 8:21, 24; Rom 9:27; 2 Tess 1:9; 1 Petr 4:17–18; 1 Joh 5:16; Upp 14:11; 19:9. Mycket av problematiken i dessa frågor kommer att röra sig kring definitioner av specifika termer som bibelförfattarna använt sig av, och hur man skall tolka de olika bilder som används i texterna.

[3] 2 Kor 5:14–21; Ef 1:3–12.

[4] Ef 1:13–14; 2 Kor 3:7–4:7.

[5] Symeon den nye teologen, citerad i Halldorf (2000), s. 304. Symeon den nye teologen (949–1022), teolog och helgon.

[6] Rom 8:14–17, 23; 9:4; 1 Kor 15:20–23; Gal 4:1–7; Ef 1:5–6; 1 Petr 1:3–4; 1 Joh 3:1–2. Jesus blir vår ”äldre broder”: Rom 8:14, 29; Hebr 2:10–11.

[7] Olsen (2000), s. 152. ”Välsignelse av en nyfödd”, hämtad från ”Carmina Gadelica”.

[8] Jonathan Edwards (1703–1758), originaltitel: "Sinners in the Hands of an Angry God". Översättning av Stefan Albrektsson. Edwards höll denna predikan i Enfield 8 juli 1741. Texten är hämtad från: http://edwards.yale.edu/archive?path=aHR0cDovL2Vkd2FyZHMueWFsZS5lZHUvY2dpLWJpbi9uZXdwaGlsby9nZXRvYmplY3QucGw/Yy4yMTo0Ny53amVv .

[9] Översättning av Ragnar Blomfelt. Hämtad från: http://www.predikoindex.com/index.php?option=com_k2ochview=itemochid=4:syndare–i–guds–vredes–h%C3%A4nderochItemid=102 , den 30/11 2010.

Den helige Ande IV

Första avsnittet finns här, och andra här, och tredje här:

Sedan följer Jesu underbara bön till Fadern för lärjungarna och för dem som kommer till tro på lärjungarnas ord, och ytterligare uppenbarelse av Faderns och Sonens perichoresis. Jesus ber att de som Fadern har gett Honom också skall vara där Han själv är.[1] Detta löfte menar Paulus har uppfyllts:

Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.[2]

Jesus tar i sin död in alla i sig och alla uppstår med Honom.[3] Då Han sedan efter sin uppståndelse upphöjs till Faderns högra sida utgjuts den helige Ande över allt kött för att de skall kunna se det verk Gud utfört i och genom Jesus Kristus. Jesus påminde efter sin uppståndelse sina lärjungar att de om några dagar skulle bli döpta i den helige Ande.[4]

På pingstdagen[5] är lärjungarna samlade och den helige Ande fyller huset där de sitter. Tungor som av eld fördelar sig och satte sig på var och en av dem och de börjar tala på främmande språk som de som hörde det förstod. Detta förundrade åhörarna. Petrus träder då fram och tar till orda och säger att nu har löftet som profeten Joel skrivit om uppfyllts: Gud skall utgjuta sin Ande över allt kött, och att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Han berättar sedan för dem om hur Gud verkade i och genom Jesus och att Han trots att man korsfäste Honom nu har uppstått och ”blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den helige Ande”, och nu har ”Han utgjutit detta som ni ser och hör”. Då folket får höra att den Jesus som blivit korsfäst har blivit gjord till Herre och Messias av Fadern hugger det till i deras hjärtan. Folket frågar sig: ”Vad skall vi göra?” Petrus svarar dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.” Detta ledde till att de som tog emot hans ord lät döpa sig och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.[6]

Den helige Ande kämpar således mot vår blindhet, mot lögnerna och resignationen inom oss. Han uppenbarar och låter sitt ljus upplysa vårt mörker. Anden är den som driver oss mot Jesus, Han är den som förmedlar Kristus till oss och Han är den som håller oss kvar i Kristus. Utan detta vore det omöjligt för oss att omvända oss och komma till tro.[7] Denna Gudomliga närvaro måste därför, på något sätt, finnas hos varje människa. Det är i Honom ”vi lever, rör oss och är till” och genom att Han skapat oss är vi ”av Guds släkt” som Paulus säger.[8]

Luther skriver i sin ”Lilla Katekes” som svar på frågan:

”Varför måste den helige Ande göra oss delaktiga av frälsningens nåd?”

Emedan vi icke av vårt eget förnuft eller kraft kunna i tron komma till Kristus och få del av hans frälsning.[9]

Karl Barth skriver i detta sammanhang i anslutning till den Apostoliska trosbekännelsen:

Den klara bibliska grundläran om Den Helige Andes verk, vilken symbolen har vid dess credo in Spiritum sanctum [på den helige Ande] för ögonen är denna grundlära: Faderns uppenbarelse i Sonen är uppenbarelsen genom Den Helige Ande. Vi säger detsamma om vi säger: världens försoning med Gud i Kristus är försoningen genom Den Helige Ande. Därvid är Den Helige Ande: Gud, som kommer till människan och visserligen kommer så till människan, att han blir uppenbar för henne, att människan låter sig försonas; alltså: att hon tror på Guds Ord och Son Jesus Kristus. Såsom pneuma, dvs. såsom vinden går hit och dit, så går Gud såsom Helig Ande av sig själv ut till människan, ja in i människan, för att göra henne öppen, fri, beredd, duglig för sig själv, dvs. för sin Son.[10]

För den som tror vittnar den helige Ande med vår ande att vi nu är Guds barn. Anden vittnar om att vi alla – troende eller icketroende – är omfamnade av det som skedde i Jesus på korset, i Hans död, Hans begravning, Hans uppståndelse och i Hans upphöjelse till Faderns högra sida – det är där vi är och vi skall bli lika Honom.[11] Det är Anden som visar oss sanningen om oss själva i Jesus Kristus: vi är inte lämnade ensamma, vi är inkluderade; vi är inte skyldiga, vi är förlåtna; vi är inte avskurna från Gud, Han har försonat oss med sig; vi är inte värdelösa, vi är älskade; vi är inte lämnade åt oss själva, vi är i Jesus Kristus – vårt ”liv är dolt med Kristus i Gud”.[12] Den helige Ande kallar oss till att se, omvända oss, tro och leva i Sanningen, den Sanning som gör oss verkligt fria. Denna omvändelse, tro och livet i Sanningen förändrar inte Gud – nej, det är vi som förändras. Vår förvridna bild av Gud börjar mer och mer likna ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader”, och vår förvridna bild av oss själva och andra förvandlas till att vi ser oss som Faderns älskade barn.

Också Paulus säger träffande: En Gud, Fadern, som är över alla och med alla och i oss alla. Ty Fadern är över alla, men Ordet är med alla, ty genom det har allt blivit till av Fadern, men i oss alla är Anden, som ropar: Abba Fader (Rom 8:15) och danar människan till Guds likhet. […]. Vid tidernas ände har han [Anden] på ett nytt sätt blivit utgjuten över mänskligheten för att över hela jorden förnya människan inför Gud.[13]

Andens verk för oss är mångfacetterat och underbart. Låt oss, i punktform, se på något av vad Han gör för oss:

·             Han är livgivaren (Joh 6:63).

·             Han smörjer oss till att tjäna (Luk 4:18; Apg 10:38).

·             Han vittnar inom oss att vi är Guds barn (Rom 8:16).

·             Han vittnar om sanningen i vårt samvete (Rom 9:1).

·             Han för oss till frihet (2 Kor 3:17).

·             Han påminner oss om allt vad Jesus sagt (Joh 14:26).

·             Han för fram enhet och enighet i Kristi kropp (Ef 4:3; 2:14–18).

·             Han är kraften som driver ut de onda andarna (Matt 12:28).

·             Han tröstar och förmanar oss (Apg 9:31).

·             Han vittnar om och bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet – dvs. Han vittnar om inkarnationen (1 Joh 4:2–3).

·             Han överbevisar världen om synd, rättfärdighet och dom (Joh 16:8).

·             Han är Sonens Ande som ropar ”Abba! Fader!” i våra hjärtan (Gal 4:6).

·             Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande (Rom 5:5).

·             Anden förmedlar gåvor och manifestationer i Kristi kropp (1 Kor 12:4, 8–10; Hebr 2:4).

·             Han bor och förblir hos oss och i oss (Rom 8:9; 1 Kor 3:16; 2 Tim 1:14; Joh 14:17).

·             Han hjälper oss att veta att Fadern och Sonen förblir i oss (1 Joh 3:24; 4:13).

·             Han ger oss kraft (Luk 4:14; 24:49; Rom 15:19; Apg 1:8).

·             Han ger förmågan till att predika Evangelium (1 Petr 1:12).

·             Han ger oss förmåga att lyda sanningen (1 Petr 1:22).

·             Han ger oss förmågan att hålla ut och vänta (Gal 5:5).

·             Han uppfyller oss (Ef 5:18; Apg 2:4; 4:8, 31; 9:17).

·             Genom Jesus har vi alla i en och samme Ande tillträde till Fadern (Ef 2:18).

·             Han ger oss glädje (1 Tess 1:6).

·             Han förhärligar och vittnar om Jesus Kristus (Joh 15:26; 16:14).

·             Anden ger evigt liv (Gal 6:8).

·             Han leder oss in i hela sanningen (Joh 16:13).

·             Anden är en handpenning, en garanti, i våra hjärtan om den framtida uppståndelsen (2 Kor 1:22; 2 Kor 5:5).

·             Han är den i vilken vi blir döpta för att höra till Kristi kropp (1 Kor 12:13).

·             Han känner det som är i Gud (1 Kor 2:11).

·             Han leder oss (Rom 8:14; Gal 5:18; Matt 4:1; Luk 4:1).

·             Han gör oss till en Guds boning (Ef 2:22).

·             Anden leder oss att tala det som är från Gud (2 Petr 1:21).

·             Han producerar frukten, beviset, för Hans verk och närvaro (Gal 5:22–23).

·             Han skall levandegöra våra dödliga kroppar (Rom 8:11).

·             Gud, vår Frälsare föder och förnyar oss i den helige Ande (Joh 3:5–8; Tit 3:5).

·             Han uppenbarar Kristus för oss och i oss (Joh 16:14–15).

·             Han uppenbarar djupen i Gud (1 Kor 2:10).

·             Han uppenbarar Guds mysterium, hemligheten, för oss (Ef 3:5).

·             Han uppenbarar vad vi har fått av Gud (1 Kor 2:12).

·             Han helgar oss (2 Tess 2:13; 1 Petr 1:2; Rom 5:16).

·             Han och bruden ropar: ”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:17).

·             Han är sigillet på vår frälsning, sigillet för förlossningens dag (Ef 1:13; 4:30).

·             Anden gör oss fria från syndens och dödens lag (Rom 8:2).

·             Han talar till, i och genom oss (1 Kor 12:3; 1 Tim 4:1; Upp 2:11; Hebr 3:7; Matt 10:20; Apg 2:4; 8:29; 10:19; 11:12, 28; 13:2; 16:6, 7; 21:4, 11).

·             Han ger kraft och styrka åt vår inre människa (Ef 3:16).

·             Jesu Kristi Ande hjälper oss (Fil 1:19).

·             Han undervisar oss (1 Kor 2:13; Joh 14:26).

·             Han hjälper oss och lär oss att be (Rom 8:26–27; Judas 1:20).

·             Han förvandlar oss till att bli lika Jesus (2 Kor 3:18).

·             Anden gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande (2 Tim 1:7).

·             Fadern frälser oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande som Han utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare (Tit 3:5).

---

[1] Joh kap. 17.

[2] Ef 2:1–10.

[3] Rom kap. 5.

[4] Apg 1:4–5.

[5] Gr. pentekoste – ”den femtionde dagen”. Denna högtid var i Gamla testamentet en skördefest (3 Mos 23:15–22), vilken firades 50 dagar efter påskhögtiden (5 Mos 16:1–12). Denna högtid sammankopplades senare med tillfället då lagen gavs på Sinai berg till Mose och folket (2 Mos kap. 19). Jämför även hur HERREN stiger ”ner på berget i eld” (v.18) och hur tungor som av eld visar sig för lärjungarna och sätter sig på var och en av dem (Apg 2:3).

[6] Apg 2:1–41. Jfr och koppla samman detta med vad Paulus undervisar i Rom 10:1–15.

[7] Joh 14:16; 15:26; 16:8; Rom 8:9–10; 1 Kor 1:30; 2:11; 3:16; 12:13; 2 Kor 3:17; 5:7; 13:5; Gal 2:20; 4:6; Fil 1:19. Jfr även Joh 1:13; 1 Kor 2:14–15; Ef 2:1–5; 1 Petr 1:3, 23.

[8] Apg 17:22–31.

[9] Luther (1959): s. 73. Detta är hämtat från fråga 135 under den Tredje artikeln i den Apostoliska trosbekännelsen, om Anden och helgelsen. Till sitt svar bifogar Luther även en referens till 1 Kor 12:3.

[10] Barth ”Credo. Die Hauptprobleme der Dogmatik dargestellt im Anschluss an das Apostolische Glaubensbekenntnis” (1935, s. 114f) citerad från Radler (2006), s. 378 (not 58).

[11] 1 Joh 3:1–2.

[12] Kol 3:3.

[13] Irenaeus (2007), s. 18–19.