Uppståndelsen

Här kommer ett avsnitt om uppståndelsen.

Uppståndelsen

Jesu död måste ha förvånat, chockat och paralyserat lärjungarna. Den de trodde var deras Messias var nu död. Deras hopp om en Messias, enligt deras tolkning av de profetiska löftena, hade inte infriats.[1] På Golgata kors hänger den döde Jesus. Även detta är för dem ett nederlagets tecken – ”ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd”.[2] Den judiske rådsherren Josef från Arimatea gick till Pontius Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han svepte efter judisk sed kroppen i rent linnetyg och lade Jesus i en klippgrav.

Troligtvis tänkte sig lärjungarna att Jesus nu var i Sheol, Dödsriket, och inväntade den uppståndelse som skulle ske på ”den yttersta dagen”, på ”HERRENS dag”.[3] Detta verkar faktiskt vara de första troendes syn på saken även efter det att Jesus uppstått. Jesus hade själv talat om ”Jonas tecken”, vilket betydde att Han, Människosonen, skulle ”vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”.[4] Även de nytestamentliga författarna verkar ha delat denna syn: Jesus är i sin död i dödsriket.[5] Och detta är även vad som möter oss i den Apostoliska trosbekännelsens formulering om att Jesus Kristus ”steg ned till dödsriket”.

De första troende betonade att Jesus verkligen var död och inte bara skendöd, och att den uppståndelse som följer är en verklig uppståndelse av hela människan, inklusive kroppen.[6] När sabbaten var över kom Maria från Magdala, Jakobs mor Maria och Salome till graven för att smörja Jesus (jag älskar den formulering som följer): ”Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp.” De finner graven tom: ”Han är uppstånden, Han är inte här!”[7]

Lärjungarna verkade inte förvänta sig Jesu uppståndelse, de verkar inte ha förstått eller velat tro Jesu egna ord om att Han skulle uppstå. Lärjungarna är uppgivna och fyllda av fruktan och det enda som övertygar dem om att Jesus verkligen är uppstånden är deras möten med den verklige, livs levande Jesus från Nasaret i kroppslig gestalt. De ser Honom, hör Honom, rör vid Honom, ser Honom äta.[8] Nya testamentet berättar aldrig hur det gick till då Jesus uppväcktes, och Jesus visar sig efter uppståndelsen endast för en utvald skara vittnen. Och det var detta budskap de som var vittnen till uppståndelsen spred till världen: att Jesus uppstått från de döda![9]

Johannes, som är en god teolog, alluderar i sin berättelse om Jesu sju sista dagar under påskhögtiden (som firades för att minnas hur Gud befriat folket från fångenskapen) till skapelseberättelsens sju dagar: (1) Jesus fullbordar sitt verk, liksom skapelsen fullbordades, på den sjätte dagen, fredagen. (2) På fredagskvällen läggs Jesus i graven, liksom Fadern vilade från sitt verk på sjunde dagen, över lördagen. (3) På söndag morgon är graven tom och på kvällen samma dag, den första veckodagen, möter Han sina lärjungar och hälsar dem med frid. Sedan andas Han på dem och säger: ”Tag emot den helige Ande!” Den nya skapelsen har börjat.[10]

Paulus är drastisk i sin syn på det som skett: det räcker inte med att Jesus dör och begravs. Om Jesus inte uppstått är all predikan om det som hänt meningslös och tron blir meningslös, de troende har vittnat falskt om Gud, alla är kvar i sina synder, och de troende är de mest beklagansvärda av alla människor. Men jag älskar hur Paulus så rakt och kortfattat slår fast: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda!”[11] Detta kan Paulus skriva eftersom han har mött den uppståndne och upphöjde Jesus Kristus själv på vägen till Damaskus.[12]

Uppståndelsen bekräftar att Jesus är Messias, Herre och Guds Son.[13] Fadern bekräftar sin Son genom att uppväcka Honom och därmed bekräftar Han också allt vad Jesus är och allt som Han sagt och gjort. Ännu en gång: det som sker med Jesus sker också med oss alla. Jesus har fullgjort allt för oss. Det är Gud som handlat i Jesus – både i korsfästelsedöden och i uppståndelsen.[14] Lägg även märke till hur Guds livgivande Ande är aktiv i uppväckandet av Jesus.[15] Genom uppståndelsen besegras synden, döden och alla andra härskare och makter,[16] och alla människor skall, liksom Jesus gjorde, uppstå en gång.

Samtidigt betonar Jesu ord i Evangelierna och de nytestamentliga författarna att det eviga livet börjar redan här och nu för dem som tror på Jesus. Uppståndelsen har inte endast betydelse för de enskilda individerna, utan för hela skapelsen. Den uppståndne Jesus förkroppsligar den nya skapelsen. Han är förstlingen av de avsomnade, den förstfödde från de döda.[17]

Den uppståndne Herren Jesus Kristus är begynnelsen på ett nytt universum, där ondska, olydnad, lidande, sjukdom och död inte längre skall finnas. Jesu uppståndelse är begynnelsen på det Gudsrike som växer fram i härlighet och som skall övertäcka hela jorden.

Jesu uppståndelse är därför också grunden för de kristnas uppdrag att, överallt och för alla, berätta om det som Gud Fadern har gjort i och genom Sonen Jesus Kristus i den helige Andes kraft. Gud, den helige Ande verkar i och genom människor för att vittna om och bekräfta det som skett.[18] Jesu uppståndelse (och en kroppslig sådan) är central i de första troendes proklamation av Evangelium.[19]

Uppståndelsen har i Nya testamentet, liksom många andra temata, ett ”redan nu, men ännu inte”. Det kan å ena sidan talas om att vi har uppstått med Kristus, och det kan å andra sidan i andra textavsnitt talas om att vi skall uppstå med Kristus. Vi behöver därför, som jag tidigare skrivit, alltid hålla denna spänning i medvetandet vid läsningen av de nytestamentliga texterna.[20] Och vi, liksom de första troende, måste försöka att förstå vår tillvaro här och nu utifrån den Verklighet som Jesu uppståndelse innebär.

Om döden tog makt över människor genom människor, så skedde dödens upplösning och livets uppståndelse genom Guds ords människoblivande.[21]

---

[1] Man förväntade sig en ny segrande konung/Messias som skulle upprätta Guds rike på jorden, som skulle befria folket Israel från allt förtryck och som skulle återupprätta Templet och dess gudstjänst. Jesus hade om och om igen försökt förklara för sina lärjungar, men de hade mycket svårt att förstå… För att läsa mer om detta föreslår jag att du börjar med Tom Wrights ”Den historiske Jesus – en utmaning nu som då”.

[2] 5 Mos 21:22–23; Gal 3:13.

[3] Jag återkommer till detta motiv i kapitel ”IV: Uppenbarelse och utbildning – objektivt–universellt till subjektivt–personligt”, under rubriken ”Domen då? Kosmos slut – och en ny början”.

[4] Matt 12:39–40.

[5] Rom 10:7; Hebr 13:20; 1 Petr 3:19; 4:6; Upp 1:18.

[6] Apg 2:32; 3:11, 15; 4:10; 5:30; 13:27–31, 33–34, 37, 39–40; 17:31; 26:23; Rom 1:4; 4:24–25; 6:3–5, 9; 7:4; 8:11, 34; 10:9; 1 Kor 6:14; 15:4, 15, 20; 2 Kor 4:14; 5:15; Gal 1:1; Ef 2:5; Kol 2:12–13; 1 Tess 1:10; 4:14; Hebr 13:20..

[7] Mark 16:1–6.

[8] Matt 28:9–10, 16–20; Mark 16:9–20; Luk 24:13–53; Joh 20:11–21:25; Apg 1:1–11; 10:40–42; 13:31–37; 1 Kor 15:1–8.

[9] Apg 4:33; 5:30–32.

[10] (1) 1 Mos 1:24–2:1 och Joh 19:14–37; (2) 1 Mos 2:2–3 och Joh 19:38–42; (3) 1 Mos 2:4–7 och Joh 20:1–22. Jfr även 1 Kor 15:42–45.

[11] 1 Kor 15:12–28.

[12] Apg 9:1–19; 22:1–21; 26:1–29; Gal 1:11–16; 1 Kor 9:1; 15:1–11.

[13] Apg 2:36; 3:14; 5:31; Rom 1:4; 10:9; 1 Kor 15:12; 2 Kor 5:15; Fil 2:9–11; 1 Tess 4:14; 1 Tim 3:16.

[14] Apg 3:30; 4:10; 10:39; 13:27–37; Rom 4.25; 8:33–34; 2 Kor 5:17–21; Gal 1:1; Ef 1:20; Kol 2:12.

[15] Rom 1:4; 8:11; 1 Kor 6:14, 2 Kor 13:4; 1 Petr 3:18.

[16] Apg 2:24; Ef 1:20–21; 2 Tim 1:10; Hebr 9:28.

[17] Rom 8:29; 1 Kor 15:20; Kol 1:18; Upp 1:5.

[18] Matt 12:40; 28:8–9, 18–20; Luk 24:9, 46–48; Mark 8:31; 9:9, 31; 10:45; 16:6–7, 15–18; Joh 20:21–23; Apg 1:4–5.

[19] Apg 1:22; 2:14–36; 3:15; 4:3; 5:32–33; 10:40–41; 17:18, 31; Rom 1:3–4; 14:9; 1 Kor 15:3–8, 20; Fil 2:5–11; 2 Tim 1:10; Hebr 13:20.

[20] Rom kap. 5; 1 Kor 11:26; 15:12–28; Ef 1:10; Kol 1:20; Hebr 2:14–15; 1 Petr 1:3–4.

[21] Athanasios (2006), s. 89.

Försoningen III

Här kommer det avslutande avsnittet om försoningen. Avsnitt I finns här, och avsnitt II finns här;

Låt oss alltså inte splittra Enheten i Treenigheten och inkarnationens verklighet, utan försöka förstå försoningen inom detta, i ljuset av detta, och utifrån Guds eviga syfte, den eviga planen: ”Jag vill ha dem som mina barn och jag skall bryta ned allt som hindrar detta.”[1] Jesu död uppenbarar Faderns passion (lidande): ”Jag vill att de skall vara välsignade, renade och upptagna i Gemenskapen – jag vill att de skall vara delaktiga”.

Jesu inkarnation berör därför inte endast den legala sidan av vår situation, dvs. att vi är syndare som står i skuld till Gud, en skuld som vi omöjligen kan betala. Om det endast omfattade detta skulle det ju inte förändra mig, mitt väsen eller mitt beteende. Jesu verk handlar inte bara om ”frukten”, utan omfattar hela ”trädet” – hela mig och dig. Vi blir nya skapelser.[2] Guds verk och Guds nåd är inte endast ett förlåtande av vår synd. Hans nåd är en dom över synden och ett förgörande av den. Hans nåd är också vad som ger oss kraft att leva.[3] Jesus är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är detta verk som möjliggör en relation mellan oss och Gud. Frälsningen är alltså från synden och dess konsekvenser till ett verkligt liv i Gemenskapen. Kristi verk är Guds verk. Det kan inte finnas en splittring i Guds sinne, hjärta, vilja, syfte, handlande eller väsen, detta skulle annars innebära att Enheten i Treenigheten skulle förnekas och demonteras.

Om icke en människa [den inkarnerade Jesus] hade besegrat människans vedersakare [synden, döden, djävulen], så vore fienden icke rättvisligen besegrad. Om åter Gud icke hade skänkt oss frälsning, så ägde vi den icke med trygghet. Och om människan icke blivit förenad med Gud, så kunde hon icke ha del i odödligheten. Ty medlaren mellan Gud och människa måste genom sin tillhörighet till båda sammanföra båda till vänskap och endräkt samt så framställa människorna för Gud och lära människorna att känna Gud.[4]

Athanasios av Alexandria frågar sig i ”Om inkarnationen” vad Gud skulle göra för att återställa människan som fått förmånen att vara Guds avbild, och svarar:

Hur skulle det ske annat än genom att Guds egen avbild, Jesus Kristus trädde fram? Genom människor var det omöjligt eftersom de blivit till enligt avbilden; inte heller genom änglar ty de är inte ens avbilder. Därför kom Guds ord själv för att som Faderns avbild kunna återskapa människan efter Guds avbild. Detta kunde inte ske på annat sätt än genom att döden och förgängelsen blev förintade. Av detta kom det sig att han antog en dödlig kropp för att kunna förinta döden i den, och för att människorna, som var skapade efter avbilden, skulle kunna förnyas. Ingen annan än Faderns avbild kunde uppfylla detta. […]. Därför kom också Faderns höghelige som Faderns avbild till vår jord för att förnya människan, som är skapad efter honom, och återfinna den förlorade med syndernas förlåtelse, som han själv säger i evangelierna: Jag har kommit för att uppsöka och rädda det förlorade (Luk 19:10).[5]

Utifrån Hab 1:13 har många menat sig hitta en bevistext för att Gud inte kan se på eller vara nära synd eller syndiga människor. Dels säger denna vers någonting annat än vad som vanligtvis brukar framföras. Det är profeten Habackuk som utgjuter sitt hjärta inför Gud och säger om Gud att Han inte står ut med att se det orätta, och underförstått, ”utan att Du Gud gör någonting åt det”. Det är människan som i sin synd vänder sig bort från Gud.[6] Dessutom har vi hela den gammaltestamentliga uppenbarelsen av Gud som om och om igen sträcker sig efter sitt folk, ja, redan direkt efter fallet är det Gud själv som söker efter och kommer till Adam och Eva i deras skam. Och skall vi spetsa till det ordentligt får vi erkänna att alla de människor Gud har haft relation till har varit syndare.

Slutligen: om vi tar Jesu inkarnation på allvar, om vi tror Jesus då Han säger att den som har sett Honom har sett Fadern, så måste vi påminna oss om att Jesus alltid såg och var tillsammans med syndare – ja, Han kallades till och med för syndarnas vän.[7]

Jesu död tillfredsställer alltså inte någon mörk och blodtörstig sida av Gud, och inte heller visar den på en indifferent, allmän och loj ”kärlek” som säger ”Låt gå!” Nej, Jesu död proklamerar Guds totala överlåtelse till sitt eviga syfte. Det är ett fullständigt ”nej” till vår synd, vårt mörker, vår bortvändhet, vår flykt från Gud, och ett fullständigt ”ja” till oss. Jesus är vårt ”Ja!” från Gud. Alla Guds löften har fått sitt ”Ja!” i Honom, och genom Honom får de sitt ”Amen – ja, så är det sannerligen!”, för att Gud skall bli ärad genom oss.[8] I Jesus förgörs vår synd, vårt mörker, vår alienation, vår lögn, fruktan, skam och skuld. Det är en seger över synden, döden, djävulen och alla fördärvsmakter. Det är vårt mörker som förgörs av Hans strålande Ljus.[9]

Han [Jesus] såg att alla människor var underkastade döden, och då förbarmade han sig över vårt släkte, han kände för vår svaghet och steg ned i vår förgänglighet, och han stod inte ut med dödens välde. För att det som kommit till inte skulle förgås och för att Faderns verk för människorna inte skulle bli förgäves antog han en kropp, och den var inte annorlunda än vår.[10]

---

[1] Joh 1:12; Rom 8:15, 23; Gal 3:26; 4:6; Ef 5:1; 1 Joh 3:2.

[2] 2 Kor 5:17.

[3] Tit 2:11.

[4] Irenaeus ”Mot villolärarna” (Adversus haeresis) III, 18:3, citerat från Aulén (1931), s. 65–66.

[5] Athanasios (2006), s. 93.

[6] Samma poäng återfinns i Jes kap 59. Det är vi själva och våra gärningar som skiljer oss från Gud, men Han är den som själv griper in (v. 16).

[7] Matt 11:19; Luk 7:34; 15:1–32.

[8] 2 Kor 1:20.

[9] Joh 1:4–5, 9; Apg 10:38; 1 Kor 1:21–25; 2 Tim 1:10; Hebr 9:26; 1 Joh 3:8. Jfr även Luther (1959), s. 65; på frågan om “Vad tror och bekänner du som Jesu Kristi återlösningsverk?” ges svaret: ”Jag tror och bekänner, att Jesus Kristus är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, […]”.

[10] Athanasios (2006), s. 86.

Försoningen II

Här följer ännu ett avsnitt om försoningen. För att få ut det mesta av detta avsnitt bör du ha läst alla de avsnitt som föregår detta.

Det första avsnittet om Försoningen finns här:

Låt oss nu se på och reflektera över något som brukar kallas för ”Broillustrationen”. Jag kommer att sammanföra denna illustration med två andra ”modeller” som är minst lika vanliga i evangelisationssammanhang då man vill beskriva hur Gud frälser människan och hur människan tar emot denna frälsning – ”De fyra andliga sanningarna” och ”Romarvägen”[1]. Det är välkända moderna bilder/modeller som används av evangelister, predikanter och andra för att beskriva försoningen. De bygger i grunden på samma premisser.

Man börjar vanligtvis med att skriva och rita (eller beskriva) ”människan” och ”Gud” och sedan ges en kort beskrivning av Gud, skapelsen och skapandet av människan:

Först beskrivs Guds karaktär: Han är Skaparen och uppehållaren av allt som existerar. Gud är vidare Helig (fullkomlig), Evig, Domare och Kärlek. Utifrån Rom 1:20–21 beskrivs hur Gud skapade människan till att ha gemenskap med Honom. Detta skall leda oss till att erkänna Gud som Skapare och acceptera vår ödmjuka position i Guds skapelse. Vidare betonas, utifrån Joh 3:16; 10:10, att Gud älskar människan, Gud har ett syfte med sin skapelse och detta ger människan mening med livet. Människan skall leva i gemenskap, harmoni och glädje med Gud. Dessutom betonar man att människan skapades med en fri vilja varmed hon skall älska och lyda Gud.

Men gemenskapen, harmonin och glädjen bryts på grund av att människan väljer att vara olydig mot Gud (och vi drar streck över dessa ord).  Detta leder till att det blir en klyfta mellan människan och Gud. Människan gör sig själv oberoende. Detta oberoende, denna egenvilja, visar sig i aktivt motstånd eller passiv likgiltighet gentemot Gud. Det är detta Bibeln kallar synd:

Därefter börjar man med att se på människans ställning efter fallet. Människan har svikit vad Gud önskade av oss och Gud kan i sin helighet inte längre ha gemenskap med oss syndiga människor. Utifrån Rom 3:23; 6:23 och Hebr 9:27 beskriver man nu hur alla är syndare inför Gud. Människan kan inte leva upp till Guds heliga karaktär: Gud är Helig – människan är en syndare, Gud är Evig – människan dör, Gud är en Domare – människan står som dömd. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Vi är alla i samma ställning.

 Då vi en dag dör kommer vi alla att ställas inför Gud och dömas. Syndens lön är döden Denna död beskrivs som ”en andlig död”. På grund av vår syndiga natur kan vi alltså inte ha gemenskap med Gud, eftersom vi är andligen döda. Vår lön för synden är andlig död. Om inget görs så kommer vi att dömas till en evighet av andlig död när vi ställs inför Gud. Vi skriver därför "Död" här på platsen där människan står:

Om vi förblir syndare kommer vi att dö, men om vi tar emot Jesus som vår Herre och Frälsare och omvänder oss från våra synder kommer vi att få evigt liv. Synden har ett slut – döden. Vi ställs alla inför den fysiska döden som ett resultat av synden. Men ännu värre är den andliga döden som skiljer oss från Gud och som är evig. Bibeln berättar att det finns en plats, den brinnande sjön, där de förlorade kommer att plågas för evigt. Det är denna plats som är slutdestinationen för dem som är andligt döda. Vi behöver därför inse att vi är syndare och att vi är i behov av förlåtelse för att komma undan Guds dom. Vi är inte värdiga Guds nåd. Vi har alla synd i hjärtat. Vi är födda i synd allihop. Vi föds in i syndens makt. Vi behöver förstå att vi förtjänar att dö på grund av vår synd.

Därefter försöker man beskriva människans försök att överbrygga klyftan mellan människan och Gud, och hur människan försöker återfå det som hon förlorat av egen kraft. Detta brukar beskrivas som att människan försöker frälsa sig själv med olika medel som t.ex. religion, karriär, njutning osv:

Det visar sig att människans försök att behaga Gud inte räcker. Vi kommer inte över klyftan med dessa medel. Vi kan inte frälsa oss själva. Det är först nu Jesus kommer in i bilden. Man skriver här in Rom 5:8; Joh 3:16; Rom 6:23; Ef 2:8–9 och Rom 5:28 på Guds sida av bilden, och läser de angivna bibelorden:

Eftersom våra egna försök till frälsning inte kan lyckas griper Gud in. Han är den enda utvägen för oss i vårt dilemma. Då ritar vi ett kors som sträcker sig över klyftan som skiljer människan och Gud:

Gud ger oss således erbjudandet av evigt liv genom att Jesus dör för oss syndare på korset. Detta är en fri gåva som vi inte kan förtjäna utan endast ta emot. Du måste sträcka dig ut och ta emot den. Detta sker genom att du erkänner att du är en syndare och att du ber Gud att förlåta dig och frälsa dig. Gud måste straffa synden eftersom Hans helighet kräver det.

 Men Hans kärlek till oss tvingar Honom att låta Jesus dö för våra synder. Gud gav oss en väg att bli frälsta genom Jesus. Han är ”vägen, sanningen och livet” (vi skriver in Joh 14:6 i korset), Jesus är den enda vägen till Gud. Korset blir således en bro för oss som gör att vi kan komma över till Guds sida – till ”Liv” (vi ritar en pil från ”människan” till ”Gud” och vi skriver ”Liv” på Guds sida):

Genom att gå genom Jesus över bron kommer vi alltså till Gud. Men det räcker inte med att bara känna till det som vi just gått igenom. Frågan är: Hur skall man då ta sig över bron? Jo, det sker genom att ”vi personligen tar emot Jesus i våra liv” (här skriver vi in Rom 10:9–10, 13 och Joh 1:12 över ”människan”) – vi ”bjuder in Honom i vårt hjärta”. Att ta emot Jesus i ditt liv innebär att tro på Honom som din egen, personlige, frälsare. Och detta gör att du kan gå över bron till Guds sida och bli Hans barn. Notera alltså att Gud både ger ett löfte och ett villkor. Du skall bekänna Jesus som din Herre och i hjärtat tro att Gud uppväckt Honom från de döda – då är du frälst och får gå över till Guds sida.

Här kan man (om man vill) även måla upp skillnaden mellan himmel och helvete för att förstärka allvaret i detta val. ”Vet du vart du hamnar om du skulle dö idag?” Väljer du att tro får du evigt liv och kommer till himlen när du dör, men väljer du att inte tro kommer du till helvetet och där kommer du att plågas för evigt. Här gäller det att måla upp kontrasterna riktigt levande, att övertyga om himlens och helvetets existens och att de är beskaffade så som du beskriver dem. En annan variant är att berätta att allas liv kommer att spelas upp på en stor videoskärm, och alla kommer då att se allt det förfärliga vi gjort (och kanske ligger våra tankar som en rullande textremsa i nederkanten) – men om du har valt Jesus kommer filmen vara redigerad och alla syndiga avsnitt kommer att vara borttagna:

Frågan är nu: Vilken sida står du på? Har du personligen tagit emot Jesus i ditt liv som din frälsare? Du kan göra det redan nu. Du kan ge ditt liv till Gud. Här kan man om man vill läsa från Upp 3:23; där Jesus står vid dörren och bultar, och om man hör Hans röst och öppnar dörren kommer Han in. ”Knackar Gud på ditt hjärtas dörr och vill in?” Det är nödvändigt att du personligen ger ditt ”ja” till Guds erbjudande. Du kan ta emot Jesus i ditt liv genom att ”uppriktigt be i tro”. Gud ser till ditt inre och vet vad du innerst inne menar, så dina ord är inte det väsentliga.

Här går man nu vidare med att fråga om personen som man berättat allt detta för skulle kunna tänka sig att be denna bön? Denna bön är ett uttryck för att jag är beredd att ta emot Guds frälsningsgåva:

"Fader, du är Helig, Evig och alla människors Domare. Jag vet att jag brutit mot dina lagar och mina synder har skilt mig från dig. Jag vet att jag är en syndare, ställd under din rättfärdiga dom. Herre Jesus, jag behöver Dig. Jag har gått min egen väg och har syndat mot Dig. Jag vänder mig nu bort från mitt tidigare syndfulla liv. Tack för att Du har dött och uppstått också för mig. Förlåt mina synder. Nu öppnar jag dörren till mitt hjärta och tar emot Dig som min Frälsare och Herre i mitt hjärta och i mitt liv. Ta över ledningen av mitt liv. Gör mig sådan som Du vill att jag skall vara. Jag tackar dig och lovprisar Dig för att Du älskat mig och för den fria gåvan av förlåtelse genom Jesus Kristus. Det ber jag om i Jesu namn, amen"

Då man läst upp denna frågar man om personen i fråga skulle kunna tänka sig att be den bönen. ”Vill du be nu? När du ber uppriktigt, så kommer Jesus in i ditt liv, precis som Han har lovat”. Har personen bett bönen blir hon således frälst och man påbörjar ett uppföljningsarbete som oftast omfattar att få personen att börja läsa sin Bibel, be, vittna, gå till kyrkan och döpas (om personen inte är döpt redan). Om personen däremot inte vill be så...

Jag hoppas att du själv vid läsningen av denna metod för evangelisation och som modell för försoningsverket ser både styrkorna och de problematiska brister som finns i denna modell. Låt oss se på några av problemen med modellen:

Modellen framställer situationen efter fallet som om Gud överger mänskligheten, vilket vi redan tidigare noterat inte är vad som sker. Den framställer skapelsen som fullständigt skild från Gud – vilket är den dualism jag tidigare skrivit om –, och denna dualism tar inte med Jesu inkarnation i beräkningen. Gud överger inte Adam och Eva, utan söker upp dem. Ja, Han söker till och med upp den förste mördaren Kain efter det att denne mördat sin broder Abel.[2] Genom hela den bibliska historien är det Gud som söker människorna. Fallet leder enligt mig snarare till att det är människan som flyr från Gud och inte tvärtom.

Ännu en brist i modellen är att Jesus träder in i det hela först efter att fallet skett och människan prövat alla sina egna otillräckliga resurser, trots att vi sett att Jesus är Lammet som blev slaktat innan världens grund var lagd. Om vi tar Treenigheten på allvar så är inte heller Jesus skild från Gud, och därmed inte heller skild från den syndiga mänskligheten. Dessutom lägger modellen en total fokus på Jesu död. Ingenting nämns om Hans eviga liv i den Treeniga Gemenskapen, ingenting nämns om den eviga plan som Paulus talat om i Efesierbrevet, ingenting nämns om Hans liv, Hans lydnad och beroende till Fadern i inkarnationen. Ingenting nämns om Hans uppståndelse och Hans upphöjelse till Faderns högra sida och vad som då hände ”en gång och för alla”. Ingenting nämns om hur Fadern var i Kristus och försonade världen med sig själv. Jesu inkarnation – och då primärt döden på korset – framställs nästan som att den endast har funktionen av ett redskap till förlåtelse av våra synder, ja, till att uteslutande fungera som en ”bro” vilken vi går över för att komma till Gud. Detta leder ännu en gång till ett splittrande av Treenigheten – Fadern och Jesus verkar oberoende av varandra i modellen. 

Detta är vad den första församlingen stred för: Fadern och Sonen är Ett väsen. Jesus är ”homoousion tô patri”, av samma väsen som Fadern.[3] Och om det är så att vi genom hela Jesu inkarnation tas in i det som sker i och med Honom behöver vi inte ”gå över en bro till Gud”, vi är genom Jesus och Hans verk ”redan där”.

Noterade du att det i modellen inte någonstans nämns någonting om den helige Ande och dennes verk? Det verkar som om Anden kommer in som ett slags ”bonus”. Vanligtvis framställs det som att sedan du tagit emot Jesus i ditt liv kan du be ännu en bön för att också kunna ta emot Anden i ditt liv.[4]

Vidare är, som vi redan sett, tanken på att ”vi bjuder in Jesus i våra liv” en stor hybris från människans sida. Detta ”inbjudande” sker enligt modellen genom att vi, utfrån Rom 10:9-10, 13, tar emot Jesus i vårt liv genom att tro och be. Men om vi läser hela sammanhanget för dessa versar är det uppenbart att de inte kan läsas på detta sätt. Vi kan inte enligt Paulus, i Rom 10:6-8, fara upp till himlen för att hämta ner Kristus och inte heller fara ner i avgrunden för att hämta upp Honom. Jag tror att Paulus med detta menar att vi i vår tro och bekännelse endast erkänner det som redan är verkligt och sant. Har inte Jesus i hela inkarnationen och sitt verk i denna inkluderat oss? Jo, Han har fullbordat allt och vårt val handlar om att tro och leva i den Verklighet som är Verklig. I 1 Tim 2:3-7 och 4:10 verkar Paulus betona samma sak. Gud, vår Frälsare, ”vill att alla skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” Medlaren för detta är människan Jesus Kristus. Det var detta som Paulus fått i uppdrag av Gud att vittna om. Vi skall sätta ”vårt hopp till Gud, som ger liv och är Frälsaren för alla människor, först och främst för de troende.” Enligt Paulus har Gud alltså visat sig vara allas Frälsare och alla tillhör därför Gud. Vi kallas nu att tro och leva i denna verklighet och låta oss förvandlas i denna relation. Kan vi göra den förste Adams verk större än den andre Adams?[5]

Dessutom lämnar bro-modellen en öppning för en slags splittring i Gud själv mellan dennes helighet/rättfärdighet och Hans kärlek/nåd. Det finns ingen förlåtelse från Faderns sida – dennes heliga rättfärdighet kräver ett offer, Jesu död, för att Hans rättfärdiga vrede skall stillas. Jesus blir här till ett verktyg som så att säga demonterar eller pacificerar Guds rättfärdighetskrav så att endast kärleken och nåden är kvar. Men är det inte möjligt att Guds helighet/rättfärdighet och kärlek/nåd faktiskt är Ett?

Denna dualism, mellan Guds helighet/rättfärdighet och Hans kärlek/nåd, kan leda till att vi ser på Jesu död som en slags betalning som Jesus ger till Fadern, och som då på något sätt stillar Faderns rättfärdiga vrede. Detta skulle då betyda att Jesu död förvandlar Guds sinne eller till och med förvandlar Gud själv. Detta leder slutligen till att Jesus blir vår räddning från Gud själv. Och om det handlar om ett slags ”betalning till Gud”, kan vi då tala om förlåtelse? Dessutom talar bibeltexterna om att Jesu liv, död och upphöjelse inte endast handlar om ”syndernas förlåtelse”. Vi behöver långt mer än förlåtelse. Genom Jesu verk blir vi en ny skapelse, vi förvandlas. Fokus ligger alltså inte endast på den ”individuella själens frälsning”.[6]

Om man dessutom för in tanken på att vi ställs inför ett val mellan himmel eller helvete gör vi något som varken Jesus eller de övriga författarna i Nya testamentet gör. Varken Jesus eller Nya testamentet i övrigt framställer frälsningen som ett val mellan himmel eller helvete. Snarare ställs vi enligt Nya testamentet inför det faktum att Gud i och genom Kristus försonat världen med sig själv, och vi uppmanas till att omvända oss och tro och leva i denna Relation, i Verkligheten – detta gör att himlen eller helvetet snarare är en konsekvens av detta val.

Ännu en liten problematisk detalj är användandet av Upp 3:23 som beskrivning av hur Jesus står och klappar på den otroendes dörr. Den texten är ju faktiskt riktad till redan troende.

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] Jag vet inte vem/vilka som började använda ”Broillustrationen” och ”Romarvägen”, men ”De fyra andliga sanningarna” kommer troligtvis ursprungligen från Bill Bright och dennes organisation ”Campus Crusade for Christ”, och används av bl.a. ”Agape Sverige”.

[2] 1 Mos 4:3–16.

[3] Joh 5:19; 7:16; 8:19; 10:30, 37; 14:7, 9–10; 16:15 och 2 Kor 5:19.

[4] Vi kommer längre fram i detta kapitel beröra den helige Andes person och verk.

[5] Rom 5:12–21.

[6] 2 Petr 1:4.