Har du tänkt
på hur underligt mötet på stranden mellan Jesus och Petrus är efter det att
Jesus dött och sedan uppstått. Trots att Jesus kunde förhindrat att Petrus
förnekade Honom; ”du Petrus, nu går du
hem till Kaper naum och lägger dig
under sängen med en kudde över huvudet och går inte ut förrän på söndag, då ses
vi igen!” Jesus visste ju att Petrus skulle förneka Honom, och ändå tillät
Han det ske. Jesus hade inga illusioner om Petrus, och Han hade redan med
Petrus förnekelse i beräkningen. Petrus däremot hade illusioner om sig själv
och sin egen styrka: han menade att han minsann inte skulle förneka Jesus. Men
det är precis vad han gör och illusionen av honom själv försvinner som en dimma
då solen går upp och tuppen gal.
Då Jesus och
Petrus några dagar senare ses på en strand så kunde ju den uppståndne Jesus ha
klämt åt Petrus riktigt ordentligt. Men i stället möter Han honom där Petrus befinner
sig och söker hans kärlek: ”Älskar du
mig, Petrus?” Tre gånger frågar Jesus samma sak. Petrus misslyckande ledde
honom djupare in i kärleken, ja Jesu kärlek förvandlade Petrus. Petrus mötte
nåd utöver nåd.[1]
Hör du hur detta har återklangen av Guds fråga till Adam och Eva: ”Var är du?” Vad är detta för en Gud som
längtar efter att bli älskad? Jag känner inte till någon enda ”gud” i någon
enda religion som frågar sina ”underordnade” om de älskar honom. De använder
vanligtvis andra medel och är inte intresserade av att bli älskade, utan endast
att de underordnade lyder och i allt gör så som ”gud” säger.
Vi behöver tro
och leva i det som är sant i Jesus och i Hans fullbordade verk – allt är i
Honom. Tror vi på Jesu Gud och Fader och vad de gjort eller är vi förblindade?
”Tron är som ögat – det skapar inte det som ses, utan det ser det som finns
där.”[2]
Vi är i Jesus och vi behöver tro och lita på det Fadern och Sonen och Anden
gjorde med, i och för oss i Jesus – det som var Guds eviga syfte: vår adoption
i Jesus, vårt upptagande i Gemenskapen, vårt barnaskap, vårt sanna Hem. I Jesus
är vi försonade, accepterade, inkluderade, vi tillhör Honom, vi är älskade i
den Älskade, vi är frälsta, renade, födda på nytt. Detta är sanningen i Jesus,
sanningen om Gud och sanningen om oss – det är vår verkliga identitet.[3]
Kort sagt: vi
har alla en tro. Antingen tror vi att det som skett i Jesus är verkligt eller
också tror vi det inte. Så problemet ligger inte i om vi tror, utan vad
(eller snarare vem) det är vi tror.[4]
Aposteln Paulus beskriver vad som skiljer den som tror på Jesus Kristus från
den som inte tror. De troende ”har Anden” medan de icketroende inte har det.[5]
De troende är Andens folk som fått liv genom den livgivande Anden,[6]
de vandrar i Anden och leds av Anden.[7]
[1] Luk 22:31–34; Joh 13:36–38; 18:15–18, 25–27;
21:15–17.
[2] Jag tror att detta är ett citat av Martin Luther, men
jag kan inte minnas var jag läst eller hört det.
[3] Rom 7:24–8:39; 2 Kor 5:16–17.
[4] 2 Tim 1:9.
[5] Rom 5:5; 8:9; 15–16; 1 Kor 2:6–16; 6:11, 17; 12:3; 2
Kor 1:21–22, 11:4; Ef 1:13–14; 4:30; 2 Tess 2:13; Tit 3:4–7.
[6] 2 Kor 3:3, 6; Gal 5:25.
[7] 2 Kor 12:18; Gal 5:13–6:10; Ef 4:1–3; Kol 1:9–11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar