Jesus Kristus är en per son [enhypostasia]. Hos Kristus finns endast en ”per son” [hypostas]: Logos, ”Ordet” som existerar från evigheten och som i tiden och rummet antar människans natur. Han är således en per son med två naturer och två naturer i en per son, dvs. den Gudomliga och mänskliga naturens dynamiska förening i Kristi per son eller ”hypostas” [hypostatisk förening]. Logos är således Jesus förstådd som det historiska uttrycket för det eviga, gudomliga Logos i, genom och till vilket allting skapades – dvs. Jesus Kristus som Guds Ord, Guds självuppenbarelse.[1]
På samma sätt som Treenigheten kan förstås utifrån sitt handlande och först genom detta kan vi förstå vem Gud är, så gäller detsamma för uppenbarelsen i Jesus Kristus. Vi kan först genom Hans handlande, undervisning, liv, korsfästelsedöd, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra sida förstå vem Jesus är – Guds enfödde Son, Gud med oss, Frälsaren. Genom att Han steg ned kan vi förstå Hans upphöjelse och genom Hans verk kan vi sluta oss till Hans gudomlighet. Och då vi inser att Jesu handlande och väsen är sann Gud av sann Gud, Ljus av Ljus och den fulla uppenbarelsen av Gud kan vi börja förstå och känna Fadern och Anden.
Det enda sättet att lära känna någon – Gud, sig själv eller andra – är att se vad denne gör och därigenom sluta sig till vem denne är. Genom att se och lära känna människan Jesus och Hans handlande kan vi veta vem Gud (Fadern och Sonen och Anden) är. Gud i sig själv är således inte någon annan än Jesus. Det kommer inte dölja sig en ”annan Gud” bakom Jesu rygg. Gud är sådan som Han uppenbarat sig i den inkarnerade Jesus. På detta sätt har Gud uppenbarat sig själv genom sig själv – Han blir människa, ikläder sig kött och kommer till oss. Gud uppenbarar sig konkret i tid och rum i Jesus Kristus, Ordet som blev människa.
Treenighetens handlande lyser fram i t.ex. ängelns budskap till Maria om Jesu födelse, där den helige Ande verkar och barnet skall kallas Guds Son (Luk 1:35); i Jesu dop (Fadern talar och Anden är närvarande);[2] i Jesu egna ord i Johannesevangeliet kapitel 13–17 (se t.ex. Joh 14:7, 9–10, 16–26); i Jesu förklaring av sin relation till Fadern i Matt 11:25–27 och Luk 10:21–22; i Jesu uppmaning till dop i Faderns och Sonens och den helige Andes namn i Matt 28:19; i de olika bibelord som talar om hur Fadern sänder Sonen, Sonen tar emot Anden av Fadern och utgjuter den över allt kött (t.ex. Joh 3:16; Apg 2:16–36); och i Paulus hälsning till församlingen i Korint (2 Kor 13:13).[3]
Allt detta har han lidit för oss för att vi skall bli räddade. Han har verkligen lidit liksom han verkligen har uppstått. Det är inte som några otrogna säger att hans lidande bara är en skenbild. […] Men jag vet och tror att han lever i kroppen också efter sin uppståndelse. När han kom till dem som var med Petrus sade han till dem: Tag, rör vid mig och se att jag inte är någon ande utan kropp. Genast rörde de vid honom och trodde när de blev förenade med hans kropp och ande. Därför föraktade de döden och visade sig stå över döden. Efter uppståndelsen åt och drack Jesus med dem som en kroppslig varelse, samtidigt som han i anden var förenad med Fadern.[4]
[1] Joh 1:1–18; 1 Joh 1:1–3; Hebr 1:1–3.
[2] Matt 3:16–17; Mark 1:10; Joh 1:32–34.
[3] Andra trinitariska formuleringar återfinns i Rom 5:1–8; 8:15–17; 14:17–18; 15:16, 30; Gal 3:1–5, 11–14; 4:4–6; 1 Kor 1:4–7; 2:4–5, 12; 6:11, 19–20; 12:4–6; 2 Kor 1:21–22; 3:3; 13:13; Ef 1:2–14; 2:18, 20–22; 3:14–17; 4:4–6; Fil 3:3; Kol 3:16; 1 Tess 1:4–5; 2 Tess 2:13–14; Tit 3:4–7; Hebr 6:4; 1 Petr 1:2; Judas 20-21; Upp 1:4–5.
[4] De Apostoliska fäderna (2006), Ignatius brev till Smyrnierna, 2:1–3:3, s. 110. Ignatius led martyrdöden under kejsar Trajanus regering omkring 98–117, så brevet skrevs troligtvis strax innan eller inom detta tidsspann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar