Jesus klädde inte ut sig till människa. Han låtsades inte endast vara människa. Han är inte heller endast ”en Guds marionett”. Nej, Han levde från vaggan till graven helt och fullt under våra förutsättningar och erfor allt som det innebär att vara människa – glädje, kärlek, njutning, frid, skönhet, godhet, fruktan, övergivenhet, ondska, förkastelse, frestelser, smärta, lidande, mörker och fördömelse. I detta förvandlade Han, genom sin fulla tillit till sin Fader, vår fallna ”adamitiska” existens och formade en verklig relation, en förening, i den helige Ande mellan Gud Fadern och den fallna mänskligheten. Detta kunde Han göra då Han vägrade leva i synden – synden att inte leva i tillit, tro, till sin Fader.[1] Det är Jesus som vädjar till oss: ”Tro på Gud och tro på mig”. Det är denne Sons Ande som ropar ”Abba! Fader!” i våra hjärtan.[2]
Vi ser i Bibeln att hela Treenigheten är orsak till och involverad i inkarnationen, men det är endast Sonen som inkarneras. Och denne Son, Jesus Kristus, sänds av Fadern[3] och är Skrifternas, dvs. Gamla testamentets, fullbordan och alla löftens uppfyllare. Jesu inkarnation är en öppen krigsförklaring mot allt som förgör den skapelse som Han älskar. Jesus inkarnation är kulminationen av alla berättelser om de händelser och profetior som finns berättade i Gamla testamentets skrifter. Jesus Kristus är kulminationen på Guds verkande genom Israels historia[4]
De nytestamentliga författarna försöker inte förklara hur inkarnationen går till, utan visar bara att det skett och vad detta betyder i Guds plan för att befria mänskligheten och skapelsen. Och det är en underbar plan som syftar till att mänskligheten skall upptas i Gemenskapen och leva som Guds barn i denna![5] Det Nya testamentets skrifter vittnar om och pekar på denna kulmination av Guds skapelse, förbunden och försoningsverket i och genom den inkarnerade Jesus Kristus – Guds enfödde Son.
Vid bebådelsen sänder Fadern den helige Ande till jungfru Maria, och hon bär Guds Son inom sig.[6] Jesus var och är Guds Son för evigt.[7] Och då Sonen inkarneras är Fadern och Anden förbundna och förenade med Sonen i inkarnationen [per ichoresis]. Gud tar mänsklig gestalt med allt vad det innebär. Han föds och lever helt och fullt under våra villkor. Han hungrade, led, frestades, grät, törstade och blödde precis som vi; Han kände glädje, sorg, kärlek, medlidande, förvåning och vrede precis som vi;[8] ”Läkaren blev patient”, ”Författaren blev en karaktär i sin egen berättelse”, den Syndfrie blev synd, och Han är tjänaren som upphöjs till Herre.[9]
Jesu hela inkarnerade liv uppenbarar Sonens relation till Fadern i Anden. Jesus uppenbarar dessutom ett medvetande om sin egen preexistens, dvs. att Han har levt med Fadern innan sin inkarnation.[10] Notera även att Sonens gudomlighet inte försvinner eller förminskas i inkarnationen. Jesus uppehåller fortfarande skapelsen och allt liv, och ”i Honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt”.[11]
Maximos Bekännaren skriver:
Hela Fadern och hela Den heliga Anden var till sitt väsen och fullkomligt ett med Sonen, också i hans inkarnation, utan att själva inkarneras, ehuru Fadern i sitt välbehag förutsåg och Anden samverkade med Sonens inkarnation. Denne utförde den dock själv, eftersom Ordet fortsatt bevarade sitt eget sinne och sitt eget liv, uppfattbara till sitt väsen endast av Fadern och Anden, samtidigt som han, av kärlek till människan (philantropia) förverkligade den hypostatiska föreningen med köttet.[12]
[1] Hebr 4:15; 1 Petr 2:22; 1 Joh 3:5. Jesus frestades i allt som vi men vägrade släppa tilliten till Fadern, jfr Luk 22:40; Hebr 2:18; 5:7; Mark 1:12–13; Matt 4:1–11; Luk 4:1–13 och Matt 26:37–3–44.
[2] Joh 14:1; Rom 8:15–16; Gal 4:6.
[3] Matt 15:24; Luk 4:43; Joh 3:17; Rom 8:3; Gal 4:4; 1 Joh 4:9.
[4] Matt 21:42; 22:29–33; 26:54–56; Mark 14:49; Luk 4:14–21; 21:22; 24:13–49; Joh 2:19–22; 5:37–47; 7:42; 10:32–38; 19:36; 20:9; Apg 17:1–3, 11; 18:24–28; Rom 1:1–4; 10:4–18; 15:4; 16:25–26; 1 Kor 2:7–10; 15:1–4; 2 Kor 1:20; Gal 3:8; 19–25; Kol 2:17; 2 Tim 3:14–17; Hebr 8:5; 10:1; 1 Petr 2:4–10; 2 Petr 16–21.
[5] Se t.ex. Joh 1:18; Rom 8:3; Ef 1:5; Fil 2:6–11; Hebr kap. 1–2; 4:14–5:10; 7:1–10:18; 1 Joh 1:1–2:2 osv.
[6] Luk 1:35.
[7] Kol 1:15–23; Hebr kap. 1.
[8] Matt 4:2; 9:36; 26:37; 27:42, 46; Mark 1:24; 3:5; 8:33; Luk 7:9; 10:21; 11:15–20; 19:41; 22:44; Joh 2:17; 4:6–7; 11:5, 33–35; 12:27; 17:5; 19:28, 34; Rom 8:3; 2 Kor 8:9; Gal 4:4; Fil 2:7–8; Kol 1:22; 1 Tim 2:5; Hebr 2:14, 17–18; 4:14–15; 5:2, 7–10; 1 Petr 4:1.
[9] Rom 1:3; 8:3; 2 Kor 5:21; Gal 4:4; Fil 2:5–8; Kol 1:19–22; 1 Tim 3:6; Hebr 2:10, 14; 4:14–15; 5:7–10; 7:24–28; 10:1–23.
[10] Joh 3:31; 8:58.
[11] Joh 1:4; Kol 1:17, 19; 2:9; Hebr 1:3.
[12] Maximos Bekännaren (580–662), citerad från Thunberg (1999), s. 42.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar