APPENDIX – Exegetisk utläggning
av Efesierbrevet 1:1–2:10
S
|
om avslutning på denna bok vill jag
göra en kort exegetisk utläggning av Paulus brev till Efesierna 1:1–2:10, och
avrunda denna med hans bön för oss alla att vi skall se vad han såg för så
länge sedan.
1Från
Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus
och som tror på Kristus Jesus. 2Nåd vare med er och frid från Gud,
vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Omkring år 60–63 e.Kr. sitter Paulus
fängslad i Rom, under vad som kallas ”hans första fångenskap” (Ef 3:1; 4:1;
6:20). Under denna fängelsevistelse skrev han detta brev. Omkring år 53 e. Kr.
var Paulus i Efesus under sin andra missionsresa (Apg 18:19–21). Två år senare,
under den tredje missionsresan, stannar Paulus i Efesus i ca 18 månader (Apg
19:1–20:1, 17–38). Brevet till Efesierna, som det numera kallas, sändes
tillsammans med brevet till Kolosserna och brevet till Filemon till en region i
dagens västliga Turkiet. Breven innehåller många paralleller. Vissa forskare
menar att det brev vi idag kallar för Efesierbrevet är det brev till Laodicea
som Paulus nämner i Kol 4:16.[1] Dessa båda
brev kompletterar varandra på ett djupt sätt. Kolosserbrevet fokuserar i mångt
och mycket på Kristus som Huvudet, och Efesierbrevets fokus är i mångt och
mycket Kristi kropp.
Paulus inleder
sitt brev som han brukar med att berätta vem det är som skriver och följer
detta med en önskan om nåd [gr. charis][2] och frid [gr. eirênê][3] till
adressaterna.
I den grekiska grundtexten är versarna
1:3–14 en enda lång mening, vilket gör den svåröversatt och svår att
överblicka.[4] Detta avsnitt
är en enda lång doxologi, en lovprisning till Gud och vad Han gjort i och genom
Jesus Kristus och den helige Ande (de tre personerna i Treenigheten: Fadern, v.
4–6; Sonen, v. 7–12; och Anden, v. 13–14).
1.
Från Fadern, 1:3–6
3Välsignad
är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all
den himmelska världens andliga välsignelse, 4liksom
han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle
vara heliga och fläckfria inför honom. 5I
sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som
hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6för
att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.
a.
Han har välsignat oss, 1:3
Paulus börjar med att proklamera att
Gud är, och skall vara, välsignad.
Det grekiska ordet för detta är eulogêtos,[5] vilket är en
verbform som betyder ”att tala väl om”. Välsignelsen riktar sig till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.
Det är denne Gud och Fader som i Kristus
har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse.
Paulus betonar att denna välsignelse har
givits. Och ”platsen” för denna välsignelse är ”i det himmelska i Kristus” [gr.
en tois epouranois en Christô][6]. Paulus
använder frasen ”i Kristus” hela 27 gånger i brevet och han använder uttrycket
”i det himmelska” fem gånger.[7]
b.
Han har utvalt oss, 1:4
Paulus baserar sin utläggning av dessa
välsignelser på de tre personerna i Treenigheten: Fadern, v. 4–6; Sonen, v. 7–12;
och Anden, v. 13–14. De välsignelser som Paulus beskrivit ovan gavs ”innan
världens grund var lagd”, liksom han
innan världens grund blev lagd har utvalt oss. Inte nog med att Gud alltså
välsignade oss innan världens grundläggning, Han utvalde oss även innan
världens grund var lagd [gr. pro
katabolês kosmou].[8] En fråga som
uppkommer här är omfånget av de utvalda. Jag har i min bok utgått från
grundförutsättningen att alla utvalts [gr. exelexato][9] av Gud. Detta
på grundval av Guds karaktär sådan den uppenbaras i Kristus. Liksom
välsignelsens plats var ”i Kristus”, så har också utväljandet av oss skett ”i
Kristus”.[10]
Jag menar i min bok att utväljandet omfattar alla utifrån att hela skapelsen
sker i Kristus, och därför måste utväljandet också ske i honom och omfatta alla.[11]
Gud är Skaparen och Frälsaren. Jag
kan inte tänka mig att den gode Guden, skaparen och uppehållaren av alla,
skulle utvälja endast några till att omfattas av Jesu verk i inkarnationen.[12] Gud är i
detta verk subjektet, Han är den som handlar, och vi är objektet, de som Han
handlar med och för. Detta utväljande är alltså Guds verk och inte människans,
[13] det är ett
verk av nåd,[14] och det är
baserat på Guds vilja.[15] Men varje
människa kallas att gensvara till detta verk genom att tro och leva i den
verklighet som Gud erbjuder oss.[16] Jesus Kristus
är hela mänsklighetens Herre, Huvud och representant – vare sig någon tror det
eller inte.[17] Syftet med
detta utväljande var för att vi skulle
vara heliga och fläckfria inför honom. Det Gud planerade och syftade till
innan världens grund var lagd var således att alla skall vara ”inför Honom”.
Syftet är att vi där skall vara ”heliga” [gr. hagious][18], i betydelsen
att vi är ”avskilda” för Honom, och vi skall vara ”fläckfria” [gr. amômous][19].
c.
Han har förutbestämt och adopterat oss, 1:5
Frasen i sin kärlek kan både syfta bakåt till vårt avskiljande och
fläckfriheten, vilket då betyder att Guds kärlek uppenbaras i Guds utväljande,
eller så kan den syfta framåt (så som t.ex. Folkbibeln översätter det), så att
Guds kärlek till oss uppenbarats genom att Han har, genom Jesus Kristus
förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn.[20] Vid en
adoption ges barnet samma privilegier och rätt som de barn som fötts in i
familjen. Denna Guds förutbestämmelse [gr. proorisas][21], vilket
bokstavligen betyder ”märkt på förhand”, skedde genom [gr. dia][22] Jesus, och
den är till Gud själv [gr. eis auton[23], ”till Honom(–själv)”].
Syftet med denna förutbestämmelse är alltså att vi ”genom Jesus” skall ”tas upp
som Hans barn”. Grundtexten använder här det grekiska ordet huithesian[24], ”sonskap/barnaskap/adoption”.
Allt detta har Gud gjort enligt sin
vilja och sitt beslut[25]. Grundtexten
lyder ordagrant, kata tên eudokian tou
thelêmatos autou[26], ”enligt Hans
goda/behagade vilja”.
d.
Han har skänkt oss nåd, 1:6
Målet
för detta utväljande är för att den
härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. Paulus
använder en liknande fras efter beskrivningen av Sonens verk (v. 12), och efter
beskrivningen av Andens verk (v. 14). Guds verk sker alltså på grund av ”Hans
härliga nåd” [gr. doxês tês charitos
autou][27] som Han
skänkte [gr. echaritôsen[28], ”benådade”][29] oss med. Och
ännu en gång visar oss Paulus på den plats där detta sker: ”i den Älskade” [gr.
en tô êgapêmenô][30]. Paulus vill
att hans läsare skall veta att det som Gud föresatt sig, det som är Hans vilja,
det skall Han också fullborda. Detta leder Paulus vidare då han i 1:7–12
övergår till att tala om den andra personen i Treenigheten; den av Fadern
älskade Sonen, Jesus Kristus.
[1] Detta beror dels på att de äldsta handskrifterna
saknar adressaten ”till Efesus”. Dels innehåller brevet inga personliga
hälsningar eller referenser till andra personer, vilket Paulus övriga brev gör.
Dessutom verkar adressaterna inte känna Paulus (3:2), vilket verkar konstigt om
det är så att Paulus varit i Efesus åtminstone två gånger, och den andra gången
i minst 18 månader. Detta kan tyda på att detta brev var ett rundbrev som skulle
sändas till olika församlingar/städer i regionen. Att det kommit att kallas för
”Efesierbrevet” kan förklaras med att det eventuellt förvarades i Efesus,
vilken var en central plats i den första kyrkans historia. En annan förklaring
kan vara att Paulus verkligen skrev till Efesierna och att brevet sedan sändes
vidare till andra församlingar, och att det brev till Laodicea som omnämns i
Kolosserbrevet är förlorat.
[4] Efesierbrevet innehåller flera sådan långa
meningar/avsnitt förutom detta; 1:15–23; 2:1–7; 3:1–13, 14–19; 4:1–7,
11–16;6:14–20.
[5] εὐλογητὸς – Ordet används i NT endast riktat till Gud (Mark
14:61; Luk 1:68; Rom 1:25; 9:5; 2 Kor 1:3; 11:31; 1 Petr 1:3).
[7] 1:3, 20; 2:6; 3:10; 6:12.
[10] Jfr Luk 19:10; Joh 15:16.
[11] Jfr Kol 1:13–20; 2 Tim 1:9–10; 1 Petr 1:18–21.
[12] Jag har personligen svårt att tänka mig att jag
ställs inför Gud och Han säger till mig: ”Varför gjorde du Jesu verk större än
Adams fall?” Läs gärna Rom kap. 5 ännu en gång. Jfr även Tit 2:11; Hebr 9:11–14;
10:1–14.
[13] Ef 2:8–9.
[14] Rom 11:5–6; 2 Tess 2:13; 2 Tim 1:9.
[15] Ef 1:5, 9, 11.
[16] Ef 1:13.
[17] Ef 1:10, 22; Kol 1:18.
[19] ἀμώμους. Ordet återfinns i NT på följande ställen: Ef 5:27; Fil 2:15; Kol 1:22;
Hebr 9:14; 1 Petr 1:19; 2 Petr 3:14; Upp 14:5. I Septuaginta används ordet om
de offerdjur som skulle vara felfria/fläckfria vid offren.
[20] Detta koncept, ”barnaskap”, ”adoption”, återfinns
också i Rom 8:15, 23; 2 Kor 6:18; Gal 4:4–7. Se även Rom 8:29–30 som talar om
vad som ytterligare omfattas av denna förutbestämmelse.
[25] Jfr Ef 1:1, 9, 11.
[29] Detta ord är verbformen av ordet charis, ”nåd”, vilket på latin översätts till gratia, varifrån vi har fått vårt ord ”gratis”, dvs. någonting som
blir givet utan att vi betalar för det. Jfr även Rom 3:24–25; Kol 1:14.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar