Det är fullt möjligt att ”tro att” det
finns någon som heter Sven Andersson,[1]
men det är någonting helt annat att känna
Sven Andersson, och det är detta jag menar med ”tro på”. Att ”tro på” innebär
att jag vänder mig till Sven, jag litar på, och vill känna honom och vara känd
av honom. Tron är inte bara att acceptera vissa sanningar som t.ex. ”jag tror
att Gud finns”. Tron är att engagera sig per sonligen
i någon. Att tro på Gud är alltså att välja att sätta sin tillit till Gud, att
överlåta sig till Honom, att ha förtroende för Honom, att förtrösta på Honom, att
lyda Honom, att leva beroende av Honom i gemenskap.[2]
Att tro är således inte bara någonting jag gör,
utan någonting jag är. Att tro
innebär att leva och handla i kärlek. Detta måste grundas i en kärleksrelation,
och kärleken förutsätter min frihet.
Men allt detta
grundar sig inte först och främst på någonting hos mig själv, utan min tro är
ett gensvar till den Gud som redan har handlat, som redan sträckt sig efter
mig, som redan tagit upp mig i Gemenskapen, som redan har engagerat sig i mig,
som redan har älskat mig.[3]
Han är Alfa och Omega, begynnelsen och änden, även i detta. Vår tro är som ett
tomt kärl som vi sträcker fram till Gud och som Han fyller. Det handlar således
inte om en ”tro på min tro”, utan endast på Jesus och det verk Han utfört för
mig i mitt ställe. Jesus är ”trons upphovsman och fullkomnare.”[4]
Som Paulus skriver till Timoteus: ”Ty har vi dött med honom, skall vi också
leva med honom. Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom,
skall han också förneka oss. Är vi trolösa – han förblir trofast, ty han kan
inte förneka sig själv”.[5]
Jag tar emot det av nåd och bara nåd. Det finns alltså en distinktion mellan
den tro varmed jag tror [lat. fides qua]
och föremålet för tron, trosinnehållet [lat. fides quae].[6]
Låt oss läsa
Gal 2:19–21a:
Ty jag har genom
lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med
Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv
jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig
och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd.
Tyvärr framgår
det inte i de översättningar som vi har på svenska att Paulus i vers 20
faktiskt talar om Guds Sons tro[7]
– Han som har älskat mig och utgivit sig för mig – som grunden för det liv han
[Paulus] lever. Grundtexten talar här om Kristi tro/trofasthet. Detta tar inte
bort vikten av ”vår tro”, men det visar att det är trons objekt som det är värt
att tro på.[8]
T.F. Torrance förklarar detta genom
att jämföra det med hur hans dotter lärde sig att gå. Han tog hennes hand och
hjälpte henne och han kände hennes lilla hand gripa hans hand. Men det var inte
hennes svaga gripande som hjälpte henne, utan hans grepp om hennes hand, ja,
hans grepp om hennes grepp. ”Det är således på detta sätt som vår tro, hur svag
den än är, är gripen och omsluten i Kristi starka grepp. Han som identifierar
sig själv med oss och träder in i vårt ställe, Han gör det som är vårt helt och
fullt till sitt eget för att vi helt och fullt skall få det som är Kristus’.”[9]
Detta är vad berättelsen om Petrus, då han går på vatten, handlar om. När
Petrus börjar sjunka (inte ”håller på att drunkna”) ropar han till Herren, och
genast sträcker Jesus ut sin hand och griper tag i honom.[10]
Paulus uttrycker detsamma i Fil 3:12: ”Inte som om jag redan har gripit det
eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag
själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Paulus jagar efter att gripa,
eftersom Jesus redan gripit honom.
Vi uppmanas
till omvändelse och tro – att vända oss bort från ”vår egen synpunkt” och vända
oss till, tro och se och acceptera den Verklighet som Gud erbjuder. Vi uppmanas
att förändra vårt tänkande, vårt sinne, angående vem Jesus är och angående
vilka vi är i vår förening med Honom och sedan leva i och utifrån denna
Verklighet.[11]
Den som gör detta blir en bärare av Anden. Jag menar dessutom att omvändelsen
och tron är ett fortsatt förnyande av vår syn på Gud, det är ett ständigt
växande i vår relation till Gud – även sedan ”vi kommit till tro”. I någon
bemärkelse liknar vår situation inför det som Gud gjort genom Jesus Kristus det
som Jesus upplevde och uttryckte på korset: liksom Jesus kan vi uppleva
övergivenhet, separation, men i detta kan vi ändå ge vårt gensvar av tillit –
trots våra tvivel – till Gud vår Fader. Det är att tro. Vi skapar inte med vår
tro verkligheten och sanningen, utan vår tro är ett gensvar till Verkligheten
och Sanningen.
Frågan är:
Vill jag tro? Vänder jag mig till Jesus? Förtröstar jag på Jesus? Litar jag på
vad Jesus uppenbarar av Fadern? Litar jag på Jesu egen tro och förtröstan på
Sin Fader.[12]
[1] Det
finns enormt mycket välgrundade fakta om Jesu liv, död och uppståndelse. Tyvärr
skulle denna bok svälla ut för mycket om jag här skulle ge mig in på detta. Jag
får i stället hänvisa till några lästips: Gustaf Aulén ”Jesus i nutida historisk forskning”, Bertil E. Gärtner ”Vid den tiden... En bok om den historiske
Jesus”, Bengt Holmberg ”Människa och
mer: Jesus i forskningens ljus”, George E. Ladd ”Jag tror på Jesu uppståndelse”, Herman Seiler ”Jesus Kristus i tiden – Teologiska reflexioner över Kristusmysteriet”,
Anders Sjöberg ”Vem är den mannen? En
guide till evangelierna”, Tom Wright ”Den
historiske Jesus – en utmaning nu som då” och Tom Wright ”Sanningen om Jesus”. Finge jag bara
välja en av dessa skulle jag ta Sjöbergs bok.
Jag betvivlar
inte heller Bibelns inspiration som ”Guds ord”. Men denna tro är en följd av att jag tror att Jesus, Guds
Ord, är Herre, inte tvärtom. Och Jesus, som jag tror på, tog Skrifterna på
allvar, och det är Han som uppenbarar Gud fullkomligt. Slutligen: vår frälsning
är inte avhängig vår bibelsyn (eller dopteologi, eskatologi, kyrkosyn,
ämbetssyn osv). Vi blir inte frälsta för att vi tror på Bibeln, utan för att vi
tror på Honom som Bibeln vittnar om. Frågan är vem vi tror och säger att Jesus
är och vad Han har gjort.
[2] Apg 16:30–31; Rom 3:22; Fil 3:9–10.
[3] 1 Joh 1:1–3; 4:9–10, 19; 5:3–5; Rom 5:5.
[4] Heb 12:2.
[5] 2 Tim 2:11–13.
[6] Här behöver vi även fundera över ”monergism” [Gud allena genomför
frälsningsverket] kontra ”synergism”
[Människan samverkar med Gud i Hans frälsningsverk]. Vi behöver fundera över om
de utesluter varandra, eller om de kan förstås som samverkande och i så fall
hur denna samverkan ser ut i vissa delar av frälsningsprocessen och Guds enväldiga
verkan i andra delar.
Ytterligare behöver det funderas över människans
vilja, i vilken utsträckning den kan betraktas som fri, och hurdant ansvar vi
har i denna vilja osv.
Vidare behöver det funderas över ”teonomi” [Gud är den främste eller har kontrollen eller är den
verklighet som konstituerar en handling, människa eller situation i enlighet
med dess egen natur och integritet], vilket står i motsats till både ”autonomi” [självständighet i förhållande
till Gud] och ”heteronomi” [som
handlar om att vara styrd och kontrollerad utifrån].
[7] ἐν πίστει ζω̂ τῃ̂ του̂
υἱου̂ του̂ θεου̂ του̂ ἀγαπήσαντος με καὶ παραδόντος ἑαυτὸν ὑπὲρ ἐμου̂. Detta
framgår även i några av de engelska/amerikanska översättningarna, t.ex. King James Version: I live by the faith
of the Son of God, who loved me, and gave himself for me; American Standard Version: I live in faith, the faith which is in
the Son of God, who loved me, and gave himself up for me.
[8] Se även Mark 11:22; Jak 2:1; Upp 2:13; Jfr även 2 Tim
2:10–13.
[9] Torrance (1994), s. 32. Här i översättning av mig.
Jfr detta med 2 Kor 8:9.
[10] Matt 14:22–33. Jag tror personligen att både Petrus
och Jesus går på vattnet tillbaka till båten. Jag har svårt att se framför mig
hur Jesus släpar Petrus efter sig genom vattnet, och det står faktiskt att ”de
steg i båten”.
[11] Joh 8:32; Apg 2:38–39; Rom 1:16; 2:4; 12:1–2; Ef
4:17–24; Kol 1:21–23; 1 Petr 1:14; 1 Kor 1:17–2:16; 2 Kor 3:4–4:15; 5:11–6:2.
[12] Rom 3:22, 26; Gal 2:20; 3:16, 22; Ef 3:12; Fil 3:9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar