torsdag 1 mars 2012

Ondskan, fallet och synden II

...och här följer fortsättningen (första delen finns här):


Vi vet dock vad som sker i Första Mosebokens tredje kapitel. Adam och Eva frestas av ormen till att äta av ”trädet med kunskap om gott och ont”. Vad är det som händer i detta skede? Först: ätandet av frukten är inte synden. Olydnaden är ett symptom på synden. Syndens rot ligger mycket djupare i oss och liknar mer en slags andlig cancer som förvrider och förstör vår mänsklighet och vårt liv – vår ”avbildlighet” och likhet med Gud. Jag tror att det var tänkt att Adam och Eva skulle, likt Jesus, ”växa i sin mänsklighet genom sin relation till Fadern”, och de skulle leva utifrån den auktoritet som Gud givit dem över allt skapat.

De faller dock för ormens, en skapad varelses, förledande list. Ormen får dem att misstro Gud och Hans godhet gentemot dem. Fallet sker redan innan de äter av frukten – fruktätandet är en konsekvens av att de inte trodde sanningen om Gud och deras relation till Honom.  Det är detta att de inte tror och litar på Gud som är synden. De trodde på ormens lögn i stället. Ormen övertygade dem om att Gud inte gav dem allt och att de därför inte var allt de skulle vara. Deras trygghet och frid i relationen till Gud och sig själva trasas sönder av ormens argument. De faller för frestelsen att vara någonting de inte är. De faller för frestelsen att bli som Gud utan relationen till Gud. De tror att de måste vara som Gud, ja ta Guds plats, att vara sin egen gud och själva vara domarna över gott och ont. Gustaf Wingren skriver träffande att det är ”något mänskligt att vara Guds avbild. Det är inte något gudomligt att vara lik Gud. Det gudomliga är att vara Gud – inte att likna honom.”[1]

Adam och Eva äter dessvärre av frukten på trädet och fallet är ett faktum – det första symptomet har visat sig.[2] Jag hoppas att du hör hur detta genljuder i det vi tidigare läste om Jesus: hur Han i sitt dop fick höra att Han var Guds Son – detta var mycket gott – och hur Jesus efter detta konfronteras med Satans frestelser att leva oberoende av Gemenskapen, att leva självtillräckligt och att tillbe någon annan än Gud. Jesus, den andre Adam, möter samma frestelser som den förste Adam mötte.

Låt oss återvända till Adam och Eva igen. Vad är det som händer i denna berättelse? Vad är fallet och vilka blir dess konsekvenser? Det första som sker efter att de ätit av frukten är att ögonen öppnas på de båda och de märker att de är nakna. Deras ögon öppnas men det tycks som om de samtidigt får en slags lins som projicerar deras egen fruktan, otrygghet, känslor av skuld, skam, förkastelse på Gud och relationen till Honom. Linsen gör att de ser, och själva försöker bedöma, Gud och allting annat utifrån ”gott och ont”. Detta gör vidare att de tillverkar höftskynken åt sig av fikonlöv. Det verkar således som om frukten väcker en upplevelse av skam och skuld inför varandra.

De gömmer sig dessutom för Gud då de hör Honom komma. Då Gud kallar på dem och frågar: ”Var är du?”, svarar Adam: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig”. Adams och Evas känsla av fruktan, skam och skuld utsträcks alltså även till att gälla Gud. Det ironiska i sammanhanget är ju att de alltid varit nakna inför både varandra och inför Gud. Då Adam försöker förklara sig skyller han först på Eva och i och med detta så förflyttar han även skulden för det som skett på Gud – det var ”kvinnan som du [Gud] satt vid min sida, hon gav mig av trädet”. Människan i sin synd är på flykt från Gud, från sig själv och från sin nästa.

Och vad är det som händer med och i Gud? Förändras Gud av Adams och Evas synd? Slutar Han att vara kärleksfull? Fylls Han av outsläckligt hat till dessa fördärvade människor? Väcker fallet ett blodtörstigt drag i Gud? Vänder Han sig i avsky bort från dessa av synd förvridna människor? Sker det en splittring i Gud, på grund av fallet, mellan Hans helighet och rättfärdighet å ena sidan och Hans kärleksfullhet och nådefullhet å andra? Rycker Han på axlarna och ger upp? Nej, och åter nej! Den Gud som möter Adam och Eva är samme Gud som innan världens grund var lagd har utvalt dem, skapat dem för att leva i gemenskap med sig. ”Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare.”[3]

Men Adam och Eva förändras, och vi förändras. Vi splittras och trasas sönder och vi projicerar vår egen trasighet, vår fruktan, vår ilska, vårt dömande på Gud och skapar därmed en ”gud” – en ”gud” som är en avbild av oss själva. Då vi skådar denna projektion av ”gud” drar vi oss bara längre bort, vi flyr djupare in i mörkret bland träden. Och avståndet växer mellan vem Gud verkligen är och vad vi ser och tror att Gud är. Ju längre vi springer ifrån Gud desto mer förvriden blir vår bild av Honom och därigenom även bilden av oss själva.

Vad är detta då för ett slags träd? Jag tror att trädet som sådant är gott. Jag tror dessutom att det har paralleller med den Lag som Mose och Israels folk längre fram kommer att få. Låt oss se på ett stycke i Paulus brev till Romarna (kapitel 6–8) som jag tror kan kasta ljus över detta.

Paulus skriver i kapitel sju om Lagen på ett sätt som får mig att dra paralleller till trädet med kunskap om gott och ont. Lagen väcker, enligt Paulus, syndiga begär vilka blir verksamma i vårt kött. Detta kött är enligt mig en konsekvens av fallet. Vi behärskas och förslavas av våra syndiga begär. Paulus slår dock fast att Lagen som sådan inte är synd (liksom trädet med kunskap om gott och ont inte är synd i sig). Enligt Paulus är det först genom Lagen som han lär känna synden, dvs. han får kunskap om vad som är gott och ont. Lagen ger alltså kunskap om gott och ont, och Lagen är ”helig och budordet heligt, rätt och gott”. Problemet för oss människor är att vi vet, vi har kännedom om, vad som är gott och ont – men vi har inte förmågan att i vår egen kraft göra det goda då vi blev avskurna från Livets träd. Hör Paulus frustration:



14Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 18Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?[4]

Fortsättningen finns här.

[1] Wingren (1983), s. 39.
[2] Läs gärna C.S. Lewis ”Perelandra” i ”Rymdtriologin” för en spännande skildring av en berättelse om urtillståndet, fallet och frälsningen på en annan planet.
[3] Rom 3:3–4a.
[4] Rom 7:14–24.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar