APPENDIX - Ef 1:13-14

3. Från Anden, 1:13–14

¹³I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. ¹⁴Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

Efter att ha beskrivit hur Guds välsignelser kommer från Fadern och Sonen från det eviga förflutna (v. 4–6), och det som från Paulus utsiktspunkt nyligen hade skett (v. 7–12) övergår Paulus sedan till att skriva om Anden och det Andens verk som sker i Kristus – det som skedde då och som fortsätter att ske idag.

a. Han har satt sitt sigill på oss, 1:13

Paulus skriver att i honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet [gr. akousantes ton logon tês alêtheias[1], ”hört budskapet det sanna/verkliga”], evangeliet om er frälsning [gr. to euangelion tês sôterias hymôn][2]. Paulus verkar här övergå till att tala om vad som skett i Jesus också för hedningarna, ”också ni”. Detta skedde efter det att de hört evangeliet om frälsningen. Jag tycker ännu en gång att detta bekräftar vad jag skrivit om tidigare; att frälsningen är en reell Verklighet som både judar och hedningar, dvs. alla, ställs inför som ett fullbordat faktum. Detta gör att Paulus sedan går vidare med att beskriva vad som skiljer de som får höra men inte tror och de som får höra och gensvarar i tro: ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro [gr. pisteusantes[3], ”har trott”], tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill [gr. esfragisthête tô pneumati tês epangelia tês hagiô][4]. Det som skiljer den icketroende från de troende är således inte att Gud genom Jesu Kristi verk inte har utfört sitt frälsningsverk för dem. Det som skiljer de troende från de otroende är att de förra har ”tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill”, vilket de senare inte har gjort ännu. Detta mottagande av Andens sigill sker ”i Honom”, dvs. i Jesus, då man hör evangeliet och tror det sanna budskapet om Jesus och Hans frälsningsverk. Detta sigill talar om en fast trygghet, ett slags ”äkthetsintyg” och ”märkning” av ägarens egendom.[5] Gud är således den som fäster sigillet, detta sker i Kristus och Anden är sigillet. Denne Ande är utlovad av Jesus själv.[6]

b. Han har gett oss handpenningen på arvet, 1:14

Paulus går vidare och skriver att Anden är en handpenning på vårt arv [gr. ho estin arrabôn tês epangellias hêmôn[7], ”vilken är handpenning/garanti för arvet vårt”]. Denna ”handpenning”[8] är alltså garanten för att det arv som väntar kommer att bli vårt[9], och den är en försmak av det som skall komma. ”Handpenningen” är garanten för att hans eget folk skall förlossas [gr. eis apolytrôsin tês peripoiêseôs[10], ”till/till dess befrielse/förlossning (av) ägodelarna”[11]]. Jag tror att Paulus här syftar till att beskriva att ”handpenningen” garanterar att Gud kommer att slutgiltigt befria/förlossa det Han är den rättmätige ägaren till, dvs. oss. Och ännu en gång skriver Paulus att det yttersta syftet med detta är för att hans härlighet skall prisas.

---

[1] ἀκούσαντες τὸν λόγον τη̂ς ἀληθείας. Jfr Ef 2:8–9; Rom 10:13–15; Kol 1:5; 2 Tim 2:15; Jak 1:18.

[2] τὸ εὐαγγέλιον τη̂ς σωτηρίας ὑμω̂ν. Se 1 Kor 15:1–28 för att se vad budskapet, detta evangelium om frälsning, innehåller: ”Kristus dog för våra synder” (v. 3), ”Han blev begravd”, ”uppstod på den tredje dagen”, ”och Han visade sig” (v. 5–8) ”allt detta ”enligt Skrifterna”, därefter följer en beskrivning av vad detta innebär.

[3] πιστεύσαντες.

[4] ἐσφραγίσθητε τῳ̂ πνεύματι τη̂ς ἐπαγγελίας τῳ̂ ἁγίῳ. Paulus för i sitt brev även en argumentation omkring ”vi”, dvs. judarna och ”ni” hedningarna. Han visar i kapitel 2:11–3:12 att den skiljemur som skilt dem från varandra blivit nedbruten i Kristus, och att de nu är ”en människa” (v. 2:15), de är ”i en och samme Ande” (2:18), de ”tillhör Guds familj” (2:19), de är ”ett heligt tempel i Herren” (2:21), de är en ”Guds boning genom Anden” (2:22), de ”tillhör samma kropp” (3:6). Tyvärr tillåter inte utrymmet att jag i denna bok går djupare in i denna fråga.

[5] Se t.ex. hur ordet används i Matt 27:66; Joh 3:33; 6:27; 2 Kor 1:21–22; Ef 4:30; Upp 7:2; 9:4.

[6] Luk 24:49; Joh 14:16; 15:26; 1:13; Apg 1:5. Se även Rom 8:9; 1 Kor 6:19–20.

[7] ὅ ἐστιν ἀρραβὼν τη̂ς κληρονομίας ἡμω̂ν.

[8] ἀρραβὼν. Detta ord används i NT endast här och i 2 Kor 1:22; 5:5.

[9] Jag tror att detta har en parallell med det Paulus skriver i Rom 8:18–23, där Anden givits som ”förstlingsfrukt” i väntan på det som skall komma. Jfr även 1 Joh 3:1–3.

[10] εἰς ἀπολύτρωσιν τη̂ς περιποιήσεως.

[11] Ordet ”ägodel”, peripoiêsis, används även i 1 Tess 5:9; 2 Tess 2:14; Hebr 10:39; 1 Petr 2:9.

APPENDIX - Ef 1:7-12

2. Från Sonen, 1:7–12

⁷I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd ⁸som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. ⁹Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, ¹⁰den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. ¹¹I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, ¹²för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära.

Paulus börjar här skriva om Sonen och Guds verk i och genom Honom för oss.

a. Han har friköpt oss, 1:7a

 I honom är vi friköpta [gr. tên apolytrôsin][1]. Det grekiska ordet som Paulus använder är en term som brukades då en slav befriades/friköptes från sitt slaveri. Då vi är i den Älskade är vi friköpta ”i Honom”. Denna frihet som vi köpts till omfattar: frihet från lagen (Gal 5:1), frihet från slaveriet under synden (Rom kap. 6), och frihet från djävulens och ”världens” välde (Gal 1:4; Kol 1:13–14). Det höga pris som Gud betalade för detta friköpande av oss var genom hans blod [gr. dia tou haimatos][2]. Detta visar hur högt Gud värderar oss, hur allvarligt Gud ser på det som skiljer oss från Honom och hur allvarlig vår situation utan Jesu verk är.[3]

b. Han har förlåtit oss, 1:7b–8

Folkbibeln har i sin översättning lagt till ett ”och” i nästa fras som inte finns i den grekiska översättningen; och har förlåtelse för våra synder. Notera även här att Paulus skriver att vi genom Jesu blod har förlåtelse. Jesus är ”Guds lamm som tar bort världens synd”.[4] Han har fullbordat detta! Detta tyder på att det friköpande och förlåtelse [gr. tên afesin][5] som sker ”genom Hans blod” inte är två skilda saker, utan friköpandet är detsamma som förlåtelsen av ”våra synder” [gr. tôn paraptômatôn, ”felsteg”, ”överträdelser”][6]. Ännu en gång visar Paulus på att detta ”friköpande” och denna ”förlåtelse” inte kommer ifrån oss eller på grund av någonting vi gör, utan på grund av den rika nåd [gr.  to ploutos tês charitos][7] som han har låtit flöda [gr. eperisseusen][8] över [gr. eis, ”över”, ”på”, ”i”][9] oss. Detta gjorde han med all vishet [gr. sofia][10] och insikt [gr. fronêsei][11]. Gud ger oss således ”vishet” att objektivt förstå uppenbarelsen och ”insikt” så att vi subjektivt kan omfatta detta.

c. Han har uppenbarat Guds vilja och beslut för oss, 1:9–10

Denna ”vishet och insikt” som Han av nåd låter flöda över oss betyder att Han har låtit oss få veta [gr. gnôrisas hêmin][12] sin viljas hemlighet [gr. to mystêrion tou thelêmatos autou][13]. Denna hemlighet är således något som tidigare varit dolt, men som nu gjorts känd för oss. Hemligheten är Jesus Kristus och det verk som Han utför. Den hemlighet som nu uppenbaras, uppenbaras enligt det beslut [gr. tên eudokian, ”den goda/behagade viljan”][14] som han hade fattat i Kristus [gr. protheto en autô, ”föresatte sig i Honom”][15]. Det som Hans beslut syftade till var den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad [gr. eis oikonomian tou plêrômatos tôn kairôn, ”över/på/i förvaltande av/det som tillhör tidernas fullbordan”][16]: att i Kristus sammanfatta allt [gr. anakefalaiôsasthai ta panta, ”föra in allt under ett huvud”][17] i himlen och på jorden [gr. tês gês][18]. Det är troligt att detta innefattar både det som skett i och genom Jesu inkarnation, och att detta är någonting väntande, ett ”redan nu, men ännu inte”.

d. Han har gett oss arvet och hoppet, 1:11–12

Då Paulus skriver att i honom har vi[19] också fått vårt arv [gr. eklêrôthêmen, ”att kasta lott/besluta genom lottdragning”, men kanske bäst i detta sammanhang är ”utvalda/utnämnda”][20] kan detta förstås på två sätt. Dels med betydelsen ”att vi fått vårt arv”, eller alternativt ”att vi blivit gjorda till arvedel”. Här syftar Paulus troligen på att det är vi som får arvet.[21] Han kommer längre fram (v. 18c) att skriva om att även Gud ”ärver oss”. Detta ”arv” har vi fått då vi var förutbestämda [gr. prooristhentes kata prothesin, ”förutbestämda enligt syfte/plan”][22] till det av honom. Jag tror att Paulus syftar tillbaka till det beslut som togs i Gudomen ”innan världens grund var lagd” (v. 4), vilket betyder att allt det vi är och har är oss givet i och från Gud.  Gud som förutbestämmer detta är den som utför allt [gr. ta panta energountos][23] efter sin vilja och sitt beslut [gr. kata tên boulên tou thelematos autou[24], ”enligt viljans beslutet/syftet Hans”]. Orsaken till att Gud förutbestämt detta är för att vi som har vårt hopp i Kristus [gr. tous proêlpikotas en tô Chrstô, ”de som tidigare/före hoppats i Kristus”] skall prisa hans härlighet och ära. Ännu en gång visar Paulus att det som nu beskrivits som Sonens verk syftar till att Gud skall prisas. Han skrev detta tidigare om Faderns verk (v.6), och han kommer att göra det igen i anslutning till Andens verk (v. 14).

---

[1] τὴν ἀπολύτρωσιν. Jfr t.ex. Luk 21:28; Rom 3:24; 8:23; 1 Kor 1:30; Ef 1:7, 14; 4:30; Kol 1:14; Hebr 9:15; 11:35.

[2] διὰ του̂ αἵματος. Jfr Ef 2:13; 1 Petr 1:18–21.

[3] Se Hebr 9:22.

[4] Se Ps 103:12; Joh 1:29. Jfr Kol 2:9–15.

[5] τὴν ἄφεσιν.

[6] τω̂ν παραπτωμάτων. Jfr Ef 2:1, 5; Rom 4:25; 5:16–17, 20, osv.

[7] τὸ πλου̂τος τη̂ς χάριτος. Jfr Ef 1:6; 2:7; Fil 4:19.

[8] ἐπερίσσευσεν.

[9] εἰς.

[10]  σοφίᾳ. Jfr Ef 1:17; 3:10; Kol 1:9, 28; 2:3, 23; 3:16; 4:5.

[11] Φρονήσει.

[12] γνωρίσας ἡμι̂ν.

[13]  τὸ μυστήριον του̂ θελήματος αὐτου̂. Jfr Rom 16:25–26; Kol 1:26–27; 2:2; 4:3–4.

[14] τὴν εὐδοκίαν.

[15] προέθετο ἐν αὐτῳ̂.

[16] εἰς οἰκονομίαν του̂ πληρώματος τω̂ν καιρω̂ν.

[17] ἀνακεφαλαιώσασθαι τὰ πάντα. Jfr Ef 3:5–12; 1 Kor 15:27–28; Kol 1:20. Det grekiska ord som översätts ”sammanfatta” används även i Rom 13:9.

[18] τη̂ς γη̂ς.

[19] Det är även möjligt att Paulus med ”vi” syftar på judarna (se t.ex. Apg 3:26; Rom 1:16, och de första troende var judar: Apg 1:8; 13:46; 28:25–28; Rom 1:16; 2:9–10), vilka förutbestämts att bli arvtagare. Detta på grund av att Paulus i grundtexten skriver ”de som tidigare hoppats i Kristus”, dvs. deras väntade Messias [Kristus = den Smorde = Messias] (v. 12b), och att han dessutom övergår i v. 13 med att tala om ”också ni”, dvs. hedningarna.

[20] ἐκληρώθημεν.

[21] Jfr Rom 8:17, där vi är medarvingar till Kristus.

[22] προορισθέντες κατὰ πρόθεσιν. Se t.ex. Ef 3:11; Rom 8:29; 9:11.

[23] τὰ πάντα ἐνεργου̂ντος.

[24] κατὰ τὴν βουλὴν του̂ θελήματος αὐτου̂. Ordet thelematos, ”vilja” används även i Ef 1:5, 9.

APPENDIX - Ef 1:1-6

APPENDIX – Exegetisk utläggning av Efesierbrevet 1:1–2:10

S

om avslutning på denna bok vill jag göra en kort exegetisk utläggning av Paulus brev till Efesierna 1:1–2:10, och avrunda denna med hans bön för oss alla att vi skall se vad han såg för så länge sedan.

Introduktion, 1:1–2

¹Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus. ²Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Omkring år 60–63 e.Kr. sitter Paulus fängslad i Rom, under vad som kallas ”hans första fångenskap” (Ef 3:1; 4:1; 6:20). Under denna fängelsevistelse skrev han detta brev. Omkring år 53 e. Kr. var Paulus i Efesus under sin andra missionsresa (Apg 18:19–21). Två år senare, under den tredje missionsresan, stannar Paulus i Efesus i ca 18 månader (Apg 19:1–20:1, 17–38). Brevet till Efesierna, som det numera kallas, sändes tillsammans med brevet till Kolosserna och brevet till Filemon till en region i dagens västliga Turkiet. Breven innehåller många paralleller. Vissa forskare menar att det brev vi idag kallar för Efesierbrevet är det brev till Laodicea som Paulus nämner i Kol 4:16.[1] Dessa båda brev kompletterar varandra på ett djupt sätt. Kolosserbrevet fokuserar i mångt och mycket på Kristus som Huvudet, och Efesierbrevets fokus är i mångt och mycket Kristi kropp.

Paulus inleder sitt brev som han brukar med att berätta vem det är som skriver och följer detta med en önskan om nåd [gr. charis][2] och frid [gr. eirênê][3] till adressaterna.

Vad vi välsignats med i Kristus, 1:3–14

I den grekiska grundtexten är versarna 1:3–14 en enda lång mening, vilket gör den svåröversatt och svår att överblicka.[4] Detta avsnitt är en enda lång doxologi, en lovprisning till Gud och vad Han gjort i och genom Jesus Kristus och den helige Ande (de tre personerna i Treenigheten: Fadern, v. 4–6; Sonen, v. 7–12; och Anden, v. 13–14).

1. Från Fadern, 1:3–6

³Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, ⁴liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. ⁵I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, ⁶för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.

a. Han har välsignat oss, 1:3

Paulus börjar med att proklamera att Gud är, och skall vara, välsignad. Det grekiska ordet för detta är eulogêtos,[5] vilket är en verbform som betyder ”att tala väl om”. Välsignelsen riktar sig till vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Det är denne Gud och Fader som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse. Paulus betonar att denna välsignelse har givits. Och ”platsen” för denna välsignelse är ”i det himmelska i Kristus” [gr. en tois epouranois en Christô][6]. Paulus använder frasen ”i Kristus” hela 27 gånger i brevet och han använder uttrycket ”i det himmelska” fem gånger.[7]

b. Han har utvalt oss, 1:4

Paulus baserar sin utläggning av dessa välsignelser på de tre personerna i Treenigheten: Fadern, v. 4–6; Sonen, v. 7–12; och Anden, v. 13–14. De välsignelser som Paulus beskrivit ovan gavs ”innan världens grund var lagd”, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss. Inte nog med att Gud alltså välsignade oss innan världens grundläggning, Han utvalde oss även innan världens grund var lagd [gr. pro katabolês kosmou].[8] En fråga som uppkommer här är omfånget av de utvalda. Jag har i min bok utgått från grundförutsättningen att alla utvalts [gr. exelexato][9] av Gud. Detta på grundval av Guds karaktär sådan den uppenbaras i Kristus. Liksom välsignelsens plats var ”i Kristus”, så har också utväljandet av oss skett ”i Kristus”.[10] Jag menar i min bok att utväljandet omfattar alla utifrån att hela skapelsen sker i Kristus, och därför måste utväljandet också ske i honom och omfatta alla.[11] Gud är Skaparen och Frälsaren. Jag kan inte tänka mig att den gode Guden, skaparen och uppehållaren av alla, skulle utvälja endast några till att omfattas av Jesu verk i inkarnationen.[12] Gud är i detta verk subjektet, Han är den som handlar, och vi är objektet, de som Han handlar med och för. Detta utväljande är alltså Guds verk och inte människans, [13] det är ett verk av nåd,[14] och det är baserat på Guds vilja.[15] Men varje människa kallas att gensvara till detta verk genom att tro och leva i den verklighet som Gud erbjuder oss.[16] Jesus Kristus är hela mänsklighetens Herre, Huvud och representant – vare sig någon tror det eller inte.[17] Syftet med detta utväljande var för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. Det Gud planerade och syftade till innan världens grund var lagd var således att alla skall vara ”inför Honom”. Syftet är att vi där skall vara ”heliga” [gr. hagious][18], i betydelsen att vi är ”avskilda” för Honom, och vi skall vara ”fläckfria” [gr. amômous][19].

c. Han har förutbestämt och adopterat oss, 1:5

Frasen i sin kärlek kan både syfta bakåt till vårt avskiljande och fläckfriheten, vilket då betyder att Guds kärlek uppenbaras i Guds utväljande, eller så kan den syfta framåt (så som t.ex. Folkbibeln översätter det), så att Guds kärlek till oss uppenbarats genom att Han har, genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn.[20] Vid en adoption ges barnet samma privilegier och rätt som de barn som fötts in i familjen. Denna Guds förutbestämmelse [gr. proorisas][21], vilket bokstavligen betyder ”märkt på förhand”, skedde genom [gr. dia][22] Jesus, och den är till Gud själv [gr. eis auton[23], ”till Honom(–själv)”]. Syftet med denna förutbestämmelse är alltså att vi ”genom Jesus” skall ”tas upp som Hans barn”. Grundtexten använder här det grekiska ordet huithesian[24], ”sonskap/barnaskap/adoption”. Allt detta har Gud gjort enligt sin vilja och sitt beslut[25]. Grundtexten lyder ordagrant, kata tên eudokian tou thelêmatos autou[26], ”enligt Hans goda/behagade vilja”.

d. Han har skänkt oss nåd, 1:6

Målet för detta utväljande är för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. Paulus använder en liknande fras efter beskrivningen av Sonens verk (v. 12), och efter beskrivningen av Andens verk (v. 14). Guds verk sker alltså på grund av ”Hans härliga nåd” [gr. doxês tês charitos autou][27] som Han skänkte [gr. echaritôsen[28], ”benådade”][29] oss med. Och ännu en gång visar oss Paulus på den plats där detta sker: ”i den Älskade” [gr. en tô êgapêmenô][30]. Paulus vill att hans läsare skall veta att det som Gud föresatt sig, det som är Hans vilja, det skall Han också fullborda. Detta leder Paulus vidare då han i 1:7–12 övergår till att tala om den andra personen i Treenigheten; den av Fadern älskade Sonen, Jesus Kristus.

---

[1] Detta beror dels på att de äldsta handskrifterna saknar adressaten ”till Efesus”. Dels innehåller brevet inga personliga hälsningar eller referenser till andra personer, vilket Paulus övriga brev gör. Dessutom verkar adressaterna inte känna Paulus (3:2), vilket verkar konstigt om det är så att Paulus varit i Efesus åtminstone två gånger, och den andra gången i minst 18 månader. Detta kan tyda på att detta brev var ett rundbrev som skulle sändas till olika församlingar/städer i regionen. Att det kommit att kallas för ”Efesierbrevet” kan förklaras med att det eventuellt förvarades i Efesus, vilken var en central plats i den första kyrkans historia. En annan förklaring kan vara att Paulus verkligen skrev till Efesierna och att brevet sedan sändes vidare till andra församlingar, och att det brev till Laodicea som omnämns i Kolosserbrevet är förlorat.

[2] χάρις.

[3] εἰρήνη.

[4] Efesierbrevet innehåller flera sådan långa meningar/avsnitt förutom detta; 1:15–23; 2:1–7; 3:1–13, 14–19; 4:1–7, 11–16;6:14–20.

[5] εὐλογητὸς – Ordet används i NT endast riktat till Gud (Mark 14:61; Luk 1:68; Rom 1:25; 9:5; 2 Kor 1:3; 11:31; 1 Petr 1:3).

[6] ἐν τοι̂ς ἐπουρανίοις ἐν Χριστῳ̂.

[7] 1:3, 20; 2:6; 3:10; 6:12.

[8] πρὸ καταβολη̂ς κόσμου. Jfr Ef 1:9; 3:11–12. Se även Apg 4:24–28.

[9] ἐξελέξατο.

[10] Jfr Luk 19:10; Joh 15:16.

[11] Jfr Kol 1:13–20; 2 Tim 1:9–10; 1 Petr 1:18–21.

[12] Jag har personligen svårt att tänka mig att jag ställs inför Gud och Han säger till mig: ”Varför gjorde du Jesu verk större än Adams fall?” Läs gärna Rom kap. 5 ännu en gång. Jfr även Tit 2:11; Hebr 9:11–14; 10:1–14.

[13] Ef 2:8–9.

[14] Rom 11:5–6; 2 Tess 2:13; 2 Tim 1:9.

[15] Ef 1:5, 9, 11.

[16] Ef 1:13.

[17] Ef 1:10, 22; Kol 1:18.

[18] ἁγίους.

[19] ἀμώμους. Ordet återfinns i NT på följande ställen: Ef 5:27; Fil 2:15; Kol 1:22; Hebr 9:14; 1 Petr 1:19; 2 Petr 3:14; Upp 14:5. I Septuaginta används ordet om de offerdjur som skulle vara felfria/fläckfria vid offren.

[20] Detta koncept, ”barnaskap”, ”adoption”, återfinns också i Rom 8:15, 23; 2 Kor 6:18; Gal 4:4–7. Se även Rom 8:29–30 som talar om vad som ytterligare omfattas av denna förutbestämmelse.

[21] προορίσας.

[22] διὰ.

[23] εἰς αὐτόν.

[24] υἱοθεσίαν.

[25] Jfr Ef 1:1, 9, 11.

[26] κατὰ τὴν εὐδοκίαν του̂ θελήματος αὐτου̂.

[27] δόξης τη̂ς χάριτος αὐτου̂

[28] ἐχαρίτωσεν.

[29] Detta ord är verbformen av ordet charis, ”nåd”, vilket på latin översätts till gratia, varifrån vi har fått vårt ord ”gratis”, dvs. någonting som blir givet utan att vi betalar för det. Jfr även Rom 3:24–25; Kol 1:14.

[30] ἐν τῳ̂ ἠγαπημένῳ. Jfr även Kol 1:13.