På frågan: ”Vad består en människa av?” ges följande svar i tidningen ”Illustrerad Vetenskap”: ”Reducerad till sina elementära beståndsdelar har en människa en ganska enkel kemisk sammansättning. Över 99 procent utgörs av bara tio olika grundämnen, och av dessa är den största delen naturligtvis syre och väte i form av vatten. I en människa finns det även kol, som räcker till två påsar grillkol, järn till ett par rejäla spikar samt svavel till några stora tändsticksaskar.”[1] Dessutom tänker jag vilket bevisar att jag existerar som enskild individ (och vad gäller dig och andra kan jag inte vara helt säker på att ni existerar som individer – det är ju möjligt att du som läser detta endast finns i mina takar…) enligt filosofen Descartes. Jag är en varelse som desperat försöker överleva, även om det sker på andra varelsers bekostnad, enligt Darwin och hans efterföljare. Jag motiveras av drifter och behov, några medvetna och en stor del undermedvetna, enligt Freud och andra psykologer. Jaså? Är det inte mer än så? Vad är en människa? Naturvetenskaperna kan till stor del besvara våra frågor om hur vi är uppbyggda, men de tystnar oftast inför frågorna vem och varför.
Om det är så som jag tror, att vi är skapade av den Treenige Guden, så blir bilden betydligt mer mångfacetterad. Frågan ”vad en människa är?” kan kanske inte endast besvaras genom att enbart se på människan, utan får sin bestämmelse från den Gud som skapat oss. Som jag tidigare skrivit och kommer att fortsätta hävda så uppenbaras denne Gud för oss primärt i och genom den inkarnerade Jesus.[2] Skall vi lära känna Gud måste det ske i och genom denne Jesus och skall vi lära känna oss själva måste det ske i och genom denne Jesus. Utgångspunkten för antropologin – läran om människan – måste således vara Jesus Kristus, Han som uppenbarar den sanne Guden och den sanna människan.
Då vi i evangelierna och de första vittnenas berättelser läser om Jesus möter oss bilden av en människa som i allt lever i Gemenskap, i kraft av den helige Ande, med den som Han kallar för Fader. Det är i denna relation, denna förening, som Jesus hämtar liv, glädje och frihet. Det är detta som Han sedan ger vidare till alla Han möter. Jesu inkarnation visar att Han identifierar sig helt och fullt med mänskligheten. I sitt dop vid Jordan ödmjukar Han sig och döps med dopet till syndernas förlåtelse. Den helige Ande sänker sig ned över Honom och Han bekräftas av Fadern: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.”[3]
Han drivs sedan av Anden ut i öknen och frestas av Satan till att lita på sig själv och sina egna förmågor, att försöka klara sig utan Gud/Gemenskapen och till att tillbe någon annan än Gud. Men i sin tillit och överlåtelse till Fadern och Anden står Jesus upprätt utan att falla för frestelserna. Han lämnar öknen i Andens kraft.[4] Hela Jesu fortsatta verk visar sig följa detta mönster. Han är helt överlåten till och beroende av den Gemenskap Han har med Fadern och Anden. Hela Jesu inkarnation visar oss svaret på varför och hur människan skall leva med Gud, med sina medmänniskor och i relation med den övriga skapelsen. I Jesu mänsklighet ser vi hur Gud ursprungligen tänkte att människan skulle leva: i full tillit till Gud, i barnaskapets beroende, i öppenhet för Honom och Hans kraft. Det är till denna mänsklighet Jesus i den helige Andes kraft kallar oss.
Ty Gud älskade människorna, för vilkas skull han skapade världen. Han lade allt på jorden under dem, gav dem talförmåga och förnuft, dem ensamma gav han förmåga att blicka upp mot honom, dem danade han efter sin egen avbild, till dem sände han sin enfödde Son, åt dem lovade han riket i himlen och skall giva det åt dem som älskar honom. Vilken glädje tror du inte skall fylla dig när du fattat detta? Eller hur skall du inte älska honom som först har älskat dig?[5]
Redan det faktum att människan skapas av Gud gör att hon tillhör Gud. Människan är Guds verk, hon är Guds skapelse.[6] Och liksom skapelsen återspeglar och uppvisar spår av Skaparen så gäller detsamma för människan.[7] Den första människan [hebr. adam] formades av stoft från jorden [hebr. adama] och Gud blåste livsande i hennes näsa. Ur Adams sida tog ett revben och formade kvinnan Eva [hebr. chavva; leva, liv].
Varje människa skapas till att leva i gemenskap med Gud, till Guds avbild [imago] och likhet [similtudo].[8] Hon skapas till att leva i ömsesidig gemenskap med Gud och med andra människor och förvalta den övriga skapelsen. [9] I och genom Adam och Eva är vi alla adam – människor. Syftet med människans skapelse är således gemenskap, det är detta som är vår likhet och avbildlighet. Detta syfte är inte någonting som vi människor skapar utan det är någonting vi upptäcker då vi ser på den inkarnerade Jesus liv i den Treeniga Gemenskapen.
Vi kallades av Gud till att tillsammans verka för Guds vilja i och genom hela vår person, ande, själ och kropp, som frivilliga medarbetare till Gud.[10] Att vi har en fri vilja är förutsättningen för att det över huvud taget kan finnas en relation byggd på kärlek mellan människan och Gud, och även mellan människor. Den fria viljan betyder dessutom att vi kan välja att gå vilse eller att vandra på rätt väg. Vi har friheten att välja att vara onda eller goda. Friheten är förutsättningen för att vi skall kunna älska, vara goda, uppleva glädje, och den möjliggör förutom detta även motsatserna.
Vi föds, andas, lever och existerar av Gud, i och genom Honom som älskar oss och vill oss. Det är i Honom som vi alla har vårt liv och lever.[11] Varje människa är Hans skapelse. Vi skapades till att vara sociala varelser – till gemenskap med Honom och med andra skapade varelser. Vi människor skapades för varandra som jämlika och samtidigt olika varelser.[12]
Fortsättningen följer här.
[1] Illustrerad Vetenskap, nr. 6/2006, s. 15.
[2] Vi kommer att återkomma till detta om och om igen – detta oerhörda att Gud har tagit gestalt som människa i Jesus Kristus från Nasaret.
[3] Matt 3:13–17; Mark 1:9–11; Luk 3:21–22.
[4] Matt 4:1–11; Luk 4:1–14.
[5] De Apostoliska fäderna (2006), Brevet till Diognetos, 10:2–3, s. 216. Brevet skrevs troligtvis omkring 150–225 e.Kr..
[6] Se t.ex. 1 Mos 1:26; 2:7–8; 5:1–2; Ps 8:2; 139:13–14; Pred 12:1; Mal 2.10; Matt 19:4; Apg 17:26, 28; Rom 1:25; Jak 3:9; 1 Petr 4:19 osv.
[7] Ps 8; 139:1–18; Apg 17:24–28.
[9] 1 Mos 1:26–31; 2:7, 15–25; Ps 8; 81:6; 139; Jes 40:27–29; Matt 22:15–21; Joh 10:39–40; Apg 17:28.
[10] 1 Mos 2:15; Ps 8:4–8; 1 Kor 3:9.
[11] Ps 139:7–12; Apg 17:24–28.
[12] 1 Mos 2:18, 23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar