söndag 26 februari 2012

Ondskan, fallet och synden I

Oki doki här kommer "pinnen-i-cykelhjulet"...

Skapelsen är mycket god[1] då den av kärlek är skapad av Godheten själv. Vad är då det onda? Det onda är inte ett ”ting”, inte ett ”väsen” eller en ”substans”. Snarare är det en förvrängning och ett missbruk av det som i sig självt är gott. Det är allting som förstör, förgör och parasiterar på det goda som Gud skapat, det är allting som fördärvar och förvrider den goda skapelsen. Det är således allting som står emot och motarbetar de syften som Gud har med sin skapelse.

Ytterst tror jag att djävulen[2] och dennes ”kumpaner” demonerna och fördärvsmakterna – dvs. skapade andliga varelser är upphovet till ondskan.[3] Bibeln berättar inte mycket om dessa varelsers ursprung, den försöker inte förklara vare sig ondskans tillkomst eller hur den kunde tränga in i världen, så jag vill inte heller spekulera. Jag erkänner endast deras existens.[4] Dessa förleder männi­skan och förvrider det goda och sanna så att människan i sin blindhet missbrukar sin fria vilja i oberoende av och åtskild från Gud (Godhetens källa). Detta leder i sin tur till förödande konsekvenser – till manife­sterad ondska, till synd [hebr. chatta: misstag, missa målet, handla fel; pesha: uppror, förbrytelse, överträdelse; shagah: gå vilse; awon: förvrida; grek. hamartia: att missa målet, misslyckas, brist, felsteg (dvs. en individuell inriktad betydelse); adikia: orättvisa, orättfärdighet; anomia: laglöshet, att vara utan lag (de två senare betydelserna har en samhällelig/social inriktning); parabasis: lagbrott; asebeia: gudlöshet; ptaio: moraliskt felsteg].[5] Synden är primärt riktad mot Gud.[6] Varje syndig tanke, ord och handling som vi riktar mot våra medmänniskor är ytterst riktad mot Gud själv.  Då alla människor tillhör Gud och är älskade av Honom, blir varje synd som berör mig, dig och alla andra en direkt synd mot Gud själv – det är inför Honom vi ytterst är skyldiga. Det vi gör mot en av Hans minsta det gör vi mot Gud.[7] Detta betyder nu inte att Gud är den som har ”problem med synden”. Nej det är vi som skadas, fördärvas, gömmer oss, ljuger, förnekar och försöker självförbättra oss av och i vår synd. Ytterst är synden ett uttryck för att vi inte vill leva i tillit till Gemenskapen. Synden uttrycker vårt förnekande av relationen med Gud och vårt behov av Guds nåd. Det handlar således inte primärt om moral och rätt beteende utan om att vi inte vill leva med och lita på Gud.

Detta leder till självcentrering och självförgudning då vi vägrar att leva i gemenskap med Honom som är vårt livs Skapare och Grund. Dessutom leder synden paradoxalt nog också till självförkastelse och självhat, och i stället gör vi andra människor eller annat skapat till vår ”gud”. Synden är ett förkastande av den plan som Gud har för mänskligheten och och i förlängningen hela skapelsen.

Synden leder som en konsekvens i förlängningen till ”den siste fienden, döden”,[8] i alla dess aspekter. Människan kan därmed inte avsäga sig sitt ansvar då hon genom sin fria vilja har möjlighet att välja det som är gott eller det som är ont.[9] Men vi kan å andra sidan inte heller veta och avgöra vad som är synd eller att vi är syndare utifrån oss själva och vårt eget förnuft eller sociala överenskommelser om vad som är synd, skilt ifrån uppenbarelsen i Jesus Kristus. Ja, till och med våra egna syndabegrepp är i en bemärkelse synd och gjorda utifrån syndares utgångspunkt, från vårt fallna sinne. Det är först i ljuset av Honom som vi ser allt. Gud är den som måste uppenbara vad som är synd.[10]
Målet för skapelsen av människan var att hon skulle vara en avbild [imago] och likhet [similtudo] med Gud själv. Denna avbild och likhet formas av att vi tillsammans lever i relation med Gud och vandrar med Honom.[11] Vi har som avbild och likhet ett ansvar för oss själva, för andra och för skapelsen – ett ansvar inför Gud



Del II finns här.



[1] 1 Mos 1:31.
[2] … och nej, jag tror inte att han är klädd i röd pyjamas, har horn, svans och klövar och gillar att grilla … lika lite som jag tror att Gud är en gubbe som sitter på ett moln med småfeta harpospelande änglar omkring sig…; 1 Mos 3:1–13; Job kap. 1–2; Sak 3:1; Matt 10:25; 12:24–29; 16:23; Luk 4:6; 10:18–19; 11:20–21; 22:3; Joh 8:44; 12:31; 14:30; 16:11; Rom 16.20; 1 Kor 7:5; 2 Kor 2:11; 11:3, 14; 4:4; Ef 4:27; 6:10–17; Hebr 2:14; 7:25; 1 Petr 5:8–9; 1 Joh 3:8; Upp 12:10, 12; 20:2.
[3] Gal 1:4; 1 Kor 15:24, 42, 56.
[4] Paulus beskriver ondskan, ”laglösheten”, som en ”hemlighet” i 2 Tess 4:7. Jfr t.ex. Lewis (1989), s. 44–45: ”För att vara ond måste den onda makten existera och ha intellekt och vilja. Men existens, intellekt och vilja är i och för sig något gott. Därför måste den ha fått den av den goda makten: till och med för att bli ond måste den låna eller stjäla från sin motståndare. Och nu kanske man börjar förstå, varför kristendomen alltid lärt att djävulen är en fallen ängel. Det är inte bara någon barnsaga. Den röjer en riktig insikt om att det onda är en parasit, inte något som har ursprunglig existens. De makter som gör att det onda kan fortgå är makter som skänkts det av godhet. Allt det som sätter en människa i stånd att vara verkligt ond är i sig självt goda ting – beslutsamhet, klokhet, gott utseende, ja själva hennes existens. […]. Något som överraskade mig när jag först läste Nya testamentet på allvar var, att det talade så mycket om en mörk makt i tillvaron – en mäktig ond ande som ansågs vara makten bakom död och sjukdom och synd. Skillnaden [mellan en dualistisk syn där Gud och djävul är oskapade och jämbördiga makter] är att kristendomen anser att denna mörka makt skapats av Gud och var god när den skapades men slog in på orätt väg. Kristendomen tror liksom dualismen att det pågår en kamp i tillvaron. Men den tror inte, att det är en kamp mellan självständiga makter. Den tror, att det är ett inbördeskrig, ett uppror, och att vi lever i en del av tillvaron som ockuperats av upprorsmakarna.”
[5] Se t.ex.: 2 Mos 32:30; 3 Mos 4:13; 1 Kung 17:18; Ps 51:9; Ords 28:13; Matt 1:21; Rom 4:15; 1 Kor 6:8; Tit 2:12; Jak 2:10.
[6] T.ex. Ps 51:4; Rom 8:7; Jak 4:4.
[7] Matt 25:31–46; Luk 15:18.
[8] 1 Kor 15:26, och jfr 1 Mos 2:13; 3:19; Rom 5:12; 6:23.
[9] Läs t.ex. Paulus ord i Rom kap. 6. Här behöver man även fundera över hur människans frihet är beskaffad. Två synsätt dominerar: Determinism – vi har ingen fri vilja (vi är ofria) och styrs av krafter utanför vår makt, och indeterminism – vi har en fri och obunden vilja. Detta leder i sin tur till konsekvenser för hur man ser på sådant som ansvar, synd, skuld, osv, och på vilket sätt detta skall förstås i förhållande till Gud.
[10] Joh 16:8–11. Jag återkommer till detta i kapitel ”III. Hemligheten, mysteriet – vi är inkluderade och omfamnade”, under rubriken ”Den helige Ande – Pneumatologi”.
[11] 2 Kor 3:18.

torsdag 23 februari 2012

Avbild och likhet

Fortsättningen på antroplogiska (om människan) avsnittet (första avsnittet finns här):





Människan skapas till Guds avbild (möjligheten) och likhet (för­verkligandet av möjligheten). Att vi skall vara Guds avbild blir därför vår möjlighet och likheten kommer sig av förverkligandet av denna möjlighet. Det är således en process och växt där Gud är den skapande och människan är den blivande. Detta sker i relationen med Gud, av fri vilja.[1] Liksom den Treenige Guden är en Gemenskap så skapades vi människor till att vara en avbild och likhet av denna Gemenskap i förhållandet till Gud, till andra människor, till oss själva och till den övriga skapelsen. Liksom vi sett att Treenigheten är en ömsesidig och självutgivande Gemenskap skapades vi till att leva på samma sätt.[2]

Vi kallades till att tillsammans vara kungar och präster för Gud, till att föröka oss, till att förvalta skapelsen och namnge.[3] Vi kallades att tillsammans leva med Gud i Hans vilja, Hans liv och förmåga. Vi är alltså som individer skapade till att vara del i ett större helt, vi är sociala varelser. Vi skulle i relationen med Gud och varandra växa till i allt, liksom Jesus som människa växte till i allt ”och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över Honom”.[4] Människan skall alltså bli lik Kristus Jesus. Kristus, vilken är Gud, är den bild som människan skapats efter.[5] Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.”[6]



Efter att [Gud] på så sätt ha gjort människan till herre över jorden och allt som är på den satte han henne också i tysthet till herre över alla dem som är tjänare på den (1 Kor 6:3). Men dessa var fullt utvecklade medan den som var herre, alltså människan, var ganska liten ty hon var ett barn som måste växa upp för att bli fullmogen.[7]



Vidare skapades människan som ande [hebr. ruach, gr.  pneuma: den del i oss som primärt mottar och har kontakt med Gud],[8] själ [hebr. nephesh, gr. psyche: känslor, intel­lekt/förnuft, minne, fantasi, vilja; den del i oss som snarast kan betraktas som bärare av vårt ego och vår uppfattning av att vara ett ”själv” en ”personlighet”] och kött/kropp [hebr. basar, gr. sarx: kött; gr. soma: kroppen, inklusive våra sinnen och vår förmåga att påverka den fysiska världen].

 Aposteln Paulus använder ordet sôma mer än 50 gånger i sina brev. Ordet har ingen riktig motsvarighet i hebreiskan. Paulus bruk av ordet är att sôma är ”neutralt” och innebär ”fysisk kropp” eller ”förkroppsligande (i förhållande till andra/annat)”.[9]

Ordet sarx [hebr. basar], vilket Paulus använder 91 gånger i breven, har en slags glidande betydelse från neutralt: ”materiell kropp” till negativt: ”en makt som står i konflikt med Gud”. Låt oss se lite på denna betydelseglidning. Paulus beskriver dels sarx som neutralt.[10] Vidare som ”svaghet”.[11] Dessutom som ett slags ”otillräcklighet” i förhållande till Gud.[12] Vidare framställer Paulus sarx som ”svaghet” med moraliska konnotationer.[13] Och sarx framställs som det område där synden verkar.[14] Dessutom ställs sarx som motsatsen till pneuma, ande.[15] Och slutligen som källan till fördärvet och motståndet mot Gud.[16]

En förståelse av Paulus syn på sôma och sarx kan därför framställas i en figur. Sôma kan då förstås som att ”vara i världen”, och sarx som att ”tillhöra världen”:[17]

Om vi då går vidare och ser på hur Paulus använder sig av ordet psuchê [hebr. nephesh] så bevarar han den hebreiska grundbetydelsen av ”levande varelse”.[18] Grekiska filosofer vid tiden för Nya testamentets nedskrivande hade teorier om människans odödlighet, de trodde att människan hade en ”odödlig själ”, och fortfarande hör jag även troende som säger att människan ”har en odödlig själ”. Jag menar att detta är en hybris av stora mått, då det skulle betyda att vi har någonting ”evigt” skilt från Gud – som om vi var uppehållarna av det eviga. Men bibeltexterna är tydliga i detta fall – endast Gud är Evig och Han är den som ger och uppehåller livet, och vår kropp/kött, själ och ande har endast liv så länge som Gud vill det.[19]

Ordet pneuma använder Paulus 146 gånger i sina brev. Över 100 gånger syftar det på Guds ande och de övriga syftar på ”människans ande”.[20] Termerna psychê och pneuma har, liksom sôma och sarx hos Paulus, en överlappande betydelse. Men psuchê har kvar grundbetydelsen av ”livskraft”, medan pneuma syftar mer till relationen med Gud.

Detta är en integrerad helhet – vi är ande och själ och kropp – med olika funktio­ner, och delarna kan inte åtskiljas eller rangordnas. Det är att betrakta som en människans perichoresis. Delarna griper in i varandra och påverkar varandra. Vi är en helhet.[21]

Tyvärr har man ofta i kyrkans historia betraktat kroppen och det kroppsliga som någonting hotfullt och på något sätt lägre än det andliga/själsliga.[22] Men om vi utgår ifrån att Gud vid sin skapelse av människans helhet betraktade det som ”mycket gott” blir vår syn på det kroppsliga en helt annan. Jag menar: det är ju inte djävulen som skapat mina smaklökar till att avnjuta en pizza, det är inte djävulen som skapat mina öron till att fröjdas över John Coltranes saxofonspel eller att röras till tårar av skönheten i Mozarts ”Requiem”, det är inte djävulen som skapade min kropp till att njuta av min hustrus beröringar, det är inte djävulen som skapade mina händer till att hantera verktyg, spela gitarr och laga cykelpunkteringar.



[1] Det fulla uttrycket för detta kommer vi att se i den inkarnerade Jesus.
[2] Detta återkommer i synen på gemenskapen i Kristi kropp – församlingen – vilken framställs som en enhet uppbyggd av olika lemmar med olika funktioner vilka binds samman av den helige Ande. Det uppenbaras dessutom i den syn som Bibeln framställer om relationen mellan man och kvinna då de skall vara ”ett kött”. Paulus går så långt att då han skriver om detta i Efesierbrevet 5:31–32 menar att detta är en stor hemlighet – han ”talar om Kristus och församlingen”.
[3] 1 Mos 1:28; 2 Mos 2:15, 19; Ps 8:7.
[4] Luk 2:40.
[5] Se t.ex. Kol 1:13–22, 27–28; 3:1–4, 9–11; Ef 3:18–19; 4:11–16, 24; Rom 6:4–11; 8:29; 2 Kor 4:4; 5:17; Hebr 1:3.
[6] 1 Mos 1:26a.
[7] Irenaeus (2007), s. 22.
[8] Rom 8:16.
[9] Se t.ex. Rom 12:1–2; 1 Kor 6:13–20, för de båda nyanserna.
[10] Rom 11:14; 1 Kor 6:16; 15:39; 2 Kor 7:1; Ef 5:29, 31; Kol 2:1.
[11] Rom 6:19; 1 Kor 15:50; 2 Kor 4:11; 7:5; Gal 4:13–14.
[12] 2 Kor 12:7–9; Gal 1:16; 2:20; Fil 1:22–23; Filem 16.
[13] Rom 3:20; 8:3, 8; 1 Kor 1:29; Gal 2:16.
[14] Rom 7:5, 18, 25; 8:3.
[15] Rom 2:28; 8:6; Gal 3:3; 5:16–17, 19–23; Fil 3:3.
[16] Rom 8:7; 13:14; Gal 5:13, 24; 6:8; Ef 2:3; Kol 2:13, 18, 23.
[17] Figuren hämtad ur Dunn (1998), s. 72.
[18] 1 Mos 2:7 [hebr. nephesh]; Psuchê som ”levande varelse”: Rom 2:9; 13:1; 16:4; 1 Kor 15:45; 2 Kor 1:23; 12:15; 1 Tess 2:8. Psuchê som ”liv”: Rom 11:3; Ef 6:6; Fil 1:27; 2:2, 20, 30; Kol 3:23.
[19] Detta hänger intimt samman med tanken på människans uppståndelse, vilken proklameras av de nytestamentliga författarna, där Gud är den som uppväcker människan. Det är således en fråga om ”odödlighetstro” kontra ”uppståndelsetro”. Vi återkommer till uppståndelsen i kapitel ”III. Hemligheten, mysteriet – vi är inkluderade och omfamnade”, under rubriken ”Uppståndelsen”.
[20] Det kan ibland vara svårt att avgöra om ordet syftar på Guds Ande eller människans ande, men dessa är tämligen tydliga i sitt syftande på människans ande: Rom 1:9; 8:16; 1 Kor 2:11; 5:3–5; 7:34; 14:14; 16:18; 2 Kor 2:13; 7:1, 13; Gal 6:18; Ef 4:23; Fil 4:23; Kol 2:5; 1 Tess 5:23; 2 Tim 4:22; Filem 25.
[21] Hebr 4:12, 1 Tess 5:23–24. I bibeltexterna finns det ännu fler ”aspekter” av människan än de fyra som jag nämnt här. T.ex. sinne/förstånd [gr. nous, t.ex. Rom 1:28; 7:23, 25; 11:34; 12:2; 14:5; 1 Kor 1:10; 2:16; 14:14–15, 19; Ef 4:17, 23; Fil 4:17; Kol 2:18; 2 Tess 2:2; 1 Tim 6:5; 2 Tim 3:8; Tit 1:15; Upp 13:18; 17:9; och dianoia, Mark 12:30; Luk 24:45; Ef 4:18; 1 Joh 5:20], hjärta [gr. kardia, Matt 5:28; 9:4; 13:5; 15:19–20; 22:37; Mark 2:6; 11:23; Luk 1:51; 24:32, 38; Joh 12:40; 14:1; 16:22; Apg 2:37; 11:23; 14:17; 15:9; 21:13; Rom 1:21; 2:5; 6:7; 9:2; 10:10; 1 Kor 14:25; 2 Kor 2:4; 9:7; Ef 4:18; 5:19; Kol 3:15; Hebr 3:12; 4:12; Jak 5:5; 1 Petr 3:4; 2 Petr 2:14; 1 Joh 3:20], inre/innersta [gr. splanchnon, ordagrant inälvor, t.ex. Luk 1:78; 2 Kor 6:12; 7:15; Fil 1:8; 2:1; Kol 3:12; Filem 7, 12, 20; 1 Joh 3:17]. Poängen med allt detta är inte att hitta olika delar av människan, utan att visa att de olika delarna utgör ett helt, och att vid fallet föll hela människan och vid återlösningen/försoningen i och genom Jesus Kristus återlöstes/försonades hela människan.
[22] Detta synsätt kommer troligen ifrån grekiskt/filosofiskt tänkande hos t.ex. Platon och dennes efterföljare. Den judiska synen är däremot betydligt mycket mer positivt inställd till den mänskliga kroppen.

lördag 18 februari 2012

Skapelsen människan

Här följer ett utdrag ur kapitlet "I. Teenigheten" och jag vill här visa hur den skapade människan är oändligt högt värderad av Gud Skaperen.




På frågan: ”Vad består en människa av?” ges följande svar i tidningen ”Illustrerad Vetenskap”: ”Reducerad till sina elementära beståndsdelar har en människa en ganska enkel kemisk sammansättning. Över 99 procent utgörs av bara tio olika grundämnen, och av dessa är den största delen naturligtvis syre och väte i form av vatten. I en människa finns det även kol, som räcker till två påsar grillkol, järn till ett par rejäla spikar samt svavel till några stora tändsticksaskar.”[1] Dessutom tänker jag vilket bevisar att jag existerar som enskild individ (och vad gäller dig och andra kan jag inte vara helt säker på att ni existerar som individer – det är ju möjligt att du som läser detta endast finns i mina takar…) enligt filosofen Descartes. Jag är en varelse som desperat försöker överleva, även om det sker på andra varelsers bekostnad, enligt Darwin och hans efterföljare. Jag motiveras av drifter och behov, några medvetna och en stor del undermedvetna, enligt Freud och andra psykologer. Jaså? Är det inte mer än så? Vad är en människa? Naturvetenskaperna kan till stor del besvara våra frågor om hur vi är uppbyggda, men de tystnar oftast inför frågorna vem och varför.

Om det är så som jag tror, att vi är skapade av den Treenige Guden, så blir bilden betydligt mer mångfacetterad. Frågan ”vad en människa är?” kan kanske inte endast besvaras genom att enbart se på människan, utan får sin bestämmelse från den Gud som skapat oss. Som jag tidigare skrivit och kommer att fortsätta hävda så uppenbaras denne Gud för oss primärt i och genom den inkarnerade Jesus.[2] Skall vi lära känna Gud måste det ske i och genom denne Jesus och skall vi lära känna oss själva måste det ske i och genom denne Jesus. Utgångspunkten för antropologin – läran om människan – måste således vara Jesus Kristus, Han som uppenbarar den sanne Guden och den sanna människan.

Då vi i evangelierna och de första vittnenas berättelser läser om Jesus möter oss bilden av en människa som i allt lever i Gemenskap, i kraft av den helige Ande, med den som Han kallar för Fader. Det är i denna relation, denna förening, som Jesus hämtar liv, glädje och frihet. Det är detta som Han sedan ger vidare till alla Han möter. Jesu inkarnation visar att Han identifierar sig helt och fullt med mänskligheten. I sitt dop vid Jordan ödmjukar Han sig och döps med dopet till syndernas förlåtelse. Den helige Ande sänker sig ned över Honom och Han bekräftas av Fadern: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.”[3]

Han drivs sedan av Anden ut i öknen och frestas av Satan till att lita på sig själv och sina egna förmågor, att försöka klara sig utan Gud/Gemenskapen och till att tillbe någon annan än Gud. Men i sin tillit och överlåtelse till Fadern och Anden står Jesus upprätt utan att falla för frestelserna. Han lämnar öknen i Andens kraft.[4] Hela Jesu fortsatta verk visar sig följa detta mönster. Han är helt överlåten till och beroende av den Gemenskap Han har med Fadern och Anden. Hela Jesu inkarnation visar oss svaret på varför och hur människan skall leva med Gud, med sina medmänniskor och i relation med den övriga skapelsen. I Jesu mänsklighet ser vi hur Gud ursprungligen tänkte att människan skulle leva: i full tillit till Gud, i barnaskapets beroende, i öppenhet för Honom och Hans kraft. Det är till denna mänsklighet Jesus i den helige Andes kraft kallar oss.



Ty Gud älskade människorna, för vilkas skull han skapade världen. Han lade allt på jorden under dem, gav dem talför­måga och förnuft, dem ensamma gav han förmåga att blicka upp mot honom, dem danade han efter sin egen avbild, till dem sände han sin enfödde Son, åt dem lovade han riket i himlen och skall giva det åt dem som älskar honom. Vilken glädje tror du inte skall fylla dig när du fattat detta? Eller hur skall du inte älska honom som först har älskat dig?[5]

Redan det faktum att människan skapas av Gud gör att hon tillhör Gud. Människan är Guds verk, hon är Guds skapelse.[6]  Och liksom skapelsen återspeglar och uppvisar spår av Skaparen så gäller detsamma för människan.[7] Den första människan [hebr. adam] formades av stoft från jorden [hebr. adama] och Gud blåste livsande i hennes näsa. Ur Adams sida tog ett revben och formade kvinnan Eva [hebr. chavva; leva, liv].

Varje människa skapas till att leva i gemenskap med Gud, till Guds avbild [imago] och likhet [similtudo].[8] Hon skapas till att leva i ömsesidig gemen­skap med Gud och med andra människor och förvalta den övriga skapelsen. [9] I och genom Adam och Eva är vi alla adam – människor. Syftet med människans skapelse är således gemenskap, det är detta som är vår likhet och avbildlighet. Detta syfte är inte någonting som vi människor skapar utan det är någonting vi upptäcker då vi ser på den inkarnerade Jesus liv i den Treeniga Gemenskapen.

Vi kalla­des av Gud till att tillsammans verka för Guds vilja i och genom hela vår person, ande, själ och kropp, som frivilliga medarbetare till Gud.[10] Att vi har en fri vilja är förutsättningen för att det över huvud taget kan finnas en relation byggd på kärlek mellan människan och Gud, och även mellan människor. Den fria viljan betyder dessutom att vi kan välja att gå vilse eller att vandra på rätt väg. Vi har friheten att välja att vara onda eller goda. Friheten är förutsättningen för att vi skall kunna älska, vara goda, uppleva glädje, och den möjliggör förutom detta även motsatserna.

Vi föds, andas, lever och existerar av Gud, i och genom Honom som älskar oss och vill oss. Det är i Honom som vi alla har vårt liv och lever.[11] Varje människa är Hans skapelse. Vi skapades till att vara sociala varelser – till gemenskap med Honom och med andra skapade varelser. Vi människor skapades för varandra som jämlika och samtidigt olika varelser.[12]


Fortsättningen följer här.


[1] Illustrerad Vetenskap, nr. 6/2006, s. 15.
[2] Vi kommer att återkomma till detta om och om igen – detta oerhörda att Gud har tagit gestalt som människa i Jesus Kristus från Nasaret.
[3] Matt 3:13–17; Mark 1:9–11; Luk 3:21–22.
[4] Matt 4:1–11; Luk 4:1–14.
[5] De Apostoliska fäderna (2006), Brevet till Diognetos, 10:2–3, s. 216. Brevet skrevs troligtvis omkring 150–225 e.Kr..
[6] Se t.ex. 1 Mos 1:26; 2:7–8; 5:1–2; Ps 8:2; 139:13–14; Pred 12:1; Mal 2.10; Matt 19:4; Apg 17:26, 28; Rom 1:25; Jak 3:9; 1 Petr 4:19 osv.
[7] Ps 8; 139:1–18; Apg 17:24–28.
[8] Jfr även 1 Mos 5:1–3; 9:6; Jak 3:9b.
[9] 1 Mos 1:26–31; 2:7, 15–25; Ps 8; 81:6; 139; Jes 40:27–29; Matt 22:15–21; Joh 10:39–40; Apg 17:28.
[10] 1 Mos 2:15; Ps 8:4–8; 1 Kor 3:9.
[11] Ps 139:7–12; Apg 17:24–28.
[12] 1 Mos 2:18, 23.

lördag 11 februari 2012

Treenigheten och skapelsen II

Här kommer ännu en liten del som berör treenigheten och skapelsen (första delen publicerades för några dagar sedan). Denna grundläggande skapelsesyn och dess koppling till Treenigheten är avgörande för förståelsen av hela skapelsen, och för den skapade människan och den följande nyskapelsen i och genom den Jesu Kristi inkarnation och Hans verk i och genom detta. Ja, generellt glömmer de flesta av att den Gud som skapat oss också densamme som frälser oss!!


Det som gäller skapelsen gäller också, som vi skall se längre fram, den nya skapelsen:[1] det finns ingen separation från Guds sida och Han är den som uppe­håller allt. Hela skapelsen existerar i Gud och Han är närvarande i skapelsen [immanens] och Han verkar i och igenom den [interaktion], och detta utan att dock förneka att Gud också står över och bortom allt skapat [transcendens].


Det är alltså han [Jesus], den allsmäktige och helt fullkom­lige helige, Faderns ord, som stiger ner i allt och utvecklar sin makt överallt, upplyser både det synliga och det osynliga och håller samman och samlar det i sig. Han lämnar ingen­ting utanför sin makt men ger liv och bevarar allt och över­allt, vart och ett för sig och det hela samfällt.[2]



Han lämnar inte de osynliga makterna utanför. Som deras skapare omfattar han dem tillsammans med alltet, uppehåller dem och ger dem liv med sin vilja och försyn.[3]



De första kristna bevarar den judiskt/hebreiska synen på kosmos som en god skapelse av den gode Guden,[4] där mänskligheten fortfarande framställs som skapad till Guds avbild.[5] Denna skapelse, jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, och Gud är allas Gud.[6] Skapelsen har alltså sin grund i, och uppehålls av Skaparen, och skapelsen är ett uttryck för Hans godhet, omsorg och kärlek. Detta gör att ingenting är orent i sig självt,[7] utan allt som Gud skapat är gott.[8] Och denna skapelse vittnar fortfarande om Gud.[9] Skaparen, som också är Frälsaren, kommer att låta skapelsen förlossas.[10] Detta kopplas dessutom till Guds uppväckande av alla döda – detta är frälsningsplanens höjdpunkt – och detta är ett helt skeende med hela skapelsen.[11] Gud är både Skaparen och Frälsaren – genom det Ord som Gud skapade världen frälser Han också världen. Allt detta sker eftersom det är Guds kärleksfulla vilja, syfte och kallelse innan världens grund var lagd.[12] Detta är dessutom grundat i en linjär tidsuppfattning. I och med Jesu inkarnation lever de första troende, och vi, i den ”sista/yttersta tiden”,[13] och denna kommer att få sin klimax då Gud blir allt i alla.[14]



[1] 2 Kor 4:6; 5:17.
[2] Athanasios (2006), s. 67. Athanasios den store/Athanasios av Alexandria (296–376) oerhört viktig i den s.k. arianska striden där han stred mot tanken att Jesus skulle vara ett skapat väsen.
[3] Athanasios (2006), s. 70.
[4] 1 Mos 26–31.
[5] 1 Kor 11:7.
[6] 1 Kor 10:26; Ps 24:1; Rom 3:29–30.
[7] Rom 14:14.
[8] 1 Tim 4:4.
[9] Rom 1:19–20.
[10] Rom 8:19–23.
[11] 1 Kor 15:22, 36, 45; Rom 4:17; Kol 1:15–20; 3:10; Ef 4:24.
[12] Rom 8:23–30; 9:11, 19–23; 11:25, 29–32; 1 Kor 2:7; Gal 3:8; Ef 1:5, 11; 2:10; 3:11.
[13] 1 Kor 10:11.
[14] 1 Kor 15:28.