lördag 28 april 2012

Soteriologi II

Här följer ett nytt avsnitt. Det första avsnittet finns här:


Jesu inkarnation finns förebildad på många sätt i de gammaltestamentliga Skrifterna. Vi kan t.ex. se det i de tre ämbetena Profet, Överstepräst, Konung.[1] Alla dessa ämbeten inträddes efter det att personen ifråga blivit smord.[2] Jesus inträder i dessa ämbeten en gång och för alla, och Jesus fortsätter även som den upphöjde att utöva sitt ämbete.

I den inkarnerade Jesus, vår Profet, möter vi Människosonen som:[3]

(a) uppenbarar och undervisar om vem Gud är och vad Gud vill, talar det som är givet av Gud,

(b) medlaren mellan Gud och människor, primärt ”uppifrån och ner” – från Gud till människor,

(c) vilken manar till omvändelse och tro, till efterföljelse av Honom själv, och därmed till efterföljelse av Gud själv.



I den inkarnerade Jesus, vår Överstepräst, möter vi:[4]

(a) Prästen som är utvald av Gud, avskild för Guds verk,

(b) medlaren mellan Gud och människor, primärt ”nerifrån och upp” – från människor till Gud,

(c) som genom försoningsverket är vår befriare ur fångenskapen, exilen, slaveriet, synden, skulden, skammen och döden;

(d) Han som är vårt ställföreträdande offer och vår ställföreträdande överstepräst, dvs. både offer och den som offrar. Och liksom det gamla förbundets överstepräst klädde sig i en bröstsköld med stenar buren över hjärtat som symbol för hela folket Israel och trädde fram inför YHWH Gud i det allra heligaste och bekände folkets synder,[5] så klädde sig Jesus Kristus i kött – Hans inkarnation: födelse, liv, dop, frestelser, lidande, korsfästelsedöd, uppståndelse och upphöjelse – för alla människor och träder inför Gud. Vi ställs fram som utvalda ”i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom”.[6]

(e) Han som återlöser och genom sitt liv, sin död, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra sida återställer vårt förlorade arv och vår delaktighet i Gemenskapen i Gud.



I den inkarnerade Jesus, vår Konung, möter vi:[7]

(a) den regerande, Han är Messias, Kristus, den Smorde, Herren, Guds Son, och den som dömer,

(b) medlaren mellan Gud och människor,

(c) Han som intar ett representantskap för hela folket, liksom kungarna under det gamla förbundet stod som representanter för hela sitt folk och skulle tjäna dem.[8]



Athanasios av Alexandria skriver i den lilla (i omfång, men enormt stor till sitt innehåll) boken ”Om inkarnationen” att det skulle vara:



[…] opassande att det som en gång blivit förnuftigt [dvs. människan] och fått del av Ordet skulle gå under och återvända till att inte vara till. Det vore inte värdigt Guds godhet att det som skapats av honom skulle förgås på grund av djävulens list mot människorna. Allra mest opassande skulle det vara om Guds konstfärdighet med människorna skulle gå om intet, antingen genom deras liknöjdhet eller genom demonernas list. När de förnuftiga gick under och allt sådant var prisgivet, vad skulle då Gud göra, han som är god? Låta förgängelsen råda över dem och döden behärska dem? Men vad skulle de då ha haft för nytta av att ha kommit till? Då var det bättre att inte ha blivit till än att bli till och bli försummad och gå under. […], men när han nu hade gjort henne [människan] och skapat henne för att vara till skulle det vara orimligt att låta verket gå under, särskilt i Skaparens ögon. Alltså fick inte människan bara dras mot fördärvet, eftersom det vore ovärdigt Guds godhet. […] Vad måste nu hända, och vad måste Gud göra? […] Det var han [Guds Ord] som skulle återföra det förgängliga till det oförgängliga och hålla fast vid det som framför allt var följdriktigt för Fadern. Som Faderns ord som stod över allt var han följaktligen ensam i stånd att återskapa allt, att lida, och vara skickad att träda upp för alla inför Fadern. […] Därför kom Guds okroppsliga, oförgängliga och immateriella ord till vår värld; dock hade han aldrig varit fjärran ifrån den (Apg 17:27). Han hade inte övergett någon del av skapelsen utan har uppfyllt allt överallt, han som finns hos sin Fader (Ef 4:6–10). Men han kom och steg ned till oss på grund av sin kärlek till oss och trädde fram.[9]



Gud konsulterar inte oss innan Han verkställer sin plan, Han frågar oss inte, vi får inte ens vara med och rösta om Han skall älska oss eller inte.[10] Det är detta vi människor ställs inför: Gåvan, erbjudandet, nåden att vara aktivt delaktiga i den inkarnerade Sonens eviga Gemenskap med Fadern i Anden. Det är inte vi som bjuder in Gud i våra liv. Det är Han som omfamnar oss i Sonen. Lika lite som vi har skapelsen av kosmos i våra händer, lika lite ligger frälsningen av världen i våra händer – det är Han som är vår Skapare och det är Han som är vår Frälsning.



Det allsmäktiga Ordet och den sanna människan har rättmätigt (rationaliter) återlöst oss med sitt blod och givit sig själv till lösen för dem som voro förda i fångenskap. Då alltså avfällighetens herradöme över oss icke bestod med rätt och vi av naturen voro den allsmäktige Gudens egendom, men han (djävulen) mot naturen ryckte oss från Gud och gjorde oss till sina lärjungar, så har Guds Ord, mäktig i allt och aldrig bristande i egen rättfärdighet, också uppträtt med rättfärdighet (juste) i förhållande till själva apostasien. Han har löst sin egendom icke med våld (eller godtycklighet), såsom apostasien i början härskade över oss och omättligt rövade vad som icke var dess eget, utan genom övertalning (secundum suadelam), såsom det höves Gud att få vad han önskade icke med våld utan på övertalningens väg; på det att så varken rättfärdigheten skulle bliva kränkt (quod est iustum confringeratur) eller Guds gamla skapelse skulle förgås.[11]



Inkarnationen drar oss in i den Treeniga Gemenskapen, helt och fullt i alla aspekter. Där har det eviga syftet uttalats innan världens skapelse: nämligen vår adoption, vår förening i Gemenskapen.[12] Detta inkluderande, denna adoption, av oss i Gemenskapen är Guds vilja och Guds beslut. Detta fungerar på precis samma sätt som en adoption går till i denna värld. De som adopterar är de som i sin kärlek beslutar att adoptera barnet. Barnet själv har ingen vetorätt i frågan. Däremot kan barnet välja att leva som ett älskat barn eller inte, men detta förändrar inte adoptionens faktum.[13]

Det är en rekapitulation[14] där Jesus blir det ”nya huvudet” och således en ny begynnelse och sammanfattningen av allt.[15] Fallet ”vänds” och hela mänskligheten föds på nytt i och genom Jesu inkarnation. Jesus som huvud är vad som kommer först vid födelsen och Hans kropp, församlingen, följer. Människan som skapades till Guds avbild återskapas genom sin förening med den siste Adam och blir därigenom en ny skapelse i Kristus.[16] Jesus är alltså inte endast en trevlig förebild som kommit och talat fina ord och gjort fina handlingar – nej, Jesus är Gud själv som i sin kärlek kommit till oss och gått in under våra villkor, helgat oss och välkomnat oss in i Gemenskapen.



Låt oss alltid hålla fast vid vårt hopp och vid honom som är en borgen för vår rättfärdighet, Kristus Jesus. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen. Han begick inte någon synd och svek fanns inte i hans mun. För vår skull utstod han allt för att vi skulle få leva i honom.[17]


Nästa avsnitt finns här:




[1] Den förste, utöver de nytestamentliga författarna, som använde dessa ämbeten som förebildande Jesus var Eusebios av Caesarea (275–339).
[2] 2 Mos 28:41; 3 Mos kap. 8; 1 Kung 19:16; 1 Sam 9:15–17, 27–10:1; 15:1; 16:1, 11–13; Jes 61:1–3. I Jesus fall sker smörjelsen efter Hans dop. Se även Luk 4:18–19; Apg 10:38; Hebr 1:9.
[3] Matt 11:9–11, 27; 13:57; 21:46; Mark 6:4, 15; 8:28; Luk 7:16; 13:33; 22:42; Joh 8:28; 9:17; 12:49.
[4] Mark 10:45; Luk 22:20; Joh 10:11, 15; 15:13; Ef 5:1–2; 1 Tim 2:5; Hebr 1:3; 6:20; 9:1–8, 11–14, 26–27; 10:10–22; 13.12; 1 Joh 1:7.
[5] 2 Mos 28:15–30; 39:8–21.
[6] Ef 1:4.
[7] Matt 1:1; 2:2; 21:5; 27:11; Mark 14:61–62; Luk 1:32; 19:37–40; Joh 18:33–37; 19:14–22; Apg 10:36; 17:7; Rom 10:9; 1 Kor 8:6; 12:3; Fil 2:11; 1 Tim 6:15, Hebr 2:14–15; Upp 17:14; 19:11, 14.
[8] T.ex. Farao och hans hus i 1 Mos 12: 14–20; Abimelek och folket i 1 Mos kap. 20 och kap. 26; David och folket i 2 Sam kap. 24. Se även 1 Kung 2:3; 3:16–28; 2 Sam 12:1–6; 14:4–11.
[9] Athanasios (2006), s. 84–86.
[10] Rom 5:6, 8, 10.
[11] Irenaeus ”Mot villolärarna” (Adversus haeresis) V, 1:1; citerat från Aulén (1931), s. 54–55.
[12] Ef 1:3–5.
[13] Rom 8:14–17, 23; 9:4; 1 Kor 15:20–23; Gal 4:1–7; Ef 1:5–6; 1 Petr 1:3–4; 1 Joh 3:1–2. Jesus blir vår ”äldre broder”: Rom 8:14, 29; Hebr 2:10–11.
[14] Lat. recapitulatio, gr. anakefaliosis. En term hämtad från Rom 13:9 och Ef 1:10 och använd av Irenaeus för att beskriva övervinnandet av Adams fall genom Jesus Kristus, och helandet, återställandet, sammanfattandet, fullbordandet och fullkomnandet av den ursprungliga skapelsen. Jfr även Ef 4:24; Kol 1:15–20; Rom 5:1, 10; 8:14–39; 1Kor 15:27–28.
[15] Ef 1:9–10, 20–23.
[16] Rom 5:12–21; 2 Kor 5:14–17.
[17] De Apostoliska fäderna (2006), Polykarpos av Smyrna brev till Filipperna, 8:1, s. 121. Brevet skrevs troligtvis strax innan Polykarpos led martyrdöden omkring 155–160 e.Kr.

onsdag 25 april 2012

Soteriologi I

Här kommer ett nytt avsnitt i Del II som jag delar upp i lagom stora delar:





Guds ära är den levande människan.[1]



Först behöver vi förstå vad ordet ”soteriologi” betyder. Det betyder läran om frälsningen. Den grekiska roten till ordet är ”sôs–”[2] och betyder ”frisk”, ”hel”, ”oskadd”. I kristen terminologi innefattar detta: räddning, befrielse, helande, att göra frisk, bota, att göra hel, upprätta och återställa. Det svenska ordet frälsning kommer av ordet ”frihalsa”, vilket var den term som användes då en slav befriades från sitt halsjärn.

Frälsningen har två sidor: å ena sidan omfattar den en frälsning från synd, skuld, skam, vår oförmåga att leva enligt Guds lag, lidande, död, djävul, demoner och fördärvsmakter – det är en kamp och en strid där Jesus är segraren från sin födelse, till döden, uppståndelsen och upphöjelsen. Å andra sidan syftar frälsningen till befrielse, barnaskap till Gud, gemenskap i Guds familj och rike, syndernas förlåtelse, liv, hälsa, glädje och helgelse – det är ett helande där Jesus är Läkaren från sin födelse, liv, dop, till döden, uppståndelsen och upphöjelsen till Faderns högra sida.[3] Jesus strider mot och bryter ned allt som fördärvar den älskade skapelsen och helar och formar den på nytt.[4]

Liksom skapelsen är ett verk av Fadern, Sonen och Anden, så är det också Fadern, Sonen och Anden som handlar i frälsningsverket.[5] Och vi får inte och kan inte skilja dem åt i detta, de tre personerna i Treenigheten är alltid delaktiga i hela skapelseverket och frälsningsverket. Fadern och Sonen och Anden sträcker sig genom inkarnationen ”ned”, befriar och utökar sin Gemenskap med oss skapade varelser.[6] Allt och alla tas in i Jesus, den ställföreträdande människan, medlaren.[7] Och detta är inte ”B–planen” på grund av att ”A–planen”, Adam och Eva, misslyckades. Nej, detta är det beslut som togs innan världens grund var lagd. Vi är alla utvalda av Honom i Sonen.[8] Detta betyder att Gud är för oss. Han har redan uppenbarat vad som är Hans vilja och plan i förhållande till oss.

Den Oskapade träder in i det skapade – i tid och rum. I Jesus tas det skapade in i den Oskapade – i den Treeniga Gemenskapen. Försoningen i Jesus påbörjas i och med Andens konception av jungfrun Maria. Jesu inkarnation är verklig. Han delar i sin mänsklighet allt det vi är som människor.[9] Han gick in i den fallna skapelsen och vägrade leva ett fallet liv (eller som C.S. Lewis kallade det i sin ”Rymdtriologi” ett ”böjt” liv).[10] Han vägrade att lyssna till och tro den där andra rösten som talade om för Honom att Gud inte hade omsorg om Honom, att Gud inte älskade Honom, att Gud övergivit Honom. Han vägrade att vara något annat än den Han var: Faderns älskade och trofaste Son som lever i Andens gemenskap. Han kunde säga och leva ut: ”Jag älskar Fadern av hela mitt hjärta, av hela min själ, av hela mitt förnuft och av all min kraft.”

Ett exempel på detta, bland många andra,[11] är då Jesus ber i Getsemane trädgård innan Han tillfångatas, pryglas och korsfästs. Liksom Adam en gång frestades i en trädgård, står Jesus inför en frestelse i en trädgård. Jesus ber att Han skall slippa gå igenom det som ligger framför Honom och överlåter sig sedan fullkomligt till Fadern: ”Men inte som jag vill utan som du vill”.[12] Jesus trädde in i vårt mörker och mörkret kan inte övervinna Honom som är Ljuset. Genom sin lydnad genom hela sitt liv ända till döden sker den fullständiga omskärelsen av den förste Adams kött (och genom detta alla människors kött). Liksom Adam dog vid trädet, dör Jesus på trädet, korset. Och det som sker i och med Jesus, den andre Adam, sker med oss. Och i uppståndelsen reser sig den siste Adam, den Sanna Människan, som Segrare. Syndens, dödens och djävulens ok över människan bryts genom Jesu verk. Han fullbordade det ingen annan kunde fullborda. Detta är nådens gåva.

Jesus är människa, ja Människan [gr. anthropos, hebr. adam] sådan hon var tänkt, och detta faktum måste ha klingat i de nytestamentliga författarnas, varav de flesta talade hebreiska, öron då de skrev sina evangelier och brev. Ofta kontrasteras den förste Adam gentemot den andre Adam, Jesus. Hör hur Paulus, i Fil 2:6–8, skriver att Jesus till skillnad från Adam inte räknade ”tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt”, i motsats till Adams och Evas sätt att försöka rycka åt sig gudomlighet och därigenom hemfalla åt döden. ”Han som till det yttre var som en människa [adam] ödmjukade sig och blev lydig ända till döden”, till skillnad från Adams högmod och olydnad. Jesus var en människa precis som Adam, men gjorde inte det Adam gjorde. Och det stora i detta är att liksom vi alla var i Adam är vi nu alla i Kristus Jesus.[13] Det är i detta ljus vi kan förstå de texter där Paulus kontrasterar den ”gamla människan [adam]” och den ”nya människan [adam]” i vår situation.[14] Hela berättelsen, hela den mänskliga historien, om Adam och om Kristus är vår berättelse.

I upphöjelsen sätter sig Jesus på Faderns högra sida – och i allt detta är vi i Honom. Allt är skapat av Fadern i, genom och till Sonen. Detta är kopplingen mellan Guds Son och mänskligheten och den övriga skapelsen. Och Sonen är av evighet i Treenigheten. Jesus är Gud av Gud och Han är helt och fullt människa. Han är Människan – den i vilken hela mänskligheten, ja hela skapelsen, är samlad och sammanfattad. Skapelsen tillhör Honom, och vi är älskade, uppehållna och burna i Jesus. Vi är Jesu egendom, vi har förbundits med Honom i och genom Hans verk. Han är hela skapelsens ursprung och Han är dess Herre. Jesu herravälde är Verklighet – Jesus Kristus är allas Herre, oavsett om någon erkänner eller bekänner det eller inte. Han är Herre för dem som lever under Hans herravälde och Han är Herre över dem som inte bekänner Honom som Herre. Jesus Kristus är Herren!

Det som sker med Jesus sker med oss, ja med hela skapelsen.[15] Jesu verk är inte enbart för oss, utan det är även ett verk med oss. Det är någonting reellt som händer med hela mänskligheten i och genom Jesu inkarnation.[16] Jesus har fullbordat allt, och detta är Evangelium. Hela Evangeliet är en proklamation av denna sanning, de Goda Nyheterna om vad som skett, sker och skall ske.


Nästa avsnitt finns här:


[1] Irenaeus, citerad från Halldorf (2000), s. 36.
[2] σωσ.
[3] Gal 4:4–6.
[4] Upp 21:5.
[5] Se t.ex. Rom 11:36; Hebr 9:14.
[6] Kol 1:19; 2:9–10; 2 Kor 5:14–21.
[7] 1 Tim 2:5; Joh 1:1–4; 3:16–17; 17:3–4, 20–26; Hebr 1:1–3; 9:15; Kol 1:16–22.
[8] Ef 1:4, 9–10.
[9] 2 Kor 8:9; Fil 2:6–8.
[10] Hebr 5:8. C.S. Lewis Rymdtriologi: ”Utflykt från tyst planet”, ”Perelandra” och ”Vredens tid”.
[11] Jfr även med frestelseberättelserna i Matt 4:1–11 och Luk 4:1–13.
[12] Mark 14:32–36.
[13] Rom 5:12–21.
[14] Rom 6:3–11; 2 Kor 5:17; Ef 4:22–24; Kol 3:9–14.
[15] Rom 6:6; 2 Kor 5:14–6:2; Ef 2:4–6; 1 Petr 1:3.
[16] 1 Petr 1:3; Ef 2:4–7.

lördag 21 april 2012

Uppenbarelsen i Kristi inkarnation





Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställen och i samma omgivning som där vi miste livet, och han löste fängelsets bojor. Hans ljus uppenbarades och skingrade mörkret i fängelsets dunkel. Han helgade vår födelse och förintade döden när han löste just de bojor som vi var bundna med. Och han visade uppståndelsen genom att själv bli den förstfödde från de döda (Upp 1:5). I sig upprättade han den fallna människan genom att föra henne upp mot himlens högre höjder genom Faderns härlighets högra hand.[1]



Den inkarnerade Kristus träder in i vårt mörker som världens Ljus.[2] Fadern utger sin Son för det Kosmos som Han älskar.[3] Sonen ensam känner Fadern och Han ensam uppenbarar Fadern helt och fullt (och detsamma gäller i förhållande till Anden). Och enligt Jesus är evigt liv just att känna Fadern och den som Han har sänt, Jesus Kristus.[4]

Jag tror att Paulus och Petrus använder frasen ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader”[5] för att beskriva detta. Vi människor kan inte lära känna Fadern. Vi måste så att säga lära känna ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader”. Vi måste lära känna Fadern så som Jesus känner Fadern. Alla andra vägar leder till vrångbilder. Jesus är Guds självuppenbarelse till oss.[6] Ja, tänk om vi kunde tro att den Jesus som uppenbaras i Evangelierna faktiskt är ett med Gud och att den som har sett och hört Jesus har sett och hört Gud…



Detta är vägen, mina kära, där vi finner frälsningen: Jesus Kristus, våra offers överstepräst, beskyddaren och hjälparen i vår svaghet. Genom honom skådar vi upp mot himlens höjder. Genom honom ser vi Guds rena och höga ansikte avspeglas. Genom honom öppnades vårt hjärtas ögon. Genom honom växer vårt oförståndiga och förmörkade sinne upp till hans underbara ljus.[7]



Fadern förhärligar Sonen, Sonen förhärligar och uppenbarar Fadern och Anden uppenbarar Sonen.[8] Detta sker i och genom den helige Andes förmedling.[9] Det sker i Jesu undervisning om Guds rike och Guds familj, i sin verksamhet och sitt handlande och i sin person – Jesus visar oss primärt vem Gud är genom att visa oss vad Gud gör (Evangelierna), i Guds Evangelium om sin korsfäste och uppståndne och upphöjde Son Jesus Kristus, så som det uppenbarats för apostlarna och förkunnades av dem (de övriga nytestamentliga Skrifterna).

De nytestamentliga författarna använder profetior från Gamla testamentet där Gudsnamnet YHWH, HERREN, används och de tillskriver dessa profetior Jesus.[10] Och som Skrifterna och församlingens historia visar, tillbedes Sonen på samma sätt som Fadern – Han är Herre och Gud.[11]

Om vi tar inkarnationen på allvar så utesluter det ovanstående inte andra former av uppenbarelse – allt är i Honom och allt är sammanfattat i Honom: Skapelsen[12] och Guds verkande i denna skapelses historia uppenbarar Gud och vice versa. Vi kan endast förstå historien utifrån Guds handlande i den. Gud uppenbarar sig i den gammaltestamentliga uppenbarelsens gudsbild; den allmänmänskliga historien i både ord och med tecken (t.ex. Adam, Abel, Kain och Noa), genom ord och uppenbarelser för patriarkerna (Abraham, Isak, Jakob, Josef m.fl.), kallelsehistoria, förbunden, Torah (Mose, folket Israel), I profeternas ord och visioner (Jesaja, Jeremia, Daniel m.fl.).

Guds verkande tolkar Guds ord. Det Jesus är och gör uppenbarar vad Gudomen är och gör. Detta leder till en läsning av bibeltexterna där Guds frälsningshistoria förstås som en helhet och där Bibeln primärt vittnar om uppenbarel­sen av Guds Ord – Jesus Kristus.[13] Bibeln är ett unikt och auktoritativt vittnesbörd givet av ögonvittnen som stod i unik relation till Jesus, och på grund av detta i relation med Fadern och den helige ande, såsom ut­sedda vittnen.[14]

Jag önskar i min läsning vara kristocentrisk/kristologisk i min förståelse och tolkning av alla texter. Detta gäller även vid läsning av andra teologers texter, då jag lyssnar till predikningar och undervisning och även då jag ser på och tolkar mitt eget och andras liv. Jag vill se allt i ljuset av Jesus Kristus.

Vi försöker således inte undersöka Jesu plats i vår histo­ria utan vår plats i Hans. Skapelsen är Hans, den är helt och fullt avhängig Honom och vi är del i den skapelsens helhet som är i Honom. Och vi kan inte heller förstå och känna oss själva, vår plats och uppgift i denna historia utan Jesus. Vi kan endast se människans gudalikhet sådan den uppenbaras i Jesus Kristus, Guds avbild. Jesus är människan sådan Gud tänkt henne.



Inte filosofin, religionshistorien eller den historiska meto­den, utan endast det här och nu till oss kommande uppenba­relseordet är grundvalen för tron. Detta uppenbarelseord är inte något abstrakt, utan det är den levande Jesus–gestalten själv. Hela dogmatiken, hela teologin måste därför oupphör­ligt vara kristologiskt orienterad, och inget bindande utta­lande kan göras ens om några jordiska verkligheter annat än utifrån tron i Kristus. Kristi person och gärning är det enda kriteriet för teologin. Varken filosofin eller den kyrkliga tra­ditionen kan träda i dess ställe. Det har vittomfattande följ­der. Så måste man avläsa de centrala antropologiska påstå­endena hos människan Jesus Kristus. […] att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, uttrycker ett bibliskt fak­tum, som är den absoluta utgångspunkten. Först utifrån detta kan vi förstå ”människan”, så som hon är i verkligheten. Barth påstår mycket kategoriskt: ”Emedan människan Jesus är Guds uppenbarade Ord, är han också källan för vår kunskap om det av Gud skapade människans väsen”.[15]



Vår förståelse av Guds väsen och karaktär har sin grund i det barn som föds och läggs i en krubba eftersom det inte fanns plats för Honom i härbärget. Detta är oerhört stort – jag hoppas att du hör och ser det – Han som skapade tiden lät sig födas in i tiden. Han som skapade människan blev människa. Han som skapade människans händer lät sig bäras av modershänder. Han som skapade allt med sitt Ord kan ännu inte forma ett enda vettigt ord. I och genom Jesus Kristus, Hans liv, död och uppståndelse uppenbarar sig således Gud och dessutom människan sådan Gud önskar henne. Sådan Jesus framträder i det Nya testamentets skrifter sådan är Gud. Här uppenbaras Guds karaktär – Han är läkaren som botar, Han är föräldern som älskar och förlåter sitt barn, Han är herden som söker sina får, Han är tjänaren som tvättar sina lärjungars fötter, Han är offerlammet som ger sitt liv för att världen skall få liv. Detta är Guds kärlek, en kärlek som är sårbar och som ger sig själv helt och hållet för och till dem Han älskar. Det är en kärlek som bevisar sig och ger sig själv i döden på korset för dem Han älskar[16] – ja, hela Jesus liv var ett utgivande liv genom korset, döden och till uppståndelsen och upphöjelsen till Faderns högra sida.



Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Fastän han var till i Gudsgestalt,

räknade han inte tillvaron

som Gud såsom segerbyte

utan utgav sig själv genom att

anta en tjänares gestalt

då han blev människa.

Han som till det yttre

var som en människa

ödmjukade sig och blev lydig

ända till döden

– döden på korset.

Därför har också Gud

upphöjt honom över allting

och gett honom namnet

över alla namn,

för att i Jesu namn

alla knän skall böja sig,

i himlen och på jorden

och under jorden,

och alla tungor bekänna,

Gud, Fadern, till ära,

att Jesus Kristus är Herren.[17]



Detta är vad Gud gjorde i Jesu Kristi inkarnation: Han utgav sig själv [gr. heauton ekenôsen]. Detta brukar kallas för kenosis, dvs. Kristus utgav sig själv. Hela Nya testamentet vittnar om denna kenosis även om ordet som sådant endast används i Fil 2:7. Jesus är ”Människosonen” som kom för att söka upp och rädda det förlorade, som gav sitt liv som lösen för att befria människan.[18] Guds egen härlighet tog sin boning mitt ibland oss i Jesus.[19] Kristus levde hela sitt liv i överlåtelse och lydnad till sin Fader.[20] Han blev fattig för vår skull för att vi skulle bli rika.[21] Guds vishet och makt uppenbarades som dårskap och svaghet.[22]

Här finns en paradox: Guds fullhet visar sig i Hans självutgivande. Detta självutgivande är uppenbarat i Treenigheten: Fadern ger sig till Sonen, Sonen ger sig till Fadern, Fadern ger sig till Anden, Anden ger sig till Fadern, Sonen ger sig till Anden, Anden ger sig till Sonen. Och detta Guds självutgivande ges till människan i och genom Jesu Kristi inkarnation. Faderns Son ger sig själv i den helige Andes kraft för oss, för den skapelse som Han älskar. Det är till denna livgivande Gemenskap vi inbjuds att vara delaktiga i och genom Jesu inkarnation.[23]

I Jesu inkarnation träder Gud fram för att rädda oss mitt i vår egen fallna och fördärvade mänsklighet. Jesus tog i sin inkarnation på sig allt som det innebär att vara människa. Han tog vår fallna natur, vårt kött, vår mänskliga existens i all dess syndighet och skuld. Han tog vårt fördärvade sinne, vår ande, själ och kropps fördärvade tillstånd genom dess alienation och fiendskap gentemot Skaparen. Jesus sänker sig ned i djupet och till botten av vår fallna mänsklighet och fullbordar i den helige Andes kraft försoningen med Gud. Han frälser oss, renar oss och helar.



[1] Irenaeus (2007), s. 40.
[2] Joh 1:4–9; 3:15–21; 8:12; Kol 2:8–10; Ef 1:3–5; 3:11; 2 Tim 1:8–9.
[3] Joh 3:16.
[4] Matt 11:17; Joh 17:3.
[5] Detta är en av Paulus favoritfraser: Rom 15:6; 2 Kor 1:3; 11:31; Ef 1:3, 17. Även Petrus använder den: 1 Petr 1:3.
[6] Matt 3:15–17; 11:25–27; 17:5; Luk 10:21–22; Joh 1:1–3,18; 4:34; 5:21–22, 30; 8:19, 28–29; 10:30, 38; 14:6–11, 20–30; 12:44–45; 16:15–17; 17:5, 10–11, 21; Hebr 1:1–3; Kol 1:15; 2 Kor 4:4–6.
[7] De Apostoliska fäderna (2006), Clemens brev till Korinthierna, 36:1–2, s. 55. Brevet skrevs omkring 95–97 e.Kr.
[8] Joh kap. 14–17.
[9] Joh 14:16–17; Joh 15:26–27; Joh 16:13–14.
[10] Rom 10:13 och Joel 2:32; Fil 2:10–11 och Jes 45:23.
[11] Jfr 1 Mos 4:26; 13:4; 2 Mos 20:3–7; Ps 45:7–8; 105:1; Joel 2:23 med Matt 28:17; Luk 24:50–53; Joh 20:26–28; 1 Kor 1:2. Han är Gud: Joh 1:1–2, 18; Apg 20:28; Rom 9:5; Tit 2:13; Hebr 1:8; 2 Petr 1:1. Se dessutom: Matt 1:23; Joh 17:3; Kol 2:2; 2 Tess 1:12; 1 Tim 1:17; Jak 1:1; 1 Joh 5:20. Vidare kallas Sonen för Herren: Apg 2:21, 36, 38; Rom 10:9, 13; 1 Kor 1:2; 12:3; Fil 2:10–11; Kol 2:6; Hebr 1:6, 8, 10.
[12] Rom 1:19–20; Apg 14:15–17.
[13] Joh 1:1–18; 5:39–40; Luk 22:27, 32; 1 Joh 1:1–3; Hebr 1:1–3.
[14] Joh 13:20; 15:26–27.
[15] Willems (1966), s. 49.
[16] Rom 5:6, 8, 10.
[17] Fil 2:5b–11.
[18] Se t.ex. Matt 17:22–23; Mark 9:30–32; Luk 9:43–45.
[19] Joh 1:1–18.
[20] Se t.ex. 1 Petr 2:23.
[21] 2 Kor 8:9.
[22] 1 Kor 1:18–25.
[23] Läs Jesu bön till sin Fader i Joh kap. 17!!!