Som vi sett
tidigare är alla inneslutna och omslutna av den Treenige Guden.[1]
Guds evige Son blev i inkarnationen människa och levde ut sitt gudomliga
barnaskap inuti och inifrån den fallna mänskligheten. I detta förvandlade Han
vår fallna ”adamitiska” existens och formade en verklig relation, en förening,
i den helige Ande mellan Gud Fadern och den fallna mänskligheten. Jesus talar
just nu till oss och delar med sig av sin erfarenhet av att vara älskad och att
älska. Gud har utgjutit den helige Ande över allt kött. Alla lever i Gud. Vi som
individer väljer om vi vill vara en aktiv del i Jesu liv i Gudomen, Hans gåvor
och kärlek. Han är dessutom genom den helige Ande närvarande i den som tror. Anden tar den emot som omvänder
sig och tror. Men vi bevarar fortfarande vår identitet, vår distinktion, vilket
gör att det är möjligt för oss att leva i Verkligheten eller ej. Vi har
möjlighet att välja Sanningen eller lögnen, att välja Gemenskapen eller splittring
och ensamhet. Jag kan följa Anden eller följa mig själv (eller andra) och
därmed ytterst och bortom detta: djävulen, demonerna, de fallna änglarna,
ondskan och mörkret.
Aposteln
Paulus beskriver vad som skiljer den som tror på Jesus Kristus från den som
inte tror. De troende ”har Anden” medan de icketroende inte har det.[2]
Ja, Nya testamentets texter visar att ”Fadern, Sonen, Anden är i de troende”.[3]
Jesus inbjuder
oss att vara delaktiga i Hans fullbordade verk. En av många fantastiska
berättelser som visar detta är då Jesus, Hans mor och lärjungarna är bjudna på
bröllop i Kana.[4]
Under festens gång tar vinet slut. Jesu mor säger det till Jesus och Han
bestämmer sig till slut för att göra något åt saken. Han kallar till sig
tjänarna och ber dem fylla upp vatten i tvättkaren och förvandlar sedan vattnet
till vin. Tjänarna inbjuds alltså till att vara delaktiga i miraklet. Jesus
kunde rimligtvis gjort alltihop själv. Men Han inbjuder dem att vara delaktiga
i miraklet.
Ännu en gång:
Gud behöver oss inte, men Han vill ha oss och vår delaktighet. Det handlar om
gemenskap och delaktighet i livet, i glädje, i frihet, i skönhet, i kärlek. Här
verkar Gud i allt, och allt vad vi ”gör i ord eller handling gör vi i Herren
Jesu namn”.[5]
Vi är förenade med Gud (och inte skilda från honom som deismen säger och inte
heller ”försvunna som droppar i en gudomlig ocean” som panteismen hävdar). Det
betyder att vi inte blir Kristus, och inte heller blir Kristus oss. Varken
Kristus eller vi utplånas eller försvinner i denna förening. I denna förening med
Gud inbjuds vi att vara delaktiga och låta oss uppfyllas av Hans Ande, Hans
liv, Hans längtan, Hans glädje, Hans syfte och till att leva ut allt detta.
Jesus Kristus förblir Herre, Han förblir den som talar, och vi förblir Hans tjänare,
Hans barn som lyssnar till Hans röst och lyder. Varken Han eller vi förlorar
våra specifika karaktärer, roller eller funktioner i relationen till varandra. I
denna verkliga förening förblir vi distinkta personer, vi förblir verkliga
människor, och vår mänsklighet grundas och bekräftas av Honom. Vi skapades till
människor och vi fortsätter att vara människor och blir inte ”religiösa
androider”. Vår relation är en kärleksrelation av ömsesidigt självutgivande –
även om det självklart är så att det är en stor skillnad mellan vårt respektive
givande. Det är Han som är den förste Givaren. Det är Han som givit sig själv
för oss och till oss. Det är Han som har inbjudit oss, kallat oss till sig
själv och inte tvärt om. Han är initiativtagaren och vi är kallade att gensvara
till denna kallelse.
Vi lagar mat,
städar, osv och ändå bär många på en gnagande känsla som säger dem att de gör
för lite för Herren! Var tror vi att det goda har sin källa? Jesus gjorde
troligtvis mer hantverksarbete än Han predikade. Han åt troligtvis mat vid fler
tillfällen i sitt liv än Han helade människor och utförde mirakler. Oavsett vad
Jesus gjorde så gjorde Han det som Guds älskade Son. Ja, innan Jesus ”gjort
något för Gud” fick Han bekräftat att: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har
jag min glädje”, och Anden vilade över Honom och i Honom.[6]
I denna identitet levde och verkade Jesus. Oavsett vad Han gjorde så levde Han
som Guds älskade Son – och om vi tror på det som Evangelium berättar så gäller
detsamma även för oss![7]
Det är Anden som vittnar med vår ande att vi är Guds barn, och att vi därför
kan leva i Livets Andes lag.[8]
Det finns således inga ”vanliga” eller ”oviktiga” människor som gör ”vanliga”
och ”oviktiga” saker.[9]
Hur kan vi annars förklara det goda, även hos dem som inte tror? Guds godhet
flödar till oss och över oss alla. Och Han verkar i de troende, både vilja och
gärning, det som är Hans goda vilja. Han väljer de mest suspekta fiskarna
(lärjungarna), Han väljer tjänare på ett bröllop i en avkrok (Kana), Han väljer
sådana som du och jag. Ibland talar Gud till och med genom åsnor.[10]
Vi blir mer mänskliga, men inte mer än mänskliga. Vår förvandling är ett
resultat av Jesu frälsande verk – inte orsaken
till det. Genom tron på Jesus blir vi aktivt delaktiga i Hans försoningsverk:[11]
Han är i Fadern, vi är i Jesus och Jesus är i oss,[12]
vi har dött med Honom,[13]
vi har uppstått med Honom,[14]
vi Har blivit satta i det himmelska på Faderns högra sida,[15]
och vi kommer att dela den kommande härligheten med Honom.[16]
Den djupaste sanningen om oss är en ”hemlighet”, ett ”mysterium” – denna
hemlighet, detta mysterium är Kristus i oss, härlighetens hopp.[17]
Vi har fortfarande svårt att se det och tro det och leva i det. Konflikten står
mellan att tro Jesu syn på Verkligheten eller att tro på vår egen syn. Men vi
är inte lämnade ensamma till att själva söka och förstå och ta emot sanningen...[18]
[1] Apg 17:28.
[2] Rom 5:5; 8:9; 15–16; 1 Kor 2:6–16; 6:11, 17; 12:3; 2
Kor 1:21–22, 11:4; Ef 1:13–14; 4:30; Fil 2:12–13; 2 Tess 2:13; Tit 3:4–7.
[3] Se t.ex.: Joh 6:56 (Sonen);
14:17 (Anden); 14:20–23 (Fadern och Sonen); 15:5–6 (Sonen); Rom 5:5 (Guds
kärlek och Anden); 8:9–11 (Guds Ande och Sonen); 1 Kor 2:12 (Guds Ande); 3:16 (Guds
Ande); 2 Kor 1:22 (Anden); 4:10–11 (Sonen); 6:16 (Guds tempel); 13:5 (Sonen);
Gal 2:20 (Sonen); 4:20 (Sonen); Ef 3:14–16 (Faderns Ande); 3:17 (Sonen); 3:20
(Sonen); 4:6 (Fadern); 5:18 (Anden); Fil 2:12 (Gud); Kol 1:27 (Sonen); 1 Joh
2:27 (Smörjelsen); 4:4 (Guds Ande); 4:15–16 (Fadern).
[4] Joh 2:1–11.
[5] Fil 2:12–13; Kol 3:17.
[6] Mark 1:11.
[7] Ef 1:5, 11; 1 Joh 3:1–2; Joh 1:12; Rom 8:14–17, 19,
21; Gal 4:4–7
[8] Rom 8:2, 15–15; Gal 4:4–6; Joh 14:27; 15:25; 16:13.
[9] 2 Kor 5:16.
[10] 4 Mos 22:22–33.
[11] Fil 2:5–11.
[12] Joh 14:20.
[13] Rom 6:1–11.
[14] Ef 2:5–6; Kol 3:1–2.
[15] Rom 5:17; Ef 2:6.
[16] Fil 3:20–21; 1 Joh 3:2.
[17] Kol 1:27.
[18] 1 Kor 2:1–16, jfr Joh 16:7–15.
you are invited to follow my 7 blog
SvaraRadera