Soteriologi II

Här följer ett nytt avsnitt. Det första avsnittet finns här:

Jesu inkarnation finns förebildad på många sätt i de gammaltestamentliga Skrifterna. Vi kan t.ex. se det i de tre ämbetena Profet, Överstepräst, Konung.[1] Alla dessa ämbeten inträddes efter det att personen ifråga blivit smord.[2] Jesus inträder i dessa ämbeten en gång och för alla, och Jesus fortsätter även som den upphöjde att utöva sitt ämbete.

I den inkarnerade Jesus, vår Profet, möter vi Människosonen som:[3]

(a) uppenbarar och undervisar om vem Gud är och vad Gud vill, talar det som är givet av Gud,

(b) medlaren mellan Gud och människor, primärt ”uppifrån och ner” – från Gud till människor,

(c) vilken manar till omvändelse och tro, till efterföljelse av Honom själv, och därmed till efterföljelse av Gud själv.

I den inkarnerade Jesus, vår Överstepräst, möter vi:[4]

(a) Prästen som är utvald av Gud, avskild för Guds verk,

(b) medlaren mellan Gud och människor, primärt ”nerifrån och upp” – från människor till Gud,

(c) som genom försoningsverket är vår befriare ur fångenskapen, exilen, slaveriet, synden, skulden, skammen och döden;

(d) Han som är vårt ställföreträdande offer och vår ställföreträdande överstepräst, dvs. både offer och den som offrar. Och liksom det gamla förbundets överstepräst klädde sig i en bröstsköld med stenar buren över hjärtat som symbol för hela folket Israel och trädde fram inför YHWH Gud i det allra heligaste och bekände folkets synder,[5] så klädde sig Jesus Kristus i kött – Hans inkarnation: födelse, liv, dop, frestelser, lidande, korsfästelsedöd, uppståndelse och upphöjelse – för alla människor och träder inför Gud. Vi ställs fram som utvalda ”i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom”.[6]

(e) Han som återlöser och genom sitt liv, sin död, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra sida återställer vårt förlorade arv och vår delaktighet i Gemenskapen i Gud.

I den inkarnerade Jesus, vår Konung, möter vi:[7]

(a) den regerande, Han är Messias, Kristus, den Smorde, Herren, Guds Son, och den som dömer,

(b) medlaren mellan Gud och människor,

(c) Han som intar ett representantskap för hela folket, liksom kungarna under det gamla förbundet stod som representanter för hela sitt folk och skulle tjäna dem.[8]

Athanasios av Alexandria skriver i den lilla (i omfång, men enormt stor till sitt innehåll) boken ”Om inkarnationen” att det skulle vara:

[…] opassande att det som en gång blivit förnuftigt [dvs. människan] och fått del av Ordet skulle gå under och återvända till att inte vara till. Det vore inte värdigt Guds godhet att det som skapats av honom skulle förgås på grund av djävulens list mot människorna. Allra mest opassande skulle det vara om Guds konstfärdighet med människorna skulle gå om intet, antingen genom deras liknöjdhet eller genom demonernas list. När de förnuftiga gick under och allt sådant var prisgivet, vad skulle då Gud göra, han som är god? Låta förgängelsen råda över dem och döden behärska dem? Men vad skulle de då ha haft för nytta av att ha kommit till? Då var det bättre att inte ha blivit till än att bli till och bli försummad och gå under. […], men när han nu hade gjort henne [människan] och skapat henne för att vara till skulle det vara orimligt att låta verket gå under, särskilt i Skaparens ögon. Alltså fick inte människan bara dras mot fördärvet, eftersom det vore ovärdigt Guds godhet. […] Vad måste nu hända, och vad måste Gud göra? […] Det var han [Guds Ord] som skulle återföra det förgängliga till det oförgängliga och hålla fast vid det som framför allt var följdriktigt för Fadern. Som Faderns ord som stod över allt var han följaktligen ensam i stånd att återskapa allt, att lida, och vara skickad att träda upp för alla inför Fadern. […] Därför kom Guds okroppsliga, oförgängliga och immateriella ord till vår värld; dock hade han aldrig varit fjärran ifrån den (Apg 17:27). Han hade inte övergett någon del av skapelsen utan har uppfyllt allt överallt, han som finns hos sin Fader (Ef 4:6–10). Men han kom och steg ned till oss på grund av sin kärlek till oss och trädde fram.[9]

Gud konsulterar inte oss innan Han verkställer sin plan, Han frågar oss inte, vi får inte ens vara med och rösta om Han skall älska oss eller inte.[10] Det är detta vi människor ställs inför: Gåvan, erbjudandet, nåden att vara aktivt delaktiga i den inkarnerade Sonens eviga Gemenskap med Fadern i Anden. Det är inte vi som bjuder in Gud i våra liv. Det är Han som omfamnar oss i Sonen. Lika lite som vi har skapelsen av kosmos i våra händer, lika lite ligger frälsningen av världen i våra händer – det är Han som är vår Skapare och det är Han som är vår Frälsning.

Det allsmäktiga Ordet och den sanna människan har rättmätigt (rationaliter) återlöst oss med sitt blod och givit sig själv till lösen för dem som voro förda i fångenskap. Då alltså avfällighetens herradöme över oss icke bestod med rätt och vi av naturen voro den allsmäktige Gudens egendom, men han (djävulen) mot naturen ryckte oss från Gud och gjorde oss till sina lärjungar, så har Guds Ord, mäktig i allt och aldrig bristande i egen rättfärdighet, också uppträtt med rättfärdighet (juste) i förhållande till själva apostasien. Han har löst sin egendom icke med våld (eller godtycklighet), såsom apostasien i början härskade över oss och omättligt rövade vad som icke var dess eget, utan genom övertalning (secundum suadelam), såsom det höves Gud att få vad han önskade icke med våld utan på övertalningens väg; på det att så varken rättfärdigheten skulle bliva kränkt (quod est iustum confringeratur) eller Guds gamla skapelse skulle förgås.[11]

Inkarnationen drar oss in i den Treeniga Gemenskapen, helt och fullt i alla aspekter. Där har det eviga syftet uttalats innan världens skapelse: nämligen vår adoption, vår förening i Gemenskapen.[12] Detta inkluderande, denna adoption, av oss i Gemenskapen är Guds vilja och Guds beslut. Detta fungerar på precis samma sätt som en adoption går till i denna värld. De som adopterar är de som i sin kärlek beslutar att adoptera barnet. Barnet själv har ingen vetorätt i frågan. Däremot kan barnet välja att leva som ett älskat barn eller inte, men detta förändrar inte adoptionens faktum.[13]

Det är en rekapitulation[14] där Jesus blir det ”nya huvudet” och således en ny begynnelse och sammanfattningen av allt.[15] Fallet ”vänds” och hela mänskligheten föds på nytt i och genom Jesu inkarnation. Jesus som huvud är vad som kommer först vid födelsen och Hans kropp, församlingen, följer. Människan som skapades till Guds avbild återskapas genom sin förening med den siste Adam och blir därigenom en ny skapelse i Kristus.[16] Jesus är alltså inte endast en trevlig förebild som kommit och talat fina ord och gjort fina handlingar – nej, Jesus är Gud själv som i sin kärlek kommit till oss och gått in under våra villkor, helgat oss och välkomnat oss in i Gemenskapen.

Låt oss alltid hålla fast vid vårt hopp och vid honom som är en borgen för vår rättfärdighet, Kristus Jesus. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen. Han begick inte någon synd och svek fanns inte i hans mun. För vår skull utstod han allt för att vi skulle få leva i honom.[17]

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] Den förste, utöver de nytestamentliga författarna, som använde dessa ämbeten som förebildande Jesus var Eusebios av Caesarea (275–339).

[2] 2 Mos 28:41; 3 Mos kap. 8; 1 Kung 19:16; 1 Sam 9:15–17, 27–10:1; 15:1; 16:1, 11–13; Jes 61:1–3. I Jesus fall sker smörjelsen efter Hans dop. Se även Luk 4:18–19; Apg 10:38; Hebr 1:9.

[3] Matt 11:9–11, 27; 13:57; 21:46; Mark 6:4, 15; 8:28; Luk 7:16; 13:33; 22:42; Joh 8:28; 9:17; 12:49.

[4] Mark 10:45; Luk 22:20; Joh 10:11, 15; 15:13; Ef 5:1–2; 1 Tim 2:5; Hebr 1:3; 6:20; 9:1–8, 11–14, 26–27; 10:10–22; 13.12; 1 Joh 1:7.

[5] 2 Mos 28:15–30; 39:8–21.

[6] Ef 1:4.

[7] Matt 1:1; 2:2; 21:5; 27:11; Mark 14:61–62; Luk 1:32; 19:37–40; Joh 18:33–37; 19:14–22; Apg 10:36; 17:7; Rom 10:9; 1 Kor 8:6; 12:3; Fil 2:11; 1 Tim 6:15, Hebr 2:14–15; Upp 17:14; 19:11, 14.

[8] T.ex. Farao och hans hus i 1 Mos 12: 14–20; Abimelek och folket i 1 Mos kap. 20 och kap. 26; David och folket i 2 Sam kap. 24. Se även 1 Kung 2:3; 3:16–28; 2 Sam 12:1–6; 14:4–11.

[9] Athanasios (2006), s. 84–86.

[10] Rom 5:6, 8, 10.

[11] Irenaeus ”Mot villolärarna” (Adversus haeresis) V, 1:1; citerat från Aulén (1931), s. 54–55.

[12] Ef 1:3–5.

[13] Rom 8:14–17, 23; 9:4; 1 Kor 15:20–23; Gal 4:1–7; Ef 1:5–6; 1 Petr 1:3–4; 1 Joh 3:1–2. Jesus blir vår ”äldre broder”: Rom 8:14, 29; Hebr 2:10–11.

[14] Lat. recapitulatio, gr. anakefaliosis. En term hämtad från Rom 13:9 och Ef 1:10 och använd av Irenaeus för att beskriva övervinnandet av Adams fall genom Jesus Kristus, och helandet, återställandet, sammanfattandet, fullbordandet och fullkomnandet av den ursprungliga skapelsen. Jfr även Ef 4:24; Kol 1:15–20; Rom 5:1, 10; 8:14–39; 1Kor 15:27–28.

[15] Ef 1:9–10, 20–23.

[16] Rom 5:12–21; 2 Kor 5:14–17.

[17] De Apostoliska fäderna (2006), Polykarpos av Smyrna brev till Filipperna, 8:1, s. 121. Brevet skrevs troligtvis strax innan Polykarpos led martyrdöden omkring 155–160 e.Kr.