Uppenbarelsen i Kristi inkarnation

Uppenbarelsen i Kristi inkarnation

Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställen och i samma omgivning som där vi miste livet, och han löste fängelsets bojor. Hans ljus uppenbarades och skingrade mörkret i fängelsets dunkel. Han helgade vår födelse och förintade döden när han löste just de bojor som vi var bundna med. Och han visade uppståndelsen genom att själv bli den förstfödde från de döda (Upp 1:5). I sig upprättade han den fallna människan genom att föra henne upp mot himlens högre höjder genom Faderns härlighets högra hand.[1]

Den inkarnerade Kristus träder in i vårt mörker som världens Ljus.[2] Fadern utger sin Son för det Kosmos som Han älskar.[3] Sonen ensam känner Fadern och Han ensam uppenbarar Fadern helt och fullt (och detsamma gäller i förhållande till Anden). Och enligt Jesus är evigt liv just att känna Fadern och den som Han har sänt, Jesus Kristus.[4]

Jag tror att Paulus och Petrus använder frasen ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader”[5] för att beskriva detta. Vi människor kan inte lära känna Fadern. Vi måste så att säga lära känna ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader”. Vi måste lära känna Fadern så som Jesus känner Fadern. Alla andra vägar leder till vrångbilder. Jesus är Guds självuppenbarelse till oss.[6] Ja, tänk om vi kunde tro att den Jesus som uppenbaras i Evangelierna faktiskt är ett med Gud och att den som har sett och hört Jesus har sett och hört Gud…

Detta är vägen, mina kära, där vi finner frälsningen: Jesus Kristus, våra offers överstepräst, beskyddaren och hjälparen i vår svaghet. Genom honom skådar vi upp mot himlens höjder. Genom honom ser vi Guds rena och höga ansikte avspeglas. Genom honom öppnades vårt hjärtas ögon. Genom honom växer vårt oförståndiga och förmörkade sinne upp till hans underbara ljus.[7]

Fadern förhärligar Sonen, Sonen förhärligar och uppenbarar Fadern och Anden uppenbarar Sonen.[8] Detta sker i och genom den helige Andes förmedling.[9] Det sker i Jesu undervisning om Guds rike och Guds familj, i sin verksamhet och sitt handlande och i sin person – Jesus visar oss primärt vem Gud är genom att visa oss vad Gud gör (Evangelierna), i Guds Evangelium om sin korsfäste och uppståndne och upphöjde Son Jesus Kristus, så som det uppenbarats för apostlarna och förkunnades av dem (de övriga nytestamentliga Skrifterna).

De nytestamentliga författarna använder profetior från Gamla testamentet där Gudsnamnet YHWH, HERREN, används och de tillskriver dessa profetior Jesus.[10] Och som Skrifterna och församlingens historia visar, tillbedes Sonen på samma sätt som Fadern – Han är Herre och Gud.[11]

Om vi tar inkarnationen på allvar så utesluter det ovanstående inte andra former av uppenbarelse – allt är i Honom och allt är sammanfattat i Honom: Skapelsen[12] och Guds verkande i denna skapelses historia uppenbarar Gud och vice versa. Vi kan endast förstå historien utifrån Guds handlande i den. Gud uppenbarar sig i den gammaltestamentliga uppenbarelsens gudsbild; den allmänmänskliga historien i både ord och med tecken (t.ex. Adam, Abel, Kain och Noa), genom ord och uppenbarelser för patriarkerna (Abraham, Isak, Jakob, Josef m.fl.), kallelsehistoria, förbunden, Torah (Mose, folket Israel), I profeternas ord och visioner (Jesaja, Jeremia, Daniel m.fl.).

Guds verkande tolkar Guds ord. Det Jesus är och gör uppenbarar vad Gudomen är och gör. Detta leder till en läsning av bibeltexterna där Guds frälsningshistoria förstås som en helhet och där Bibeln primärt vittnar om uppenbarel­sen av Guds Ord – Jesus Kristus.[13] Bibeln är ett unikt och auktoritativt vittnesbörd givet av ögonvittnen som stod i unik relation till Jesus, och på grund av detta i relation med Fadern och den helige ande, såsom ut­sedda vittnen.[14]

Jag önskar i min läsning vara kristocentrisk/kristologisk i min förståelse och tolkning av alla texter. Detta gäller även vid läsning av andra teologers texter, då jag lyssnar till predikningar och undervisning och även då jag ser på och tolkar mitt eget och andras liv. Jag vill se allt i ljuset av Jesus Kristus.

Vi försöker således inte undersöka Jesu plats i vår histo­ria utan vår plats i Hans. Skapelsen är Hans, den är helt och fullt avhängig Honom och vi är del i den skapelsens helhet som är i Honom. Och vi kan inte heller förstå och känna oss själva, vår plats och uppgift i denna historia utan Jesus. Vi kan endast se människans gudalikhet sådan den uppenbaras i Jesus Kristus, Guds avbild. Jesus är människan sådan Gud tänkt henne.

Inte filosofin, religionshistorien eller den historiska meto­den, utan endast det här och nu till oss kommande uppenba­relseordet är grundvalen för tron. Detta uppenbarelseord är inte något abstrakt, utan det är den levande Jesus–gestalten själv. Hela dogmatiken, hela teologin måste därför oupphör­ligt vara kristologiskt orienterad, och inget bindande utta­lande kan göras ens om några jordiska verkligheter annat än utifrån tron i Kristus. Kristi person och gärning är det enda kriteriet för teologin. Varken filosofin eller den kyrkliga tra­ditionen kan träda i dess ställe. Det har vittomfattande följ­der. Så måste man avläsa de centrala antropologiska påstå­endena hos människan Jesus Kristus. […] att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, uttrycker ett bibliskt fak­tum, som är den absoluta utgångspunkten. Först utifrån detta kan vi förstå ”människan”, så som hon är i verkligheten. Barth påstår mycket kategoriskt: ”Emedan människan Jesus är Guds uppenbarade Ord, är han också källan för vår kunskap om det av Gud skapade människans väsen”.[15]

Vår förståelse av Guds väsen och karaktär har sin grund i det barn som föds och läggs i en krubba eftersom det inte fanns plats för Honom i härbärget. Detta är oerhört stort – jag hoppas att du hör och ser det – Han som skapade tiden lät sig födas in i tiden. Han som skapade människan blev människa. Han som skapade människans händer lät sig bäras av modershänder. Han som skapade allt med sitt Ord kan ännu inte forma ett enda vettigt ord. I och genom Jesus Kristus, Hans liv, död och uppståndelse uppenbarar sig således Gud och dessutom människan sådan Gud önskar henne. Sådan Jesus framträder i det Nya testamentets skrifter sådan är Gud. Här uppenbaras Guds karaktär – Han är läkaren som botar, Han är föräldern som älskar och förlåter sitt barn, Han är herden som söker sina får, Han är tjänaren som tvättar sina lärjungars fötter, Han är offerlammet som ger sitt liv för att världen skall få liv. Detta är Guds kärlek, en kärlek som är sårbar och som ger sig själv helt och hållet för och till dem Han älskar. Det är en kärlek som bevisar sig och ger sig själv i döden på korset för dem Han älskar[16] – ja, hela Jesus liv var ett utgivande liv genom korset, döden och till uppståndelsen och upphöjelsen till Faderns högra sida.

Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Fastän han var till i Gudsgestalt,

räknade han inte tillvaron

som Gud såsom segerbyte

utan utgav sig själv genom att

anta en tjänares gestalt

då han blev människa.

Han som till det yttre

var som en människa

ödmjukade sig och blev lydig

ända till döden

– döden på korset.

Därför har också Gud

upphöjt honom över allting

och gett honom namnet

över alla namn,

för att i Jesu namn

alla knän skall böja sig,

i himlen och på jorden

och under jorden,

och alla tungor bekänna,

Gud, Fadern, till ära,

att Jesus Kristus är Herren.[17]

Detta är vad Gud gjorde i Jesu Kristi inkarnation: Han utgav sig själv [gr. heauton ekenôsen]. Detta brukar kallas för kenosis, dvs. Kristus utgav sig själv. Hela Nya testamentet vittnar om denna kenosis även om ordet som sådant endast används i Fil 2:7. Jesus är ”Människosonen” som kom för att söka upp och rädda det förlorade, som gav sitt liv som lösen för att befria människan.[18] Guds egen härlighet tog sin boning mitt ibland oss i Jesus.[19] Kristus levde hela sitt liv i överlåtelse och lydnad till sin Fader.[20] Han blev fattig för vår skull för att vi skulle bli rika.[21] Guds vishet och makt uppenbarades som dårskap och svaghet.[22]

Här finns en paradox: Guds fullhet visar sig i Hans självutgivande. Detta självutgivande är uppenbarat i Treenigheten: Fadern ger sig till Sonen, Sonen ger sig till Fadern, Fadern ger sig till Anden, Anden ger sig till Fadern, Sonen ger sig till Anden, Anden ger sig till Sonen. Och detta Guds självutgivande ges till människan i och genom Jesu Kristi inkarnation. Faderns Son ger sig själv i den helige Andes kraft för oss, för den skapelse som Han älskar. Det är till denna livgivande Gemenskap vi inbjuds att vara delaktiga i och genom Jesu inkarnation.[23]

I Jesu inkarnation träder Gud fram för att rädda oss mitt i vår egen fallna och fördärvade mänsklighet. Jesus tog i sin inkarnation på sig allt som det innebär att vara människa. Han tog vår fallna natur, vårt kött, vår mänskliga existens i all dess syndighet och skuld. Han tog vårt fördärvade sinne, vår ande, själ och kropps fördärvade tillstånd genom dess alienation och fiendskap gentemot Skaparen. Jesus sänker sig ned i djupet och till botten av vår fallna mänsklighet och fullbordar i den helige Andes kraft försoningen med Gud. Han frälser oss, renar oss och helar.

---

[1] Irenaeus (2007), s. 40.

[2] Joh 1:4–9; 3:15–21; 8:12; Kol 2:8–10; Ef 1:3–5; 3:11; 2 Tim 1:8–9.

[3] Joh 3:16.

[4] Matt 11:17; Joh 17:3.

[5] Detta är en av Paulus favoritfraser: Rom 15:6; 2 Kor 1:3; 11:31; Ef 1:3, 17. Även Petrus använder den: 1 Petr 1:3.

[6] Matt 3:15–17; 11:25–27; 17:5; Luk 10:21–22; Joh 1:1–3,18; 4:34; 5:21–22, 30; 8:19, 28–29; 10:30, 38; 14:6–11, 20–30; 12:44–45; 16:15–17; 17:5, 10–11, 21; Hebr 1:1–3; Kol 1:15; 2 Kor 4:4–6.

[7] De Apostoliska fäderna (2006), Clemens brev till Korinthierna, 36:1–2, s. 55. Brevet skrevs omkring 95–97 e.Kr.

[8] Joh kap. 14–17.

[9] Joh 14:16–17; Joh 15:26–27; Joh 16:13–14.

[10] Rom 10:13 och Joel 2:32; Fil 2:10–11 och Jes 45:23.

[11] Jfr 1 Mos 4:26; 13:4; 2 Mos 20:3–7; Ps 45:7–8; 105:1; Joel 2:23 med Matt 28:17; Luk 24:50–53; Joh 20:26–28; 1 Kor 1:2. Han är Gud: Joh 1:1–2, 18; Apg 20:28; Rom 9:5; Tit 2:13; Hebr 1:8; 2 Petr 1:1. Se dessutom: Matt 1:23; Joh 17:3; Kol 2:2; 2 Tess 1:12; 1 Tim 1:17; Jak 1:1; 1 Joh 5:20. Vidare kallas Sonen för Herren: Apg 2:21, 36, 38; Rom 10:9, 13; 1 Kor 1:2; 12:3; Fil 2:10–11; Kol 2:6; Hebr 1:6, 8, 10.

[12] Rom 1:19–20; Apg 14:15–17.

[13] Joh 1:1–18; 5:39–40; Luk 22:27, 32; 1 Joh 1:1–3; Hebr 1:1–3.

[14] Joh 13:20; 15:26–27.

[15] Willems (1966), s. 49.

[16] Rom 5:6, 8, 10.

[17] Fil 2:5b–11.

[18] Se t.ex. Matt 17:22–23; Mark 9:30–32; Luk 9:43–45.

[19] Joh 1:1–18.

[20] Se t.ex. 1 Petr 2:23.

[21] 2 Kor 8:9.

[22] 1 Kor 1:18–25.

[23] Läs Jesu bön till sin Fader i Joh kap. 17!!!