Avbild och likhet

Fortsättningen på antroplogiska (om människan) avsnittet (första avsnittet finns här):

Avbild och likhet

Människan skapas till Guds avbild (möjligheten) och likhet (för­verkligandet av möjligheten). Att vi skall vara Guds avbild blir därför vår möjlighet och likheten kommer sig av förverkligandet av denna möjlighet. Det är således en process och växt där Gud är den skapande och människan är den blivande. Detta sker i relationen med Gud, av fri vilja.[1] Liksom den Treenige Guden är en Gemenskap så skapades vi människor till att vara en avbild och likhet av denna Gemenskap i förhållandet till Gud, till andra människor, till oss själva och till den övriga skapelsen. Liksom vi sett att Treenigheten är en ömsesidig och självutgivande Gemenskap skapades vi till att leva på samma sätt.[2]

Vi kallades till att tillsammans vara kungar och präster för Gud, till att föröka oss, till att förvalta skapelsen och namnge.[3] Vi kallades att tillsammans leva med Gud i Hans vilja, Hans liv och förmåga. Vi är alltså som individer skapade till att vara del i ett större helt, vi är sociala varelser. Vi skulle i relationen med Gud och varandra växa till i allt, liksom Jesus som människa växte till i allt ”och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över Honom”.[4] Människan skall alltså bli lik Kristus Jesus. Kristus, vilken är Gud, är den bild som människan skapats efter.[5] Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.”[6]

Efter att [Gud] på så sätt ha gjort människan till herre över jorden och allt som är på den satte han henne också i tysthet till herre över alla dem som är tjänare på den (1 Kor 6:3). Men dessa var fullt utvecklade medan den som var herre, alltså människan, var ganska liten ty hon var ett barn som måste växa upp för att bli fullmogen.[7]

Vidare skapades människan som ande [hebr. ruach, gr.  pneuma: den del i oss som primärt mottar och har kontakt med Gud],[8] själ [hebr. nephesh, gr. psyche: känslor, intel­lekt/förnuft, minne, fantasi, vilja; den del i oss som snarast kan betraktas som bärare av vårt ego och vår uppfattning av att vara ett ”själv” en ”personlighet”] och kött/kropp [hebr. basar, gr. sarx: kött; gr. soma: kroppen, inklusive våra sinnen och vår förmåga att påverka den fysiska världen].

 Aposteln Paulus använder ordet sôma mer än 50 gånger i sina brev. Ordet har ingen riktig motsvarighet i hebreiskan. Paulus bruk av ordet är att sôma är ”neutralt” och innebär ”fysisk kropp” eller ”förkroppsligande (i förhållande till andra/annat)”.[9]

Ordet sarx [hebr. basar], vilket Paulus använder 91 gånger i breven, har en slags glidande betydelse från neutralt: ”materiell kropp” till negativt: ”en makt som står i konflikt med Gud”. Låt oss se lite på denna betydelseglidning. Paulus beskriver dels sarx som neutralt.[10] Vidare som ”svaghet”.[11] Dessutom som ett slags ”otillräcklighet” i förhållande till Gud.[12] Vidare framställer Paulus sarx som ”svaghet” med moraliska konnotationer.[13] Och sarx framställs som det område där synden verkar.[14] Dessutom ställs sarx som motsatsen till pneuma, ande.[15] Och slutligen som källan till fördärvet och motståndet mot Gud.[16]

En förståelse av Paulus syn på sôma och sarx kan därför framställas i en figur. Sôma kan då förstås som att ”vara i världen”, och sarx som att ”tillhöra världen”:[17]

Om vi då går vidare och ser på hur Paulus använder sig av ordet psuchê [hebr. nephesh] så bevarar han den hebreiska grundbetydelsen av ”levande varelse”.[18] Grekiska filosofer vid tiden för Nya testamentets nedskrivande hade teorier om människans odödlighet, de trodde att människan hade en ”odödlig själ”, och fortfarande hör jag även troende som säger att människan ”har en odödlig själ”. Jag menar att detta är en hybris av stora mått, då det skulle betyda att vi har någonting ”evigt” skilt från Gud – som om vi var uppehållarna av det eviga. Men bibeltexterna är tydliga i detta fall – endast Gud är Evig och Han är den som ger och uppehåller livet, och vår kropp/kött, själ och ande har endast liv så länge som Gud vill det.[19]

Ordet pneuma använder Paulus 146 gånger i sina brev. Över 100 gånger syftar det på Guds ande och de övriga syftar på ”människans ande”.[20] Termerna psychê och pneuma har, liksom sôma och sarx hos Paulus, en överlappande betydelse. Men psuchê har kvar grundbetydelsen av ”livskraft”, medan pneuma syftar mer till relationen med Gud.

Detta är en integrerad helhet – vi är ande och själ och kropp – med olika funktio­ner, och delarna kan inte åtskiljas eller rangordnas. Det är att betrakta som en människans perichoresis. Delarna griper in i varandra och påverkar varandra. Vi är en helhet.[21]

Tyvärr har man ofta i kyrkans historia betraktat kroppen och det kroppsliga som någonting hotfullt och på något sätt lägre än det andliga/själsliga.[22] Men om vi utgår ifrån att Gud vid sin skapelse av människans helhet betraktade det som ”mycket gott” blir vår syn på det kroppsliga en helt annan. Jag menar: det är ju inte djävulen som skapat mina smaklökar till att avnjuta en pizza, det är inte djävulen som skapat mina öron till att fröjdas över John Coltranes saxofonspel eller att röras till tårar av skönheten i Mozarts ”Requiem”, det är inte djävulen som skapade min kropp till att njuta av min hustrus beröringar, det är inte djävulen som skapade mina händer till att hantera verktyg, spela gitarr och laga cykelpunkteringar.

---

[1] Det fulla uttrycket för detta kommer vi att se i den inkarnerade Jesus.

[2] Detta återkommer i synen på gemenskapen i Kristi kropp – församlingen – vilken framställs som en enhet uppbyggd av olika lemmar med olika funktioner vilka binds samman av den helige Ande. Det uppenbaras dessutom i den syn som Bibeln framställer om relationen mellan man och kvinna då de skall vara ”ett kött”. Paulus går så långt att då han skriver om detta i Efesierbrevet 5:31–32 menar att detta är en stor hemlighet – han ”talar om Kristus och församlingen”.

[3] 1 Mos 1:28; 2 Mos 2:15, 19; Ps 8:7.

[4] Luk 2:40.

[5] Se t.ex. Kol 1:13–22, 27–28; 3:1–4, 9–11; Ef 3:18–19; 4:11–16, 24; Rom 6:4–11; 8:29; 2 Kor 4:4; 5:17; Hebr 1:3.

[6] 1 Mos 1:26a.

[7] Irenaeus (2007), s. 22.

[8] Rom 8:16.

[9] Se t.ex. Rom 12:1–2; 1 Kor 6:13–20, för de båda nyanserna.

[10] Rom 11:14; 1 Kor 6:16; 15:39; 2 Kor 7:1; Ef 5:29, 31; Kol 2:1.

[11] Rom 6:19; 1 Kor 15:50; 2 Kor 4:11; 7:5; Gal 4:13–14.

[12] 2 Kor 12:7–9; Gal 1:16; 2:20; Fil 1:22–23; Filem 16.

[13] Rom 3:20; 8:3, 8; 1 Kor 1:29; Gal 2:16.

[14] Rom 7:5, 18, 25; 8:3.

[15] Rom 2:28; 8:6; Gal 3:3; 5:16–17, 19–23; Fil 3:3.

[16] Rom 8:7; 13:14; Gal 5:13, 24; 6:8; Ef 2:3; Kol 2:13, 18, 23.

[17] Figuren hämtad ur Dunn (1998), s. 72.

[18] 1 Mos 2:7 [hebr. nephesh]; Psuchê som ”levande varelse”: Rom 2:9; 13:1; 16:4; 1 Kor 15:45; 2 Kor 1:23; 12:15; 1 Tess 2:8. Psuchê som ”liv”: Rom 11:3; Ef 6:6; Fil 1:27; 2:2, 20, 30; Kol 3:23.

[19] Detta hänger intimt samman med tanken på människans uppståndelse, vilken proklameras av de nytestamentliga författarna, där Gud är den som uppväcker människan. Det är således en fråga om ”odödlighetstro” kontra ”uppståndelsetro”. Vi återkommer till uppståndelsen i kapitel ”III. Hemligheten, mysteriet – vi är inkluderade och omfamnade”, under rubriken ”Uppståndelsen”.

[20] Det kan ibland vara svårt att avgöra om ordet syftar på Guds Ande eller människans ande, men dessa är tämligen tydliga i sitt syftande på människans ande: Rom 1:9; 8:16; 1 Kor 2:11; 5:3–5; 7:34; 14:14; 16:18; 2 Kor 2:13; 7:1, 13; Gal 6:18; Ef 4:23; Fil 4:23; Kol 2:5; 1 Tess 5:23; 2 Tim 4:22; Filem 25.

[21] Hebr 4:12, 1 Tess 5:23–24. I bibeltexterna finns det ännu fler ”aspekter” av människan än de fyra som jag nämnt här. T.ex. sinne/förstånd [gr. nous, t.ex. Rom 1:28; 7:23, 25; 11:34; 12:2; 14:5; 1 Kor 1:10; 2:16; 14:14–15, 19; Ef 4:17, 23; Fil 4:17; Kol 2:18; 2 Tess 2:2; 1 Tim 6:5; 2 Tim 3:8; Tit 1:15; Upp 13:18; 17:9; och dianoia, Mark 12:30; Luk 24:45; Ef 4:18; 1 Joh 5:20], hjärta [gr. kardia, Matt 5:28; 9:4; 13:5; 15:19–20; 22:37; Mark 2:6; 11:23; Luk 1:51; 24:32, 38; Joh 12:40; 14:1; 16:22; Apg 2:37; 11:23; 14:17; 15:9; 21:13; Rom 1:21; 2:5; 6:7; 9:2; 10:10; 1 Kor 14:25; 2 Kor 2:4; 9:7; Ef 4:18; 5:19; Kol 3:15; Hebr 3:12; 4:12; Jak 5:5; 1 Petr 3:4; 2 Petr 2:14; 1 Joh 3:20], inre/innersta [gr. splanchnon, ordagrant inälvor, t.ex. Luk 1:78; 2 Kor 6:12; 7:15; Fil 1:8; 2:1; Kol 3:12; Filem 7, 12, 20; 1 Joh 3:17]. Poängen med allt detta är inte att hitta olika delar av människan, utan att visa att de olika delarna utgör ett helt, och att vid fallet föll hela människan och vid återlösningen/försoningen i och genom Jesus Kristus återlöstes/försonades hela människan.

[22] Detta synsätt kommer troligen ifrån grekiskt/filosofiskt tänkande hos t.ex. Platon och dennes efterföljare. Den judiska synen är däremot betydligt mycket mer positivt inställd till den mänskliga kroppen.