Syftet ännu en gång...

Syftet ännu en gång...

Han blev människa för att vi skulle bli gudomliggjorda, och han framträdde i en kropp för att vi skulle få en aning om den osynlige Fadern.[1]

Vår förening med Fadern genom Sonen i Anden förvandlar oss [theosis]; vi blir delaktiga av Gudomlig natur, vi förenas i en Ande med Honom.[2] Det är på grund av Jesu inkarnation [hypostasis] som vi tas in i Gemenskapen [perichoresis] och i denna blir vi delaktiga i Hans liv och Han tar del i vårt liv [theosis]. Frälsningen är således förenandet av mänskligheten [theosis] med Faderns och Sonens och Andens Gemenskap [perichoresis], och detta sker genom förenandet av det Gudomliga och det Mänskliga i Jesu person [hypostasis].

Jesus tar av allt det som är Han själv, av det som är Hans och ger det till oss: Vi väljer att ta emot det eller ej. Allt som skedde med Jesus skedde med oss.[3]  I och genom Jesu liv, död, uppståndelse och upphöjelse har vi fötts på nytt. Detta är förutsättningen för att över huvud taget kunna se Guds rike och komma in i det.[4] Detta skedde i Jesus. Ser du det eller inte, tror du det eller inte?[5] Vi kan inte ta emot, se eller förstå utan Anden. Men Han är utgjuten över allt kött.[6] Detta skedde i Jesus. Ser du det eller inte, tror du eller inte?

Jag omgärdar mig i dag

med himmelens krafter:

solens ljus

månens strålar

eldens glans

vindens hastighet

havets djup

jordens fasthet

klippans hårdhet.

Jag omgärdar mig i dag med Guds kraft:

Guds styrka att stötta mig,

Guds makt att uppehålla mig,

Guds visdom att vägleda mig,

Guds öga att se framför mig,

Guds öra att höra mig,

Guds ord att tala för mig,

Guds hand att leda mig,

Guds väg att läggas framför mig,

Guds sköld att beskydda mig,

Guds änglar att rädda mig

från djävulens snaror,

från frestelser att synda,

från alla som vill mig illa,

fjärran och nära,

ensamma eller tillsammans.

Må Kristus beskydda mig i dag

från gift och eld,

från drunkning och sår,

så att mitt uppdrag kan bära frukt i överflöd.

Kristus bakom mig och framför mig

Kristus under mig och över mig

Kristus med mig och i mig

Kristus runtomkring mig

Kristus till höger och till vänster

Kristus när jag stiger upp på morgonen

Kristus när jag lägger mig på kvällen

Kristus i varje hjärta som tänker på mig

Kristus i var mun som talar om mig

Kristus i varje öga som ser mig

Kristus i varje öra som hör mig.

Jag stiger upp denna dag

genom kraften i den heliga treenigheten

genom tron på treenigheten

genom förtröstan på enheten

hos himmelens och jordens Skapare.[7]

---

[1] Athanasios (2006), s. 138.

[2] 2 Petr 1:4; 1 Kor 6:17; 2 Kor 3:12–18; Rom 8:9–30.

[3] 2 Kor 5:14–21; Kol 1; Apg 26:18.

[4] Joh 3:1–21.

[5] 1 Petr 1:3.

[6] Joh 14:15–26; 16:5–22; Apg 2:17–39.

[7] Olsen (2000), s. 197–197. ”S:t Patricks bröstvärn”, tillskrivs vanligen S:t Patrick men är troligtvis från 700–talet.

Kristi kropp: Ekklesiologi – Koinonia II

Här följer nästa avsnitt. Det första avsnittet finns här:

Jesus är grunden för församlingen och församlingen skall tillsammans i Andens kraft förkroppsliga Honom.[1] Jesu första lärjungar sade att det var nog för dem om Jesus visade dem Gud Fadern. Jesus undrade då varför de ännu inte lärt känna Honom: hade de sett Honom så hade de sett Gud Fadern. Jesus upprepar bara vad Han tidigare sagt (och fick fortsätta att säga) ett flertal gånger, men som de missat: Han och Fadern var ett.[2]  Jesus uppenbarade allt, hela uppenbarelsen var komplett – Jesus är den enda fasta hållpunkten för oss då vi skall överblicka allt annat. Vi behöver endast fästa ögonen på Jesus för att veta exakt var vi befinner oss. Utifrån uppenbarelsen i Jesus kan vi förstå Faderns natur, och Jesu natur ger oss full uppenbarelse av den helige Ande. Om och om igen behöver vi se Jesu natur som uppenbaras tydligt i Hans undervisning som svar på lärjungarnas frågor om ”vem som är störst i himmelriket”, och i Paulus undervisning om Kristi sinne. Detta går att lista upp som följer:[3]

·       Tjänare/Slav – Mark 10:43–44

·       Inte uppträda som herrar och härska över... – Mark 10:42–43

·       Exempel – Joh 13:14–16

·       Ödmjuk – Matt 18:4

·       Likt ett barn – Mark 10:14

·       Likt den yngste – Luk 22:26

·       Likt den minste – Luk 9:48

·       Sist – Mark 9:35

·       Inget tvång – Fil 2:5–6

·       Inga själviska/blinda ambitioner – Fil 2:5–6

·       Utan anseende – Fil 2:7

·       Mänsklig – Fil 2:7

·       Lydig – Fil 2:8

·       Till döden – Fil 2:8–11

Denna lista med Jesu karaktärsdrag använder jag till att kolla min (och andras) teologi, handlingar, beslut, trosuppfattningar och uttalanden. Med den kan jag lära känna Faderns natur och den helige Andes natur. Jag kan med hjälp av den se hur församlingen skall se ut då den fungerar på rätt sätt. Med den som ledning faller allt annat på plats. Med den som måttstock ser man vad som håller måttet. Med den som måttstock ser man vad som faller utanför eller gör våld på församlingen.

Frågan är således inte ”om man går i kyrkan”, utan om man tillhör Kristus. Att tillhöra Kristus är att tillhöra församlingen. Att leva i Gemenskapen med Gud utesluter all individualism. Vi insätts i en relation med Fadern och Sonen och Anden, och med systrar och bröder; och vi blir personer först i dessa relationer. Vi är de vi är i relation till andra, liksom Fadern är Fader till Sonen, Sonen är Son till Fadern osv. Vi är enbart individer, monader, om vi inte inser att vi ingår i en gemenskap – först där blir vi personer. Om vi väljer att se på oss själva individualistiskt, som individer, så hamnar fokus på min rätt, min lycka och alla andra (inklusive Gud) blir medel för mig att nå mina mål, min rätt, min lycka – vi blir monader, egoister, narcissister. Om vi i stället överlåter oss till Gemenskapen i och med den Treenige och med gemenskapen med andra befrias vi från vår självcentrerade narcissism och kan i stället leva delaktiga i det stora verk som Gud har inbjudit oss till. Vi kan då leva med andra och för andra i Gemenskapen. I livet med Gud infogas vi som levande stenar i den levande Gudens tempel, vi inlemmas och blir en del i Kristi kropp. Församlingen består av alla dem som i den helige Ande följer Kristus. Det finns således ingen ”privatkristendom”.[4]

Liksom Fadern och Sonen och Anden är Ett förenas vi tillsammans med Gud och varandra till ett, vi blir en kropp i en Ande. Då vi väljer att leva i tro på Jesus kallas vi till delaktighet i Hans kropp. Vi sätts in i ett sammanhang med andra systrar och bröder, det som kallas för församlingen, till att verka för Hans rike. Livet i gemenskapen, i församlingen, är ett liv där vi tillsammans som lärjungar följer vår Herre i den helige Andes kraft. Det är i denna gemenskap vi helas och upprättas som människor, och det är här vi verkar för världen.

Paulus skriver i Rom 12:1–2 att vi tillsammans skall frambära våra ”kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse […].” Här använder sig Paulus av det grekiska ordet syschematizethe – ”anpassa” kontra ordet metamorphousthe – ”förvandlas”. För Paulus var hela livet en gudstjänst och i det livet förvandlades hela hans och hans medbröders och medsystrars liv, till skillnad från ”anpassning” som endast förändrar på ytan. Vi skiljer oftast det ”vanliga livet”, det profana: bada i havet, sköta trädgården, vårda sin sjuka mamma, måla tavlor, måla plank, koka mat till barnen, jobba på kontor från det ”heliga livet”: be, läsa Bibeln, predika, vittna, infinna sig och sitta i en kyrkobyggnad på söndag förmiddag. Men om vi verkligen inser att Jesu inkarnation är en verklighet är allt detta, och mer därtill, inkluderat – allt är omfamnat av, i och genom Jesus Kristus. Och vi blir delaktiga i Hans liv i och genom oss.

Den helige Ande fortsätter att verka Guds plan och vilja i och genom oss som ger oss till Honom.[5] Hela vårt liv blir en gudstjänst. Den helige Ande är verksam i och genom församlingen, Kristi kropp. Han är den som förenar oss och ger oss enhet.[6] Församlingen är en koinonia, en gemenskap, i den helige Ande.[7] Och liksom individen är skapad till Treenighetens avbild och likhet är församlingen detsamma, och skall således även fungera på samma sätt. Detta utesluter alla hierarkier, men bejakar de olika individernas olikheter och olika funktioner.[8] Detta förutsätter att man betraktar församlingen som en organiskt fungerande kropp och inte en institution. Kristus är församlingens huvud och får sitt liv från Honom.[9] Församlingen är relationsbaserad som Guds familj.[10]

Vi kallas till att tillsammans ”vandra i Anden” vilket leder till att vi förvandlas, blir lika Jesus Kristus, och att vi lever ut Andens frukt och Andens gåvor fungerar i oss.[11] Vandringen i Anden innebär vidare att vi inte längre står under eller följer lagen eller ”bokstaven”. Lagen ger endast insikt om synd och väcker den, fängslar och förslavar, och leder till döden.[12] Detsamma gäller våra försöka att leva efter filosofier, traditioner, stadgar, steg och principer. Nej, vårt fokus och vårt livs källa är Jesus Kristus.[13] Vi kallas att leva i nåd och av nåd. Nåd betyder inte befrielse från lydnad, utan befrielse till lydnad.[14] Vi kallas således av Herren till att kämpa för världen i Hans kraft. Vi skall, liksom Jesus, leva för andra människor. Vi kallas och sänds till att gå ut och förkunna och leva Evangelium.

Om vi betraktar församlingen som en organisk enhet, en levande och kvalitativt och kvantitativt växande verklighet, som skall verka så som Jesus verkade då Han vandrade hos oss. Detta kallar det oss till att leva och verka i enkelhet, rörligt, decentraliserat, flexibelt, öppet, välkomnande och personligt. Vi är en förbundsgemenskap som förenas av och i Herren och det uppdrag han givit församlingen.[15] Det är ett uppdrag som driver oss framåt och utåt till andra i världen.[16] Nya testamentet beskriver församlingens ”geografiska placering” dels till olika hem i olika städer,[17] och dels till olika regioner och dels till världen som helhet.[18] Nya testamentet visar oss att alla de troende är en vital och fungerande del med olika funktioner i kroppens liv, och att ledarskapet syftar till att tjäna, främja, utrusta och vakta församlingen.[19]

---

[1] 1 Kor 3:11; 1 Petr 2:4–5.

[2] Joh 14:8–11.

[3] Idén har jag hämtat ifrån Gayle Erwins bok ”The Jesus style”.

[4] Inom Anonyma alkoholister brukar man säga att ”en ensam alkoholist alltid är i dåligt sällskap”, och detsamma kan sägas om individualistiska troende.

[5] Fil 2:13; 2 Kor 3:3–4:15; Hebr 13:20–21.

[6] Rom 8:9; 1 Kor 2:4, 13; 3:16–7; 6:19; 10:16–17; 12:13; 2 Kor 3:3; 6:16; 1 Tess 1:5; Ef 2:21–22; 4:3–4; Fil 2:1.

[7] 2 Kor 13:13; 1 Joh 1:3.

[8] Rom 12:4–18; 1 Petr 4:10–11.

[9] 1 Kor kap. 3; kap. 12; Ef 1:10, 22–23; 3:14–21; 4:1–16; 5:23; Kol 1:18,24; 2:10, 19.

[10] Matt 18:20; Apg 2:44–47; Ef 2:19. Andra bilder som används i Bibeln, utöver Kristi kropp, familj, Kristi brud, folk osv är: levande stenar (1 Pet 2:5), Guds tempel/boning – dvs. platsen där Guds närvaro är uppenbarad (Ef 2:21–22).

[11] Jfr Joh 15:1–17; Rom 8:4; 12:6–21; 13:8–10; 1 Kor kap. 12–14; 2 Kor 3:4–18; Gal 5:13–6:10; Ef 4:1–3, 11; Kol 1:9–11; 3:12–13, vilka alla är kopplade till vår gemensamma tjänst för Gud. Ja, i princip alla brev i Nya testamentet är skrivna till grupper av troende.

[12] Rom 2:29; 3:20; 7:5–12; 2 Kor 3:5–6; Gal 3:3:10–14; 23; 4:1, 21–31; 5:12.

[13] Kol 2:8–3:3.

[14] Tit 2:11–12; Fil 2:12–13.

[15] Rom 15:5; 1 Kor 1:10; 2 Kor 13:11; Fil 2:5; Gal 1:16–2:10; Apg 15; Fil 2:1–6; 4:2; 3:13–15,18,20. Se t.ex.: Rom: Priscilla och Aquila (Rom 16:5), Asynkritus och Flegon (Rom 16:14), Filologos och Julia (Rom 16:15), Priscilla och Aquila (Rom 16:3–5), Korinth: Titus Junius (Rom 16:23; Apg 18:7), Stefanas (1 Kor 1:14; 16:15), Krispus (Apg 18:8f), Gajus (Rom 16:23), Filippi: Lydia (Apg 16:15, 31–34), Efesus: Priscilla och Aquila (1 Kor 16,19), Onesiforus (2 Tim 1:16; 4:19), Kolossai: Filemon (Filem v.2), Laodikeia: Nymfas (Kol 4:15), Cesarea: Kornelius (Apg 10:7, 24), Jerusalem: Maria (Apg 12:12), Manean (Apg 21:4), ?: Diotrefes (3 Joh v.9); Troas: ? (Apg 20:7–12). Se även hur församlingen kan fungera i t.ex.: Apg 2:41–47; 13:1–4; 1 Kor 9:19–23; kap. 12–14.

[16] Rom 12:5; Ef 1:23; 2:14,21–22; 3:10; Gal 3:28; 1 Kor 12:13; Fil 2:1–5; 4:3; Kol 3:11.

[17] Hemma/i staden Apg 2:46; 20:20; 1 Kor 16:19; Kol 4:15; 1 Kor 1:16; 16:15–16; Rom 16:10; 1 Kor 1:2,11; Fil 4:22; 2 Kor 1:1.

[18] 1 Kor 10:32; 12:28; 15:9; Gal 1:13; Fil 3:6; Gal 1:2,22; 1 Kor 16:29; 2 Kor 8:1.

[19] Matt 20:25–26; Apg 14:23; Rom 12:4–21; 1 Kor 1:4–7; Ef 4:11–16; 1 Tim 3:1–11; Tit 1:5–9.

Kristi kropp: Ekklesiologi – Koinonia I

Kristi kropp: Ekklesiologi – Koinonia

Vad får denna trinitariska syn och inkarnationens realitet för betydelse för vad som brukar kallas för ekklesiologi?[1] Jag kan endast peka på några möjliga konsekvenser (och det finns mycket mer att fundera över i denna fråga).

Liksom Treenigheten är En, är församlingen en. Denna Enhet i Treenigheten är en ständig kenosis där Fadern ger sig till Sonen, Sonen ger sig till Fadern, Fadern ger sig till Anden, Anden ger sig till Fadern, Sonen ger sig till Anden och Anden ger sig till Sonen. På samma sätt är vi kallade in i Gemenskapen som en gemenskap i ständigt mottagande och ständigt givande. Gemenskapen med Gud och varandra är grundat i den treeniga Gemenskapen sådan den uppenbarats för oss i Jesu Kristi inkarnation – det är en enhet i mångfald och en mångfald i enhet.  Denna Treenighet är en Gemenskap i vilken vi, fastän många, är ett med Gud och lever i gemenskap med varandra. Den absolut bästa beskrivning som finns beträffande församlingen och dess mission kommer ur Jesu egen mun: ”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.”[2]

Jesus Kristus är församlingens grund, dess hörnsten.[3] Genom omvändelsen, tron och dopet blir vi personligen en aktiv del i den Treeniga Gemenskapen [gr. koinonia][4] och vi blir Guds folk[5] och tillhör Guds familj, vi blir en del i Kristi kropp, vi blir grenar i vinstocken Kristus Jesus, vi blir får i Hans hjord, vi blir en förstlingsfrukt, vi blir ett tempel i Herren, vi blir de heliga och utvalda, vi blir del i Andens Gemenskap i församlingen [ekklesia][6] (vilket inte nödvändigtvis är identiskt endast med kyrkan i dess yttre form som organisation – det är bara människor som kan vara kristna/troende, inte institutioner).[7] Församlingen är de troendes gemenskap i Gemenskapen med Fadern, genom den inkarnerade Sonen i den helige Ande. Samme Ande som avlar Jesus i jungfru Marias kropp föder församlingen på Pingstdagen. Och liksom Jesu uppdrag börjar med Andens nedstigande över Jesus vid dopet börjar de första kristnas uppdrag då de uppfylls av Anden.[8] Jesus Kristus är församlingens huvud, församlingen skall växa upp till Honom, byggas upp och manifestera Hans liv i sin gemenskap.[9] Som sådan växer församlingen kvalitativt ”uppåt och nedåt”, och kvantitativt ”utåt och inåt”.

Paulus uttrycker hur nära Kristus är sin församling. Paulus mötte, på vägen till Damaskus för att förfölja de troende, den uppståndne och förhärligade Jesus. Paulus frågade då ”Vem är du Herre?” och fick som svar att ”Jag är Jesus, den som du förföljer”.[10] Det är troligtvis detta som Paulus senare skriver om i Ef 5:25–32.  Här talar Paulus om att männen skall älska sina hustrur så som Kristus älskat församlingen och offrat sig för den. Liksom Kristus älskar, när och vårdar sin kropp, församlingen, skall mannen älska och vårda sin hustru som sin egen kropp. Paulus fortsätter därefter att citera 1 Mos 2:24: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Liksom Jesus ”lämnade sin far och mor”, utgav Han sig själv för att ta sig sin hustru, församlingen, och de blir – under över alla under – ”ett kött”! Vi är Kristi brud.[11]

Vi lever för varandra (liksom Personerna i Treenigheten lever för varandra) och gestaltar genom vår gemenskap tillsammans Guds liv och karaktär. Detta uttrycks i Nya testamentet med vad jag kallar för ”varandra–orden”: Älska varandra (Joh 13:34–55; 15:12, 17; Rom 13:8; 1 Tess 3:12; 4:9; 2 Tess 1:3; 1 Petr 1:22; 1 Joh 3:11, 23; 4:7, 11; 2 Joh 5); Håll frid med varandra (Mark 9:50); Förlåt varandra (Ef 4:32; Kol 3:13); Tvätta varandras fötter (Joh 13:14); Acceptera varandra (Rom 15:7); Ha fördrag med varandra (Kol 3:13); Var tillgivna varandra och överlåtna till varandra (Rom 12:10); Ära varandra över er själva (Rom 12:10); Hälsa varandra (Rom 16:16; 1 Kor 16:20; 2 Kor 13:12; 1 Petr 5:14); Gör gott mot varandra (1 Tess 5:15); Var gästfria mot varandra (1 Petr 4:9); Var goda och barmhärtiga mot varandra (Ef 4:32); Dela med er till varandra (Hebr 13:16); Tjäna varandra (Gal 5:13); Vänta på varandra (1 Kor 11:33); Sätt andra högre än er själva (Fil 2:3); Tänk på andras bästa (Fil 2:4); Bär varandras bördor (Gal 6:2); Uppbygg varandra (1 Thess 5:11; Rom 14:19); Uppmuntra varandra dagligen (Hebr 3:13); Trösta varandra (1 Thess 4:18); Uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar (Hebr 10:24); Undervisa varandra (Rom 15:14); Förmana varandra; (Kol 3:16); Be för varandra (Jak 5:16); Bekänn era synder för varandra (Jak 5:16); Lev i endräkt med varandra (Rom 12:16); Underordna er varandra (Ef 5:21); Var varandras lemmar (Rom 12:5); Döm inte varandra (Rom 14:13); Klaga inte på varandra (Jak 5:9); Visa tålamod och ha fördrag med varandra (Ef 4:2); Ha omsorg om varandra (1 Kor 12:25); Tala sanning med varandra (Ef 4:25; Kol 3:9); Förtala inte varandra (Jak 4:11); Var ödmjuka mot varandra (1 Petr 5:5); Ha gemenskap med varandra (1 Joh 1:7); och bemöt alla lika (Rom 12:6).

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] Ekklesiologi är läran om församlingen, hur den verkar, dess funktion osv.

[2] Joh 17:20–23.

[3] Matt 21:42; Mark 12:10; Luk 20:17; Apg 4:11; 1 Kor 3:9–17;1 Petr 2:6–8.

[4] Jfr 1 Joh 1:3. Koinonia – att ha någonting gemensamt. Från gr. Koinos – partnerskap, gemenskap. Ordet beskriver: (1) den delaktighet någon/några delar i någonting; en delaktighet i en gemenskap med varandra; en delaktighet i att känna Guds Son; att dela och vara delaktig i Herrens måltid (”nattvarden”); ett deltagande i gemenskapen i den helige Ande; en delaktighet i Kristi lidanden; en delaktighet i Kristi uppståndelseliv; en gemenskap med Fadern och Sonen i den helige Ande, och (2) gemenskap som uttrycker sig genom gärningar i tro som t.ex. ta hand om de behövande, att vittna om evangelium osv. Se vidare Apg 2:42; Rom 15:26; 1 Kor 1:9; 10:16; 2 Kor 8:4; 9:13; 13:13; Gal 2:9; Fil 1:5; 2:1; 3:10; 2 Tess 1:3; Hebr 13:16; 1 Joh 1:3, 6–7; 3:16.

[5] Matt 1.21; Gal 6:16; Tit 2:14; 1 Petr 2:9; Upp 21:3.

[6] Gr. ek, – från, ut ur, och klesis, – en kallelse (kaleo, – att kalla). Ordet användes bland grekerna om de människor som samlades för att diskutera t.ex. politiska beslut, Apg 19:39. I Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av det Gamla testamentet, används ordet om Israels folk och/eller representanter för folket som samlas. Ordet används i Nya testamentet i två betydelsenyanser: (1) för att benämna alla de troende i ett visst område som lever i Jesu Kristi försoning, vilka även benämns som Kristi kropp, och (2) om en samling (singularis) troende i t.ex. en viss stad eller ett visst hem och om församlingar (pluralis) i ett område. Se; Matt 1:21; 16:18; 18:17; Joh 10:1–30; 15:1–8, 16; Apg 20:28; Rom 12:4–5; 1 Kor 1:2; 3:16–17; 4:1–2; 10:16–17, 32; 11:22, 29; 12:12–27; 2 Kor 6:16, 18; Gal 1:13; 4:4–6; 6:16; Ef 1:22–23; 2:16, 19–23; 4:3–16; 5:23; Fil 2:1; Kol 1:18; 3:15; 1 Tess 1:1; 2 Tess 1:5; 1 Tim 3:5, 15–16; 1 Petr 2:5, 10, 25; 5:4; Upp 21:3.

[7] Jag vet inte hur det är med dig. Men det låter alltid konstigt i mina öron då jag hör någon tala om t.ex. ”en kristen pappershandel”, eller ”ett kristet skivbolag”. Jag ser framför mig hur jag går in i denna ”kristna pappershandel” och ber att få köpa ”ett kristet kollegieblock”, ”en kristen blyertspenna” och ”ett kristet suddgummi”, i fall jag skulle råka skriva fel…

[8] Luk 1:35; 3:22; Apg 2:1–41.

[9] Ef 1:22; 3:18–21; 4:3–16; Kol 1:18.

[10] Apg 9:1–5; 22:1–8; 26:9–15.

[11] Matt 9:14–15; Luk 5:33–35; Joh 3:29; 2 Kor 11:2; Ef 5:27; Upp 19:7–9; 21:2, 9; 22:17.

Missiologi

Missiologi

Vad får denna trinitariska syn och inkarnationens realitet för betydelse för vad som brukar kallas för missiologi?[1] Jag kan endast peka på några möjliga konsekvenser (och det finns mycket mer att fundera över i denna fråga).

Kristus som är de troendes huvud definierar vårt syfte och vår mission, vårt uppdrag i världen på grund av att Han ”har fått all makt i himlen och på jorden”. Därför ger Han sina efterföljare i uppdrag att gå ”ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”.[2] Detta är grundat i den trinitariska verklighet som Jesus uppenbarat i och genom sin inkarnation. Och inkarnationen skall i en bemärkelse fortsätta genom Hans kropp, församlingen av de troende i den helige Ande. Dessa skall fortsätta att verka det Han har påbörjat och på det sätt som Han själv gjorde det – i Gemenskapen. Således är vår mission grundat i kristologin, det är grundat i frågan: ”vem säger ni att Jag är?”. Och detta leder oss till vår ekklesiologi: ”Hur skall detta levas ut i världen?”

Det är alltså Gud (Fadern och Sonen och Anden) själv som kallar oss till sig själv[3] och till gemenskapen med systrar och bröder, och det är Gud som sänder oss till att vara delaktiga i det uppdrag Han gett oss att förmedla och leva ut Evangelium.[4] Det är Gud som ger oss uppgifter och förmågan att utföra dessa för Hans syfte. Liksom Fadern sände Jesus sänder Han oss i den helige Andes kraft.[5] Liksom Fadern utgav och sände Sonen och Anden så sänds vi. Detta uttrycker sig genom utgivande [kenosis]. Detta hänger intimt samman med församlingen [ekklesia]. Den är de troendes gemenskap i den Treeniga Gemenskapen. Både ekklesia och missio är Guds verk.[6]

Församlingens syfte och uppdrag är att leva i och för världen, men inte av den. Församlingen kan därför inte hämta sitt uppdrag från världen, utan det är Kristus som är Huvudet, Han är den som kallar, sänder och leder genom den helige Ande. Genom vårt gemensamma liv vittnar vi om Guds rikes närvaro och dess kommande fulla manifestation. Vår uppgift blir således att, för dem som ännu inte sett det, vittna om att de lever i verkligheten av Guds rike, under Jesu herravälde (även om de ännu inte sett det och tror det). Vi uppmanar människor till att låta sig försonas med den Gud – skaparen, uppehållaren och frälsaren – som försonat sig med dem, till omvändelse och tro och därigenom till att bli en aktiv del i Kristi kropp. Vi är kallade till att, likt Jesus, tjäna världen och utge oss själva i Andens kraft och i kärlek.[7]

Uppdraget för dem som tagit emot och lever i försoningens verklighet är att proklamera Evangelium och att göra lärjungar, att tillsammans leva som efterföljare till Jesus Kristus. Det handlar om att leva älskad och att älska, att växa i tillit och tro, att leva i Evangeliets frihet, att dela livet i Gemenskapen med andra människor och att vandra i Anden.[8] Detta sker genom att de troende tillsammans förkroppsligar allt som Jesus står för.[9] Det är ett gemensamt efterföljande av Mästaren, en efterföljelse av hela Hans liv och lära.[10] Det är en kallelse till att lyssna, följa, till lydnad och växt i kristuslikhet.[11] Det handlar om att leva i och att leva ut budskapet om Guds rike.[12]

Och liksom Jesu inkarnation innebar att Han kom för oss alla (oavsett ras, kön, politik, religiös böjelse) och mötte alla med kärlek, vänlighet, nåd och sanning, så är de troendes kallelse densamma. Liksom Jesus blev en av oss, gick in i vår värld och var tillsammans med oss, är vi kallade att leva på samma sätt inför och tillsammans med alla människor.[13] Detta innebär att vi går in i världen och dess kultur för att återlösa, omvända och bevara det som är gott – inte för att försöka byta ut en kultur mot en annan.[14] Vi är kallade till kärlek till vår nästa, oavsett vem min nästa är[15] – samarier, satanister, fiender, pingstvänner, muslimer, svenskkyrkliga, bögar, flator... Det handlar om att respektera och älska människor som Gud älskar, vilka Jesus Kristus dött för och som den helige Ande vittnar för. Att visa respekt är inte detsamma som att acceptera (ge bifall åt) allt vad andra gör och tror. Men ingen kommer att, om vi vill följa Jesus, bli vår ”icke–nästa”. Vi skall således möta människor utan att döma dem[16] – att döma är den helige Andes verk[17] och vi överlåter därför dömandet till Herren.[18] Alla troende är mobiliserade och det finns således inte några ”konsumenter av kristen religion”. Alla troende är kallade och sända av Herren, för Hans rike, till alla människor. De troende är kallade till att verka i ”försoningens ämbete” och detta är att likna vid en gudstjänst.[19]

Detta gör att vi som troende har möjlighet att leva här och nu i överflödande liv, trygghet, hopp, glädje, frihet: en vandring i Anden. Vi är kallade att träda in i ”försoningens ämbete” för att förmedla dessa Goda Nyheter – Evangelium – till alla människor som ännu inte hör eller ser det som skett i Jesus, till dem som ännu inte ser att Gud är deras Skapare, att Jesus är deras Herre och Frälsare och att Anden är Livgivaren.[20] Vi kallas till att vara Guds medarbetare och inkarnera det liv vi tagit emot, att förkroppsliga den verklighet som uppenbarats i Jesu fullbordade verk, och verkar i och genom oss i den helige Andes verk.

Vår kallelse, missio, måste forma vår ekklesiologi och båda dessa är grundade i och springer fram ur kristologin. Och detta uttrycks i och genom församlingen, Kristi kropp.

---

[1] Missiologi är läran om vilket uppdrag och budskap som församlingen och den enskilde fått av Gud.

[2] Matt 28:18–20.

[3] Joh 15:16; 1 Kor 1:9; Ef 1:3–14; 1 Joh 1:1–4.

[4] Joh kap. 13–17; Ef 3:8–12.

[5] Joh 20:21.

[6] Matt 9:37–10:42; 28:18–20; Mark 1:35–38; 16:15–18; Luk 4:16–21; 9:1–26; 10:1–22; Joh 14:12; 20:21; Apg 1:8.

[7] Se Matt 16:24–25; Luk 9:23–24.

[8] Joh 15:9–13; 2 Kor 3:17–18; Ef 2:10; 3:17–19; Fil 1:6.

[9] Joh 13:34–35; Kol 2:6–10; Joh 4:34; 2 Kor 4:6–10; Rom 8:29; 12:4–5; Gal 4:19; Ef 4:11–16; Luk 9:23; Fil 3:12–14; 1 Tim 4:15–16; 1 Joh 4:15.

[10] Joh 14:15; 15:14; 1 Tess 1:4–8; 2 Tim 2:2; Tit 2:3–8; Fil 3:16–17.

[11] Mark 1:17; Rom 8:28–29; 2 Kor 3:18; Ef 1:4; Kol 1:28–29; 1 Joh 3:2.

[12] Matt 5:16; 1 Pet 2:12; 4:11. Notera att Jesus och de första troende inte predikade ”kyrkan”, utan Guds rike och evangelium som helhet: frälsning/räddning/helande av relationer, personer, kroppar, skapelsen, rättvisa, fred osv. Se t.ex. Matt 5–7; Luk 6:17–49; Apg 1:3.

[13] Fil 2:1–11; Matt 5:13–16; Joh 13:15; 1 Kor 11:1; Ef 5:2; 1 Pet 2:21; 1 Joh 2:6. Jfr Paulus 1 Kor 9:20–23; 2 Kor 4:1–2; 1 Tess 2:8.

[14] Detta är något som de första århundradenas kristna och kelterna under 500–900–talet lyckades med till stor del.

[15] Matt 5:39–48.

[16] Matt 7:1–5; Joh 3:16–17.

[17] Joh 16:7–15.

[18] Matt 13:24–30,36–43,47–50; Rom 2:1–5; 1 Kor 4:3–5.

[19] Rom 12:1–21; kap. 14–15:6; 1 Kor 4:1–5; kap. 8; 9:20–23; 10:31–11:1; 14:26; 2 Kor 4:1–2; 2:17–3:3; 5:9–14; Kol 3:17; 1 Tess 2:8; 1 Petr 2:9; 1 Joh 3:16–18.

[20] Apg 26:18; 2 Kor 4:1–7; 5:11–6:2.