APPENDIX - Ef 2:1-3

Vår position i Kristus: Levandegjorda med Kristus 2:1–10

 

Paulus går nu vidare i kapitel 2–3 (jag kommer dock här endast arbeta fram till och med 2:10) och beskriver hur Guds eviga plan som han talat om i kapitel 1 kommer att utföras och verka. Om kapitel 1 talade om de rikedomar vi fått i Kristus så övergår Paulus nu till att skriva om vår position i Kristus.

 

 

1. Vårt gamla tillstånd: Synden verkade mot oss, 2:1–3

 

¹Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. ²Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. ³Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

 

Ännu en gång skriver Paulus en lång sammanhängande mening (2:1–7). Hela denna menings subjekt är Gud och objektet är ”oss”. Detta avsnitt kan sammanfattas som: Gud har gjort oss levande, Han har uppväckt oss och satt oss på Faderns högra sida i Kristus Jesus. Det första avsnittet (v. 1–3) visar på vårt elände före Guds frälsningsverk i Jesus.

 

a. Vi var döda, 2:1

Folkbibeln väljer här att börja med också er har Gud gjort levande, men i grundtexten kommer detta först i v. 5, efter uppräkningen av vårt elände. Jag väljer här att följa grundtextens ordning och återkommer därför till denna fras i 2:5. Paulus börjar således med att beskriva vår situation utan frälsningsverket som ni som var döda genom era överträdelser [gr. tois paraptômasin[1], ”överträdelserna/felstegen”] och synder [gr. tais hamartiais[2], ”synderna”]. Dessa båda ord är i princip synonyma och omfattar, på grund av att de är skrivna i pluralis, alla våra felsteg, överträdelser och synder. Detta att vi var döda genom våra överträdelser och synder var vår situation utan Kristus – ty syndens lön är döden.[3]

 

b. Vi var olydiga, 2:2–3a

Tidigare levde [ gr. periepatêsate[4], ”ni vandrade”] ni i dem (dvs. våra överträdelser och synder) på den här världens vis [gr. kata ton aiôna tou kosmou toutou[5], ”enligt denna världs tidsålders sätt”]. Enligt Jesu ord i Johannesevangeliet var världen under ”denna världens furste”, men mot Jesus ”förmår han ingenting” (Joh 14: 30). På grund av detta levde vi ”på den här världens vis” och följde härskaren över luftens välde [gr. kata ton archonta tês exousias tou aeros[6], ”enligt luftens härskares makt”].[7] Det är ”härskaren över luftens välde”, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Det är således denne ande som verkar i dem som lever ”på den här världens vis” och detta gör dem till ”olydnadens söner” [gr. tois huiois tês apeitheias].[8] Ordet ”olydnad” omfattar dessutom betydelsenyanserna ”otroende”, ”i opposition”.[9] Paulus menar att detta var universellt sant om oss alla, ty bland dem var vi alla en gång [gr. en hois kai hêmeis panta anestrafêmen pote[10], ”i vilka/vilket också vi alla betedde/levde oss en gång”].

 

c. Vi var fördärvade och följde synden, 2:3b

Detta visade sig enligt Paulus när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville [gr. en tais epithymiais tês sarkos hêmôn poiountes ta thelêmata tês sarkos kai tôn dianoiôn[11], ”i begären/lustarna köttets vårt gjorde viljan köttets och tankarnas”].[12]

 

d. Vi var vredens barn, 2:3c

Detta verkar Paulus mena är ”ofrånkomligt”, ty av naturen [gr. fysei][13] var vi vredens [gr. orgês][14] barn, vi liksom de andra. Denna syndiga natur gör att vi står under vrede.[15] Vår situation utan Guds verk i och genom Kristus är således helt hopplös.[16]  Men, Gud vare tack,[17] Han lämnade oss inte i detta elände utan sände sin Son Jesus Kristus.

---

[1] τοι̂ς παραπτώμασιν. Används även i Ef 1:7; 2:5.

[2] ται̂ς ἁμαρτίαις.

[3] Rom 6:23. Jfr Kol 2:11–15.

[4] περιεπατήσατε.

[5] κατὰ τὸν αἰω̂να του̂ κόσμου τούτου.

[6] κατὰ τὸν ἄρχοντα τη̂ς ἐξουσίας του̂ ἀέρος.

[7] Jfr 1 Joh 5:19 – ”…hela världen är i den ondes lögner”, direktöversättning av den grekiska texten; och 2 Kor 4:4 – ”Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet – Han som är Guds avbild”. Detta ligger således i linje med vad jag argumenterat för i denna bok: att människans problem är att hon är förblindad och inte ser vad Gud redan gjort i Jesus Kristus, och detta förblindande är ett verk av lögnaren och bedragaren, djävulen (Joh 8:44).

[8] τοι̂ς υἱοι̂ς τη̂ς ἀπειθείας.

[9] Jfr Rom 11:30, 32; Ef 5:6; Hebr 4:6, 11.

[10] ἐν οἱ̂ς καὶ ἡμει̂ς πάντες ἀνεστράφημεν ποτε.

[11] ἐν ται̂ς ἐπιθυμίαις τη̂ς σαρκὸς ἡμω̂ν ποιου̂ντες τὰ θελήματα τη̂ς σαρκὸς καὶ τω̂ν διανοιω̂ν.

[12] Jfr Rom 1:21, som ännu en gång talar om förblindelse och mörker som orsaken till detta syndiga beteende.

[13] Φύσει.

[14] ὀργη̂ς. Jfr Kol 3:6–7.

[15] Jfr Joh 3:36, vilket ännu en gång befäster tanken att ”den som inte lyder Sonen skall inte se livet”, detta gör att Guds vrede blir kvar över den som inte tror.

[16] Jfr Rom 1:8–2:29.

[17] Läs gärna Rom 7:14–8:4 för Paulus beskrivning av hur hans eget elände vändes till Liv.

APPENDIX - EF 1:15-23

Bön om vishet och uppenbarelse, 1:15–23

 

Paulus ber, 1:15–23

 

¹⁵Sedan jag hört om er tro i Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga, ¹⁶upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner. ¹⁷Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. ¹⁸Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, ¹⁹och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. ¹⁸Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, ¹⁹och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. ²⁰Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, ²¹över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. ²²Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, ²³som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.

 

På grund av det goda Paulus fått höra om dem han skriver till övergår han till att tacka Gud för dem. Han har hört att de lever rätt ”vertikalt” då de lever i tro i Herren Jesus och rätt ”horisontellt” då de lever i kärlek till alla de heliga. Han vill nu be vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, att de skall se och förstå allt det han skrivit till dem om.[1] Hela avsnittet 1:15–23 är en enda lång mening i grundtexten.

 

För att vi skall känna Gud rätt, 1:17b

Paulus ber att Gud skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande [gr. dôê hymin pneuma sofias kai apokalypseôs[2], ”må ge till er ande vishetens och uppenbarelsens”]. Denna del går att tolka på två sätt; antingen som Folkbibeln valt att göra genom att översätta pneuma, ”ande”, med stort ”A”, vilket då skulle innebära att de får ”vishetens och uppenbarelsens Ande”. Det är även möjligt att översätta ordet pneuma med litet ”a”, vilket då snarare syftar till att deras ande skall bli vis och ta emot uppenbarelse.[3] Oavsett hur det är med detta så är syftet med detta givande så att ni får en rätt kunskap [gr. epignôsei[4], ett sammansatt ord bestående av epi, ”fullare/större” och gnôsis, ”kunskap”] om honom. Denna kunskap omfattar inte endast faktakunskaper, utan beskriver ett intimt kännande av Honom.[5]

 

För att vi skall känna Guds kallelse, 1:18ab

Paulus fortsätter att skriva att jag ber att era hjärtan[6] skall upplysas [gr. pefôtismenous tous ofthalmous tês kardias (hymôn)[7], ”(har blivit) upplysta hjärtats ögon (era)”]. I Folkbibelns översättning låter det som om Paulus nu ber en andra bön, men grundtexten har inte med orden ”jag ber”, utan det hänger samman med ”rätt kunskap om Honom”. Betydelsen blir då snarare att de har ”rätt kunskap om Honom” eftersom deras hjärtan har blivit upplysta (ordet är skrivet i perfektum i grekiskan, dvs. det är någonting som är fullbordat). Detta har skett så att ni förstår [gr. eis to eidenai hymas[8], ”för att ni skall se/förstå] vilket hopp [gr. hê elpis[9], ”hoppet” (med bestämd artikel)] han har kallat [gr. tês klêseôs, ”kallelsens”, (ännu en gång med bestämd artikel)] er till. Denna fras skulle då kunna översättas med ”för att ni skall se/förstå Hans kallelsens[10] hopp[11] till er”. Paulus har nu gett den första av tre saker som han vill att de (och vi) skall se/förstå; nämligen ”kallelsens hopp”, vilket är något som de redan har: ”hoppet”, på grund av den kallelse som redan givits. Han går sedan vidare med det andra och det tredje som han vill att de skall se: arvet (v. 18c) och Guds makt och kraft (v. 19–23).

 

För att vi skall känna Guds härliga arv, 1:18c

Det andra som Paulus vill att de skall se/förstå har att göra med framtiden. Han vill att de skall se/förstå hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga [gr. tis ho ploutos tês doxês tês klêronomias autou en tois hagiois[12],”vilken/vad (som är) hans arvs härlighetens rikedomen i de heliga”]. Här syftar Paulus uppenbarligen på att ”de heliga”, de som är avskilda, är Guds arv.

 

 

 

För att vi skall känna Guds makt och kraft, 1:19–23

Inte nog med att Paulus berättar om att vi är ett arv för Gud. Han vill nu berätta för dem (och oss) om det tredje som han vill att vi skall se/förstå; hur oerhört stor hans makt är [gr. ti to hyperballon megethos tês dynameôs autou][13]. Paulus staplar här ord på varandra för att beskriva hur överflödande stor Guds makt är. Det grekiska ord som han använder för makt är dynameôs, som snarare betyder kraft. Ordet ”makt” [gr. exousia] använder Paulus längre fram (v. 21). Denna kraft är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam [gr. eis hêmas tous pisteontas kata tên energeian tou kratous tês ischyos autou[14], ”i/för oss troende enligt verkandets styrkans hos styrkans/förmågans hans”]. Dessa tre ord som Paulus använder för att beskriva Guds ”makt/kraft” exemplifierar han på tre olika områden där denna kraft verkade i Kristus. Först: Med denna kraft (dessa tre ord finns inte med i grundtexten) verkade [gr. energêsen][15] han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda. Denna kraft som uppväckte Jesus[16], är alltså även verksam i de troende.[17] Gud uppväckte Kristus och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Då Jesus upphöjdes till Faderns högra sida underordnades allt under Honom, då, nu och för alltid.[18] För det andra ville Paulus att hans läsare skulle veta att: Allt lade han under hans fötter. Här citerar Paulus från Ps 8:7. Det ord Paulus använde för ”under” är grekiskans hypetaxen[19]. Denna term har en militär betydelse som innebär att ”arrangera trupperna under en och samme ledande befälhavare”, och en mer vardaglig betydelse av ”frivilligt underordnande, samarbete och ansvarstagande”.  Jag tror att huvudpoängen för Paulus är att peka på att den förste Adam, han som skulle regera över det skapade, förlorade detta herravälde genom fallet. Men Jesus, som vägrade att leva ”böjt”[20], regerar över allt, och detta visade sig redan under Hans vandring här på jorden som inkarnerad i t.ex. helanden av sjuka, utdrivandet av demoner och Hans naturunder. Och för det tredje: allt lades under Jesu fötter och honom som är huvud [gr. kefalên][21] över allting gav han åt församlingen [gr. ekklêsia][22]. Hela skapelsen är sammanfattad och förd in under ett huvud (se v. 10). Detta kommer att slutgiltigt fullbordas i framtiden.[23] Nu är detta realiserat i församlingen som är hans kropp [gr. sôma][24]. Denna kropp är alla de troende över hela jorden och den är fullheten av honom som uppfyller allt i alla [gr. to plêrôma tou ta panta en pasin plêroumenou][25]. Denna del av versen är svåröversatt. Verbet ”uppfyller” kan dels förstås som passivt, dvs. att Kristus som är församlingens huvud fylls av församlingen, vilket skulle betyda att då församlingen växer uppfylls Kristus. Men troligtvis är det bättre att förstå verbet ”uppfyller” som medium diates så att Kristus, som församlingens huvud, fyller församlingen med ”allt”.[26]

I och med detta avslutar Paulus sin första bön för läsarna/åhörarna. Han har först visat att Gud är den som har gett alla välsignelser (1:3–14), sedan har han bett att deras ”hjärtans ögon” skall upplysas så att de får en rätt kunskap om Gud och en intim relation med Honom (v. 17–18a). Detta upplysande behövs för att de skall kunna se/förstå tre saker: att den frälsningskallelse som har gått ut skapar hopp (v. 18b), att Gud i framtiden har ett ”arv” i de troende (v. 18c), och att Guds makt/kraft är tillgänglig nu för de troende. Denna makt/kraft har i det förgångna manifesterat sig i Jesu Kristi uppståndelse och upphöjelse, denna makt/kraft kommer att manifesteras i Kristi överordnande över skapelsen, och denna makt/kraft manifesterar sig nu genom att Kristus är huvudet för sin kropp, församlingen.

---

[1] För fler sådana böner, se Ef 3:14–21; Fil 1:9–11; Kol 1:9–12.

[2] δώῃ ὑμι̂ν πνευ̂μα σοφίας καὶ ἀποκαλύψεως. Jfr Kol 2:2–3.

[3] Se Andens verk i Jes 11:2; Joh 14:15–17, 25–26; 16:7–15; 1 Kor 2:9–16.

[4] ἐπιγνώσει.

[5] Ordet gnôsis används t.ex. i Septuaginta 1 Mos 4:1 då ”Mannen kände [gr. egnô] sin hustru Eva, och hon blev havande…”, och i Matt 1:25 där Josef inte ”rörde” [gr. eginôsken] Maria innan hon fött Jesus.

[6] ”Hjärtan” har i Bibeltexterna oftast betydelsen av ”vårt personlighetscentrum”.

[7] πεφωτισμένους τοὺς ὀφθαλμοὺς τη̂ς καρδίας [ὑμω̂ν].

[8] εἰς τὸ εἰδέναι ὑμα̂ς.

[9] ἡ ἐλπὶς.

[10] Jfr Rom 1:6; 8:30; Ef 4:1, 4; 2 Tim 1:9; 1 Petr 2:9; 5:10.

[11] Jfr Rom 8:23–24; Ef 4:4; Kol 1:5; 1 Tess 1:3; 1 Petr 1:3; 3:15.

[12] τίς ὁ πλου̂τος τη̂ς δόξης τη̂ς κληρονομίας αὐτου̂ ἐν τοι̂ς ἁγίοι ς. Detta är vad Jesus ber om i Johannesevangeliet kapitel 17. Se även Kol 3:4; 2 Tess 1:10.

[13] τί τὸ ὑπερβάλλον μέγεθος τη̂ς δυνάμεως αὐτου̂.

[14] εἰς ἡμα̂ς τοὺς πιστεύοντας κατὰ τὴν ἐνέργειαν του̂ κράτους τη̂ς ἰσχύος αὐτου̂.

[15] ἐνήργησεν.

[16] Detta har en referens i Ps 110:1. Jfr Rom 8:34; Ef 2:6; Kol 3:1; Hebr 1:3; 8:1; 12:2; 1 Petr 3:22.

[17] Jfr Fil 3:10; Kol 1:11.

[18] Jfr 1 Kor 15:22–28; Hebr 2:5–9; 10:12–13.

[19] ὑπέταξεν. Ordet är detsamma i Septuaginta.

[20] Som jag skrivit tidigare är detta en term ifrån C.S. Lewis ”Rymdtriologi”.

[21] κεφαλὴν.

[22] ἐκκλησίᾳ. Jesus kallas för församlingens huvud även i Ef 4:15; 5:23; Kol 1:18.

[23] 1 Kor 15:27; Hebr 2:6–8.

[24] τὸ σω̂μα. Att församlingen är Jesu kropp skriver Paulus även i Ef 4:4, 15–16; Kol 1:18.

[25] τὸ πλήρωμα του̂ τὰ πάντα ἐν πα̂σιν πληρουμένου. Jfr Kol 2:9–10; 3:11.

[26] Jfr även Jer 23:24; Ef 4:10.

APPENDIX - Ef 1:13-14

3. Från Anden, 1:13–14

¹³I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. ¹⁴Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

Efter att ha beskrivit hur Guds välsignelser kommer från Fadern och Sonen från det eviga förflutna (v. 4–6), och det som från Paulus utsiktspunkt nyligen hade skett (v. 7–12) övergår Paulus sedan till att skriva om Anden och det Andens verk som sker i Kristus – det som skedde då och som fortsätter att ske idag.

a. Han har satt sitt sigill på oss, 1:13

Paulus skriver att i honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet [gr. akousantes ton logon tês alêtheias[1], ”hört budskapet det sanna/verkliga”], evangeliet om er frälsning [gr. to euangelion tês sôterias hymôn][2]. Paulus verkar här övergå till att tala om vad som skett i Jesus också för hedningarna, ”också ni”. Detta skedde efter det att de hört evangeliet om frälsningen. Jag tycker ännu en gång att detta bekräftar vad jag skrivit om tidigare; att frälsningen är en reell Verklighet som både judar och hedningar, dvs. alla, ställs inför som ett fullbordat faktum. Detta gör att Paulus sedan går vidare med att beskriva vad som skiljer de som får höra men inte tror och de som får höra och gensvarar i tro: ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro [gr. pisteusantes[3], ”har trott”], tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill [gr. esfragisthête tô pneumati tês epangelia tês hagiô][4]. Det som skiljer den icketroende från de troende är således inte att Gud genom Jesu Kristi verk inte har utfört sitt frälsningsverk för dem. Det som skiljer de troende från de otroende är att de förra har ”tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill”, vilket de senare inte har gjort ännu. Detta mottagande av Andens sigill sker ”i Honom”, dvs. i Jesus, då man hör evangeliet och tror det sanna budskapet om Jesus och Hans frälsningsverk. Detta sigill talar om en fast trygghet, ett slags ”äkthetsintyg” och ”märkning” av ägarens egendom.[5] Gud är således den som fäster sigillet, detta sker i Kristus och Anden är sigillet. Denne Ande är utlovad av Jesus själv.[6]

b. Han har gett oss handpenningen på arvet, 1:14

Paulus går vidare och skriver att Anden är en handpenning på vårt arv [gr. ho estin arrabôn tês epangellias hêmôn[7], ”vilken är handpenning/garanti för arvet vårt”]. Denna ”handpenning”[8] är alltså garanten för att det arv som väntar kommer att bli vårt[9], och den är en försmak av det som skall komma. ”Handpenningen” är garanten för att hans eget folk skall förlossas [gr. eis apolytrôsin tês peripoiêseôs[10], ”till/till dess befrielse/förlossning (av) ägodelarna”[11]]. Jag tror att Paulus här syftar till att beskriva att ”handpenningen” garanterar att Gud kommer att slutgiltigt befria/förlossa det Han är den rättmätige ägaren till, dvs. oss. Och ännu en gång skriver Paulus att det yttersta syftet med detta är för att hans härlighet skall prisas.

---

[1] ἀκούσαντες τὸν λόγον τη̂ς ἀληθείας. Jfr Ef 2:8–9; Rom 10:13–15; Kol 1:5; 2 Tim 2:15; Jak 1:18.

[2] τὸ εὐαγγέλιον τη̂ς σωτηρίας ὑμω̂ν. Se 1 Kor 15:1–28 för att se vad budskapet, detta evangelium om frälsning, innehåller: ”Kristus dog för våra synder” (v. 3), ”Han blev begravd”, ”uppstod på den tredje dagen”, ”och Han visade sig” (v. 5–8) ”allt detta ”enligt Skrifterna”, därefter följer en beskrivning av vad detta innebär.

[3] πιστεύσαντες.

[4] ἐσφραγίσθητε τῳ̂ πνεύματι τη̂ς ἐπαγγελίας τῳ̂ ἁγίῳ. Paulus för i sitt brev även en argumentation omkring ”vi”, dvs. judarna och ”ni” hedningarna. Han visar i kapitel 2:11–3:12 att den skiljemur som skilt dem från varandra blivit nedbruten i Kristus, och att de nu är ”en människa” (v. 2:15), de är ”i en och samme Ande” (2:18), de ”tillhör Guds familj” (2:19), de är ”ett heligt tempel i Herren” (2:21), de är en ”Guds boning genom Anden” (2:22), de ”tillhör samma kropp” (3:6). Tyvärr tillåter inte utrymmet att jag i denna bok går djupare in i denna fråga.

[5] Se t.ex. hur ordet används i Matt 27:66; Joh 3:33; 6:27; 2 Kor 1:21–22; Ef 4:30; Upp 7:2; 9:4.

[6] Luk 24:49; Joh 14:16; 15:26; 1:13; Apg 1:5. Se även Rom 8:9; 1 Kor 6:19–20.

[7] ὅ ἐστιν ἀρραβὼν τη̂ς κληρονομίας ἡμω̂ν.

[8] ἀρραβὼν. Detta ord används i NT endast här och i 2 Kor 1:22; 5:5.

[9] Jag tror att detta har en parallell med det Paulus skriver i Rom 8:18–23, där Anden givits som ”förstlingsfrukt” i väntan på det som skall komma. Jfr även 1 Joh 3:1–3.

[10] εἰς ἀπολύτρωσιν τη̂ς περιποιήσεως.

[11] Ordet ”ägodel”, peripoiêsis, används även i 1 Tess 5:9; 2 Tess 2:14; Hebr 10:39; 1 Petr 2:9.