Skapelsen är mycket god[1] då den av kärlek är skapad av Godheten själv. Vad är då det onda? Det onda är inte ett ”ting”, inte ett ”väsen” eller en ”substans”. Snarare är det en förvrängning och ett missbruk av det som i sig självt är gott. Det är allting som förstör, förgör och parasiterar på det goda som Gud skapat, det är allting som fördärvar och förvrider den goda skapelsen. Det är således allting som står emot och motarbetar de syften som Gud har med sin skapelse.
Ytterst tror jag att djävulen[2] och dennes ”kumpaner” demonerna och fördärvsmakterna – dvs. skapade andliga varelser är upphovet till ondskan.[3] Bibeln berättar inte mycket om dessa varelsers ursprung, den försöker inte förklara vare sig ondskans tillkomst eller hur den kunde tränga in i världen, så jag vill inte heller spekulera. Jag erkänner endast deras existens.[4] Dessa förleder människan och förvrider det goda och sanna så att människan i sin blindhet missbrukar sin fria vilja i oberoende av och åtskild från Gud (Godhetens källa). Detta leder i sin tur till förödande konsekvenser – till manifesterad ondska, till synd [hebr. chatta: misstag, missa målet, handla fel; pesha: uppror, förbrytelse, överträdelse; shagah: gå vilse; awon: förvrida; grek. hamartia: att missa målet, misslyckas, brist, felsteg (dvs. en individuell inriktad betydelse); adikia: orättvisa, orättfärdighet; anomia: laglöshet, att vara utan lag (de två senare betydelserna har en samhällelig/social inriktning); parabasis: lagbrott; asebeia: gudlöshet; ptaio: moraliskt felsteg].[5] Synden är primärt riktad mot Gud.[6] Varje syndig tanke, ord och handling som vi riktar mot våra medmänniskor är ytterst riktad mot Gud själv. Då alla människor tillhör Gud och är älskade av Honom, blir varje synd som berör mig, dig och alla andra en direkt synd mot Gud själv – det är inför Honom vi ytterst är skyldiga. Det vi gör mot en av Hans minsta det gör vi mot Gud.[7] Detta betyder nu inte att Gud är den som har ”problem med synden”. Nej det är vi som skadas, fördärvas, gömmer oss, ljuger, förnekar och försöker självförbättra oss av och i vår synd. Ytterst är synden ett uttryck för att vi inte vill leva i tillit till Gemenskapen. Synden uttrycker vårt förnekande av relationen med Gud och vårt behov av Guds nåd. Det handlar således inte primärt om moral och rätt beteende utan om att vi inte vill leva med och lita på Gud.
Detta leder till självcentrering och självförgudning då vi vägrar att leva i gemenskap med Honom som är vårt livs Skapare och Grund. Dessutom leder synden paradoxalt nog också till självförkastelse och självhat, och i stället gör vi andra människor eller annat skapat till vår ”gud”. Synden är ett förkastande av den plan som Gud har för mänskligheten och och i förlängningen hela skapelsen.
Synden leder som en konsekvens i förlängningen till ”den siste fienden, döden”,[8] i alla dess aspekter. Människan kan därmed inte avsäga sig sitt ansvar då hon genom sin fria vilja har möjlighet att välja det som är gott eller det som är ont.[9] Men vi kan å andra sidan inte heller veta och avgöra vad som är synd eller att vi är syndare utifrån oss själva och vårt eget förnuft eller sociala överenskommelser om vad som är synd, skilt ifrån uppenbarelsen i Jesus Kristus. Ja, till och med våra egna syndabegrepp är i en bemärkelse synd och gjorda utifrån syndares utgångspunkt, från vårt fallna sinne. Det är först i ljuset av Honom som vi ser allt. Gud är den som måste uppenbara vad som är synd.[10]
Målet för skapelsen av människan var att hon skulle vara en avbild [imago] och likhet [similtudo] med Gud själv. Denna avbild och likhet formas av att vi tillsammans lever i relation med Gud och vandrar med Honom.[11] Vi har som avbild och likhet ett ansvar för oss själva, för andra och för skapelsen – ett ansvar inför Gud Del II finns här.
[1] 1 Mos 1:31.
[2] … och nej, jag tror inte att han är klädd i röd pyjamas, har horn, svans och klövar och gillar att grilla … lika lite som jag tror att Gud är en gubbe som sitter på ett moln med småfeta harpospelande änglar omkring sig…; 1 Mos 3:1–13; Job kap. 1–2; Sak 3:1; Matt 10:25; 12:24–29; 16:23; Luk 4:6; 10:18–19; 11:20–21; 22:3; Joh 8:44; 12:31; 14:30; 16:11; Rom 16.20; 1 Kor 7:5; 2 Kor 2:11; 11:3, 14; 4:4; Ef 4:27; 6:10–17; Hebr 2:14; 7:25; 1 Petr 5:8–9; 1 Joh 3:8; Upp 12:10, 12; 20:2.
[3] Gal 1:4; 1 Kor 15:24, 42, 56.
[4] Paulus beskriver ondskan, ”laglösheten”, som en ”hemlighet” i 2 Tess 4:7. Jfr t.ex. Lewis (1989), s. 44–45: ”För att vara ond måste den onda makten existera och ha intellekt och vilja. Men existens, intellekt och vilja är i och för sig något gott. Därför måste den ha fått den av den goda makten: till och med för att bli ond måste den låna eller stjäla från sin motståndare. Och nu kanske man börjar förstå, varför kristendomen alltid lärt att djävulen är en fallen ängel. Det är inte bara någon barnsaga. Den röjer en riktig insikt om att det onda är en parasit, inte något som har ursprunglig existens. De makter som gör att det onda kan fortgå är makter som skänkts det av godhet. Allt det som sätter en människa i stånd att vara verkligt ond är i sig självt goda ting – beslutsamhet, klokhet, gott utseende, ja själva hennes existens. […]. Något som överraskade mig när jag först läste Nya testamentet på allvar var, att det talade så mycket om en mörk makt i tillvaron – en mäktig ond ande som ansågs vara makten bakom död och sjukdom och synd. Skillnaden [mellan en dualistisk syn där Gud och djävul är oskapade och jämbördiga makter] är att kristendomen anser att denna mörka makt skapats av Gud och var god när den skapades men slog in på orätt väg. Kristendomen tror liksom dualismen att det pågår en kamp i tillvaron. Men den tror inte, att det är en kamp mellan självständiga makter. Den tror, att det är ett inbördeskrig, ett uppror, och att vi lever i en del av tillvaron som ockuper ats av upprorsmakarna.”
[5] Se t.ex.: 2 Mos 32:30; 3 Mos 4:13; 1 Kung 17:18; Ps 51:9; Ords 28:13; Matt 1:21; Rom 4:15; 1 Kor 6:8; Tit 2:12; Jak 2:10.
[6] T.ex. Ps 51:4; Rom 8:7; Jak 4:4.
[7] Matt 25:31–46; Luk 15:18.
[8] 1 Kor 15:26, och jfr 1 Mos 2:13; 3:19; Rom 5:12; 6:23.
[9] Läs t.ex. Paulus ord i Rom kap. 6. Här behöver man även fundera över hur människans frihet är beskaffad. Två synsätt dominerar: Determinism – vi har ingen fri vilja (vi är ofria) och styrs av krafter utanför vår makt, och indeterminism – vi har en fri och obunden vilja. Detta leder i sin tur till konsekvenser för hur man ser på sådant som ansvar, synd, skuld, osv, och på vilket sätt detta skall förstås i förhållande till Gud.
[10] Joh 16:8–11. Jag återkommer till detta i kapitel ”III. Hemligheten, mysteriet – vi är inkluderade och omfamnade”, under rubriken ”Den helige Ande – Pneumatologi”.
[11] 2 Kor 3:18.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar