Här kommer nästa avsnitt. Det första finns här:
Jesus besvarar
frågan om hurdan Gud är och hur Han ser på oss om och om igen i Evangelierna,
både i ord och i handling. Låt oss höra hur Jesus framställer Fadern i Lukasevangeliets
femtonde kapitel. Jesus berättar liknelserna för två olika grupper : dels för de hopplöst olydiga och dels för de
präktigt duktiga, dels publikaner och syndare och dels fariséer och
skriftlärda. Jesus börjar med att berätta två korta liknelser: liknelsen om det
återvunna fåret och sedan liknelsen om det återfunna myntet. Liknelserna
betonar att ägaren inte kommer att ge sig förrän det förlorade är återfunnet –
först då infinner sig glädjen och det blir fest. Men lyssnarna verkar tydligen
ha svårt att fatta vad Jesus talar om så Han börjar berätta om en söndrad
familj, om en fader och dennes två söner. Så läs och se – som om du aldrig
tidigare hört berättelsen:
En man hade
två söner. Den yngre sade till sin pappa: Jag vill att du ger mig min del av
arvet nu, istället för att vänta tills du dör. Då delade han sin egendom mellan
sönerna. Några dagar senare packade den yngre sonen ihop allt han ägde och gav
sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt, utsvävande liv och
slösade bort allt.
När hans
fickor var tömda, drabbades landet av en svår hungersnöd, och han började
svälta. I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och han
skickade ut honom för att vakta svin. Till slut var han så hungrig att han
längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något.
Då insåg han
hur dum han hade varit och sade: Hemma hos pappa har de anställda mat i
överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag går hem till pappa och
säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig. Jag är inte längre värd att
kallas din son, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare. Och så
vände han tillbaka hem till sin pappa.
Medan
han ännu var långt borta, såg hans pappa honom och med bultande hjärta sprang
han emot sin son och omfamnade och kysste honom. Sonen sade till honom: Pappa,
jag har syndat mot både Gud och dig. Jag är inte längre värd att kallas din
son.
Men
pappan sade till tjänarna: Skynda er! Ta fram de finaste kläderna och klä min
son i dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Och hämta den
gödda kalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en jublande fest. Ty min
son var död men har fått liv igen, han var förlorad men har kommit hem igen.
Och så började festen.
Under
tiden hade hans äldre son varit ute på fälten. Och när han nu närmade sig
huset, hörde han på långt håll ljudet av musik och dans. Förvånad frågade han
en av tjänarna vad det var man firade. Tjänaren svarade: Din bror har kommit
hem, och din pappa har slaktat gödkalven och ordnat med en fest för att fira
detta. Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset.
Pappan
gick därför ut och försökte övertala honom att komma in, men han svarade: Här
har jag alla dessa år slavat under dig och lytt dig. Ändå har du aldrig gett
mig ens en killing, så att jag kunde festa med mina vänner. Men när han där
kommer hem, din son som har gjort slut på allt du ägde tillsammans med horor,
då firar du det med att slakta gödkalven.
Fadern sade
till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt. Men nu
måste vi ha fest och glädja oss över det som hänt. Ty din bror var död men har
fått liv igen, han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.”[1]
Jesus ger i
denna liknelse ett porträtt av sin Fader och det porträttet liknar inget annat
porträtt. Det är chockerande att sonen
vill ha arvet medan pappan ännu lever – det betyder helt enkelt att han önskar
pappans död. Fadern ger sonen dennes del av arvet och gör sig själv utblottad
och utan ägodelar. Vad är detta för en pappa? Fadern låter sonen löpa iväg med
arvet. Fadern använder inget tvång, ingen manipulation. Pappan låter sonen gå
för att därefter bara vänta och vänta – på att sonen skall komma hem igen.
Sonen drar ut från hemmet och ut i vida världen. Där gör han slut på alla
pengar och kör sitt liv ordentligt i botten. Fullständigt utblottad och
förnedrad verkar han slutligen fatta något, och han väljer att vända åter till
sin fars hus. Vi vet inte hur länge sonen var borta. Men pappan måste varje dag
ha haft ett öga på det han höll på med och ett öga på vägen som ledde hem till
gården. Pappa känner igen sonen på långt håll där han kommer nere vid vägen.
Hur skulle du
själv ha gjort om du var pappan? Jag skulle troligtvis stått med armarna i kors
och låtit sonen krypa riktigt ordentligt och dra sin förlåtelseramsa om och om
igen, och jag skulle ha hållit med honom: ”Sa,
du ’inte värdig’? Nej du är sannerligen inte värdig, din lille gris...” och
sedan skulle jag ha hållit mitt eget väl inövade tal om att ”jag–hoppas–du–har–lärt–dig–din–läxa–ditt–lilla–kryp”,
och slutligen sparkat ut honom, eller låtit honom jobba av alla de pengar som
han försnillat i sus och dus, på vin, kvinnor och sång. Men inte denne pappa.
Nej, han rusar emot sonen. Han offrar hela sin värdighet för sonens skull –
inte nog med joggingturen – en man i hans ålder och i den här kulturen springer
inte, och man springer inte med värdighet om man måste dra upp kläderna över
knäna för att över huvud taget kunna springa.
De tjänare som
såg pappan löpa mot sin son visste ju att ”nu
rusar han för att ta emot den där oduglingen till son som gjort av med alla
pengar på horor och hålligång...” Men pappan struntar i värdigheten, han
vill inte att sonen skall lida en enda onödig sekund till – han rusar emot
sonen. Sonen måste ha blivit livrädd. Pappans sandaler smattrar mot marken,
manteln och långdräkten fladdrar omkring honom, hår och skägg står åt alla
håll. ”Nu slår gubben ihjäl mig...”
tänker han, ”det är ju vad jag förtjänar”.
Så redan på lite avstånd drar han igång sitt förberedda tal om att han inte är
värdig att ens tillhöra familjen längre och att han i stället kan leva som slav.
Men fadern lyssnar inte ens utan kastar sig över sonen och tar honom i sina
armar, kysser honom, och dansar, och dansar, och dansar. ”Värdig? Det handlar inte om värdighet – Du är min son!” Fadern
ignorerar sonens ord fullständigt, han får inte ens säga hela sin ramsa, och
pappan säger till tjänarna att klä sonen och att förbereda festen. En fest! För
denne värdelöse suput? Vad är detta för en pappa?
Har du tänkt
på att fadern vid varje punkt faktiskt handlar tvärt emot vad en ”normal”
människa skulle göra? Hans handlingar verkar helt uppåt väggarna – om det nu
inte är så att fadern önskade något mer av sin son än bara ett trevligt, moraliskt
och respektabelt beteende. Ja, vad är det denne pappa önskar få fram genom sitt
handlande? Var det att få ha sönerna
hemmavid och att få dem att lydigt arbeta på fälten? Nej, de var ju redan
fysiskt där, och han kunde lätt ha vägrat att bemöta sonens begäran om arvet
och tvingat honom att jobba på gården i stället. Nej, pappan söker någonting
mer och någonting annat.
De två sönerna
var hemma, rent fysiskt i alla fall. Men båda var frånvarande i sin relation
till fadern, de kände honom inte. Den yngre såg pappan som en pengatillgång för
sina egna begär, och den äldre såg honom som en hotfull arbetsledare. Båda var
de i huset, men ingen av dem levde i pappans kärlek. Är det detta som är
orsaken till att pappan låter sonen dra iväg med arvet?
I stället för
att tvinga sonen att vara kvar släpper
fadern tyglarna så att sonen får rusa till slutet av sin egen självtillräcklighet
och där se vem hans pappa verkligen är. Det är ju först med näsan i svinmaten
som han ser både sin egen brist och pappans godhet. Han är dock inte säker på
att pappans godhet omfattar honom själv längre så han förbereder sitt
förlåtelsetal noggrant och erbjuder sig att bli slav i stället för att vara ett
älskat barn. Denne pappa liknar nu ingen annan, då han fortfarande älskar sin
son. Ingenting sonen gjort hade förändrat pappans kärlek till honom.
Vad är detta
för en pappa som älskar honom trots allt, och som dessutom undrar om sonen
älskar honom? Pappan önskade en kärleksfull gemenskap med sina söner. Han ville
att de skulle förstå hur älskade de var och att få ta emot deras kärlek som
gensvar. Han ville inte primärt ha deras lydnad, utan deras hjärta. Fadern vet
att om han har sönernas hjärta har han också deras lydnad – inte på grund av
fruktan, skam och skuld. Lydnaden skulle komma automatiskt om de verkligen
förstod att pappan älskade dem och de älskade fadern. Kärleken kan endast komma
om man verkligen lär känna vem någon är. Endast genom att sonen fick se sin
egen otillräcklighet kunde han se vem fadern var, hur kärleksfull han var,
först nu såg sonen sitt behov av pappans kärlek. Pappan manipulerade inte fram
kärleken, utan han älskade honom på det djupaste tänkbara plan. Fadern älskade
utan att veta om sonen någonsin skulle gensvara till hans kärlek.
När tror du
att pappan älskade sin son som mest? Är det när han möter sonen på vägen?
Eller, när han ger arvet till sin son och låter honom gå? Det blir snart
tydligt: det finns ingen tidpunkt i liknelsen där fadern älskar sin son mer
eller mindre. Han älskar hela tiden – pappans kärlek är den enda konstanten i
hela berättelsen – det är det enda som inte förändras. Pappans kärlek varierar
inte efter sonens handlingar, utan den enda variation som finns är sonens olika
uppfattningar av kärleken. Även om han under hela händelseförloppet är älskad
av pappan lever han inte som älskad.
Gud har gett
var och en av oss ett slags per sonlig
suveränitet, en per sonlig allmakt,
genom att vi har en fri vilja. Vi är fria att välja att ha gemenskap med Honom
eller inte. Han kommer aldrig att överträda din viljas gränser och tvinga dig
till att älska Honom eller att leva älskad, men Han ger oss möjligheten och
friheten. Vad är detta för en pappa?
Det är först
då sonen kommer hem och njuter av maten, musiken och dansen på festen som han
fattar: ”Jag är älskad! Jag är verkligen
älskad av pappa!” Även om han har varit älskad hela tiden är det först nu
han börjar fatta och väljer leva att i den kärleken.
Att leva i
synd är att leva icke–älskad. Att försöka förtjäna Guds kärlek är att leva icke–älskad.
Att försöka leva med Gud endast av lydnad, är att leva icke–älskad. Det är att
leva utan att dansa i Faderns armar. Det är vad den hemmavarande sonen gjorde.
Fastän han var en älskad son levde han som en slav i fruktan och försökte genom
sina gärningar förtjäna pappans kärlek och välvilja. Den äldre sonen visar på
lydnaden utan hjärtat, utan kärleken. Det är en lydnad som är grundad i fruktan,
skuld och skam, och inte i kärlek.
Kommer ni
ihåg? Han hade ju fått den andra halvan av arvet men inte fattat. Fadern hade
gjort sig själv utblottad för att bevisa sin kärlek till sönerna, och ge dem
friheten att välja att leva älskade eller inte. Hör du hur detta beskriver vad
Gud gjorde genom Jesus? Hur Han gav sitt allt för att bevisa sin kärlek till
oss?
Men den äldre
sonen hade inte förstått att han var älskad och levde därför som icke–älskad.
Han levde, vad vi brukar kalla för, ”lagiskt” och då är man oftast rädd för
Fadern. I sin rädsla försöker man därför köpa det Fadern redan gett som gåva,
genom att med sina gärningar, sitt slavarbete och sin lydnad, försöka förtjäna
Faderns kärlek. Och den man är rädd för vill man inte dansa med. Båda sönerna
”trodde” på att pappa fanns, men ingen av dem ”kände” honom sådan han verkligen
var. Pappans längtan efter en kärleksfull gemenskap med sina söner gjorde att
han satte sönerna helt fria att gensvara till och leva i hans kärlek eller
inte.
Liknelsen
slutar alltså med att den äldste sonen står inför valet att gå in till festen
hos sin pappa och till den broder som han för tillfället föraktar – ta del av
maten, sången och dansen – eller inte. Märk väl: fadern går till och med ut
från festen för att vädja till sin äldre son att komma in och delta i
festligheterna. Samma fråga och val måste du ta ställning till varje dag: Skall
du lita på Pappas kärlek och leva älskad? Eller skall du stå kvar utanför,
uppfylld av din självrättfärdighet och utan att ta del i Gemenskapen?
Liknelsen
visar på två förhållningssätt inför en och samma verklighet. Ja, vi kan kalla
det för två sätt att fly från Gud – och ingen av dessa har förstått det tredje
förhållningssättet som vi brukar kalla för nåd: nåden att veta att jag är älskad, och nåden att leva som ett älskat barn.
Nästa avsnitt finns här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar