Jesus föds in i en specifik tid, på en specifik plats, Israel, och tillhör ett specifikt folk och en specifik kultur med en specifik och signifikant historia, det judiska.[1] Just denna betoning på historicitet som evangelieförfattarna har, visar att Jesus inte är en fantasiprodukt eller ett filosofiskt härlett tankepåfund som de första lärjungarna i sin iver hittade på för att pådyvla andra sin religion.[2]
Jesus benämner sig själv som Människosonen[3] och Han använder orden ego eimi, ”Jag Är”, om sig själv.[4] Sonen fortsätter att vara människa (den siste Adam)[5] och helt och fullt Gud i Gudomen även efter döden och uppståndelsen och upphöjelsen. Han är Alfa och Omega, begynnelsen och änden och ”i Honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt”.[6] Den andra och väntande närvaron [parousia/parusi] blir vid Hans återkomst i härlighet, vid historiens fullbordan och den yttersta dagen, domen.[7] Detta betyder inte att Han inte är närvarande i och hos oss här och nu. Nej, Hans andra parousia betyder att Han skall återkomma i kroppslig gestalt.
Notera att Treenigheten inte vid någon tidpunkt splittras eller åtskiljs. Jesus kommer aldrig att vara ett slags ”mellanväsen” eller endast ett ”redskap”, en ”marionett” eller ett ”verktyg” i Guds hand. Nej, det är Gud själv som lever och verkar i Jesus och detsamma gäller den helige Ande. I och genom inkarnationen handlar Gud också med hela skapelsen.
Men Gud själv, som är allsmäktig, skapare av allt och osynlig, han har i sanning från himlen nerlagt och befäst sanningen och det heliga och outgrundliga Ordet i människornas hjärtan: Han sände inte, såsom man kunde förmoda, någon tjänare, något sändebud, någon furste, någon av dem som förvaltar de jordiska tingen eller någon av dem som är betrodda i de himmelska boningarna. Nej, han sände själve konstnären, alltings skapare, genom vilken han danade himlarna, inneslöt havet inom dess gränser, honom vars outgrundliga lagar alla naturens element noga följer. […]; genom honom är allting ordnat, fördelat och underlagt, himlarna och det i himlarna är, jorden och det på jorden är, havet och det i havet är, eld, luft, avgrund, allt i höjden och i djupet och däremellan. Denne sände han till dem. Gjorde han det – såsom en människa skulle tänka – för att upprätta ett skräckvälde med fasor och fruktan? Inte alls. Utan milt och vänligt, såsom en kung sände sin kunglige son, såsom Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej för att tvinga. Ty våld finns inte hos Gud. Han sände honom för att kalla, inte för att förfölja, han sände honom för att älska, inte för att döma.[8]
Jesus Kristus är helt och fullt Gud, och därför ett med Fadern och Anden som den andra per sonen i Treenigheten.[9] Jesus är helt och fullt människa,[10] och därför förenad med hela mänskligheten genom inkarnationen – Han är den siste Adam. Jesus är den unika föreningen av Gud och människa, och med alla de karaktärsdrag som gäller för de två naturerna. I Jesu person är gudomlighet och mänsklighet oupplösligt och oskiljaktigt förenade, utan att sammanblandas. Han är den Sanne Gudens och den Sanna Människans verkliga Enhet [unio hypostatica].
Det som sker i och med Jesus sker för och med oss, och det sker med den övriga skapelsen. I Jesus handlar inte Gud endast med den förste Adam, nej Han handlar i Jesus med hela mänskligheten. Paulus var övertygad om att vi alla levde under den förste Adams fall och dess konsekvenser, och han var övertygad ”om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött”.[11] I Sonen Jesus blir vi delaktiga i den förening och gemenskap som Sonen har med Fadern och Anden. I Kristus är vi älskade med samma kärlek som Sonen tar emot av Fadern och Anden.[12] I och genom den inkarnerade Sonen är mänskligheten, ja hela skapelsen, införd i en relation med och till hela Treenigheten.
Nästa avsnitt finns här:
[1] Matt 1:1–2:23; Luk 1:1–2:52.
[2] Notera hur många ovidkommande detaljer evangelieberättelserna har med vilket tyder på att det är ögonvittnesskildringar om någonting som verkligen skett, t.ex. Jesus botar inte bara ”en blind”, utan ”Bartimeus, Timeus son” i Jeriko (Mark 10:46–52); eller, Jesus samtalar inte bara med ”någon”, utan med Nikodemus, en farisé bland judarnas rådsherrar (Joh 3:1–21), osv, osv. Lägg dessutom till hur många uppgifter i berättelserna som det hade varit lättare för de första troende att slippa förklara och försvara, t.ex. jungfrufödseln; eller att det är kvinnor som är först vid Jesu grav (Matt 28:1–7; Mark 16:1–11; Luk 24:1–11; Joh 20:1–2), osv, osv. Dessutom, om det var något de bara hittade på så kostade deras påhitt, för de flesta av dem, deras liv.
[3] Ps 8:5; 80:18; Hes 2:1; Dan 7:13; Matt 9:6; 16:27; 20:18–19, 28; 24:27, 30, 37–44; 25:31; 26:24; Mark 2:10, 28; 10:45; Luk 14:10–11; 17:24; Apg 7:56.
[4] Detta refererar till Guds självuppenbarelse som ”Jag är den Jag är” för Mose i 2 Mos 3:13–15. Se Mark 6:50; 13:6; 14:62; Luk 22:70; Joh 4:26; 6:35; 8:12; 10:7, 11; 11:25; 14:6; 15:1; 18:5–7.
[5] Rom kap. 5 och 1 Kor 15:12–28, 45.
[6] Joh 1:14; Apg 7:55–56; Kol 2:9; Upp 1:8, 13; 2:8; 14:14; 21:6; 22:13.
[7] Matt 24:30; 25:31–32; 26:64; Apg 1:9–11; Rom 14:10; 2 Kor 5:10; 1 Tess 4:14–16; Upp 1:7.
[8] De Apostoliska fäderna (2006), Brevet till Diognetos, 7:2–5, s. 214–215.
[9] Joh 1:14, 18; 5:17–18; 8:42; 10:36, 38; 14:10, 20.
[10] Joh 1:14; Fil 2:5–9; Hebr 4:15; 1 Joh 1:1–3.
[11] 2 Kor 5:14–21. Paulus försöker aldrig förklara hur detta gått till, men Han jublar över det faktum att det har skett. Det finns dock förebilder för detta i Gamla testamentets skrifter i t.ex. offerlammet, överstepräster, kungar, osv. Vi återkommer till detta längre fram i detta kapitel. Jfr Rom kap. 5; Ef 1:20–2:10; Kol 1:13–29; 2:8–15; 3:1–4.
[12] Rom 8:23; 9:4; Ef 1:5; 1 Joh 3:1–3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar