Därefter följer ett avsnitt som ser på olika symboliska/bildspråkliga förklaringsmodeller ("arketypisk", "antropologisk", "familj", "materiell", "formell" osv), och därefter hur de tre Personerna relateras till de olika symboliska/bildspråkliga förklaringsmodellerna. Svårt? Nah. Tekniskt? Lite. Viktigt? Japp.
Efter detta börjar jag att se på skapelsen - detta fantastiska mirakel som Gud gjort. Här följer ett första uttdrag ur detta avsnitt:
Vår Gud är alltings Gud.
Gud för himmel och jord,
för havet och för floderna.
Gud för solen och månen
och alla stjärnorna.
Gud för de höga bergen
och de djupa dalarna.
Han har sin boning
i himlen, på jorden, i havet
och i allt som är i dem.[1]
Gud Fadern skapar kosmos genom Gud Sonen i Gud den helige Ande. Hela skapelsen sker i och är i Treenigheten. Fadern och Sonen och Anden är lika involverade i skapelsen.[2] Ingenting existerar skilt från Gud, allt uppbärs av Honom och är i Honom. Verkligheten är en helhet. Det i tid och rum skapade kosmos är ett uttryck för den Treeniga Kärleken, Viljan och Gemenskapen. Och som sådan riktar sig den Oskapade till det skapade.
Skapelsen är av Treenigheten, kommer från Treenigheten, går till Treenigheten, reflekterar Treenigheten, men är inte Treenigheten som sådan. Gud är den suveräne och allt är avhängigt av och står i ett beroendeförhållande till Honom. Skapelsen som sådan är inte ”nödvändig”, utan ett uttryck för Guds kärleksfulla vilja. Det är denna kärleksfulla vilja som ger skapelsen dess mening, och allt detta för att Guds härlighet och ära skall prisas.[3]
Liksom Treenigheten i sig själv är en Gemenskap skapar Gud varelser som skall leva i meningsfull gemenskap i denna Gemenskap. Skapelsen, av både det synliga och osynliga, är inte ett utflöde [emanation] ur Guds väsen utan är åtskild från Gud och skapad av intet [creatio ex nihilo], och den är något ständigt pågående.[4] Skapelsen omfamnas och tas in i den Treeniga Gemenskapen. Skapelsen existerar endast i relation till Skaparen. Detta betyder inte att det som skapats ”är Gud” eller att det skapade ”gör som Gud vill”, dvs. Gud vill inte allt som sker, men Han låter allt samverka till det bästa.[5]
Skapelsen är ett uttryck för Hans kärlek och nåd; den är fylld av syfte, av mening, och står i fullständigt beroende av Gud själv – den är en gåva. Skapelsen är ett verk av Gud och som sådan fullständigt avhängig av Honom: Han är den som låter den vara verklig (inte endast som ett ”sken” eller abstraktion, utan reell och konkret). Han är den som ger skapelsen varande i tid och rum, och Han är den som ger skapelsen frihet – en frihet som bestäms och begränsas av och i Gud själv, och realiteten i konsekvenserna av att vi lever i tid och rum, en tid och ett rum som skapats av Gud. Skapelsens vara, verklighet och frihet är givet av Gud och är fullständigt beroende av Guds Verklighet, Hans Eviga Vara och Frihet. Och skapelsen som sådan återspeglar Treenigheten. Spåren av Skaparen finns överallt och hela skapelsen är att likna vid ett sakrament.
Och därför skall man först och främst tro att det finns en enda Gud, Fadern, som har skapt allt och ordnat allt och lät det som inte fanns bli till (2 Mack 7:28) och som ensam inte kan fattas, eftersom han omfattar allt.[6]
Skapelsen är inte ett maskineri som Fadern ”drar igång” för att därefter lämna den till att ”gå av sig själv”. Guds skapelse är ett evigt presens i Hans kärleksfulla vilja. Ingenting existerar utanför Hans vilja, utanför Hans skaparkraft eller utanför Hans närvaro. Guds skapelse är god,[7] men vi har alla en tendens att se den som skild från Skaparens närvaro och vi gör därför våld på skapelsen.
Grundproblemet för oss är än en gång att vi separerar Guds närvaro och verkande från Hans skapelse. Gud är inte bara Skaparen av allt, Han är även den som uppehåller allt, och denna närvaro kan vi erfara. Gud uppenbarar sig i den synliga, konkreta, världen för oss, och som tydligast i och genom sin Enfödde, den inkarnerade Sonen Jesus Kristus. Vi kan se Guds skönhet genom att betrakta världens skönhet, liksom vi i någon mån kan känna en författare genom de böcker han eller hon skrivit. Skapelsen vittnar om Guds skaparvilja och Hans skapelsehandling.[8]
Kelten S:t Aidan sade att:
[…] vi tappar kontakten med skapelsen därför att vi förlorat Skaparen ur synhåll.[9]
Det finns ingen växt på jorden
som inte är full av hans dygd.
Det finns ingen form på stranden
som inte är full av hans välsignelse.
Det finns inget liv i havet,
det finns ingen varelse i floden,
det finns ingenting på himlavalvet
som inte förkunnar hans godhet.
Det finns inga fåglar i flykten,
det finns inga stjärnor på himlen,
det finns ingenting under solen
som inte förkunnar hans godhet.[10]
Fortsättningen följer här.
[1] Olsen (2000), s. 78. ”Gud för allt”, detta tillskrivs vanligen S:t Patrick (387–493).
[2] Se t.ex. 1 Mos kap. 1–2; Ps 33:6–9; 90:2; 102:26; Jes 40:26–27; Jer 10:12–13; Amos 4:13; Matt 19:4; Joh 1:3; Rom 1:25; 4:17; 11:36; 1 Kor 1:28; 8:6; 11:9; Kol 1:16; Hebr 1:1–3; 11:3; Upp 4:11; 10:6 osv.
[3] Se Ef 1:6; εἰς ἔπαινον δόξης τη̂ς χάριτος αὐτου̂, 1:12; εἰς ἔπαινον δόξης αὐτου̂, 1:14; εἰς ἔπαινον τη̂ς δόξης αὐτου̂.
[4] 1 Mos 1:1–2; Job 38:31–33; Ps 33:6, 9; 104; Jes 40:26; Matt 5:45; 6:28–30; Joh 1:1–3; Apg 14:17; 17:25; Rom 8:19–23;Kol 1:16–17; Hebr 1:3; 11:3; Upp 4:11.
[5] Rom 8:28.
[6] Irenaeus (2007), s. 17. Irenaeus av Lyon (130–202). Lärjunge till Polykarpos (69–155), vilken i sin tur var lärjunge till evangelisten/aposteln Johannes.
[7] 1 Tim 4:4–5.
[8] Ps 104; Jer 5:24; Apg 17:24–28.
[9] S:t Aidan citerad i Olsen (2000), s. 64. S:t Aidan av Lindsfarne (?–651).
[10] Olsen (2000), s. 86. ”Allt förkunnar hans godhet”. Hämtat ur ”Carmina Gadelica” vilken är en samling böner, hymner och sånger samlade av Alexander Carmichael (1832–1912).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar