Jesu
inkarnation finns förebildad på många sätt i de gammaltestamentliga Skrifterna.
Vi kan t.ex. se det i de tre ämbetena Profet, Överstepräst, Konung.[1]
Alla dessa ämbeten inträddes efter det att per sonen
ifråga blivit smord.[2]
Jesus inträder i dessa ämbeten en gång och för alla, och Jesus fortsätter även
som den upphöjde att utöva sitt ämbete.
I den
inkarnerade Jesus, vår Profet, möter
vi Människosonen som:[3]
(a) uppenbarar
och undervisar om vem Gud är och vad Gud vill, talar det som är givet av Gud,
(b) medlaren
mellan Gud och människor, primärt ”uppifrån och ner” – från Gud till människor,
(c) vilken manar
till omvändelse och tro, till efterföljelse av Honom själv, och därmed till
efterföljelse av Gud själv.
I den
inkarnerade Jesus, vår Överstepräst, möter
vi:[4]
(a) Prästen som
är utvald av Gud, avskild för Guds verk,
(b) medlaren
mellan Gud och människor, primärt ”nerifrån och upp” – från människor till Gud,
(c) som genom
försoningsverket är vår befriare ur fångenskapen, exilen, slaveriet, synden,
skulden, skammen och döden;
(d) Han som är
vårt ställföreträdande offer och vår ställföreträdande överstepräst, dvs. både
offer och den som offrar. Och liksom det gamla förbundets överstepräst klädde
sig i en bröstsköld med stenar buren över hjärtat som symbol för hela folket Israel
och trädde fram inför YHWH Gud i det allra heligaste och bekände folkets synder,[5]
så klädde sig Jesus Kristus i kött – Hans inkarnation: födelse, liv, dop,
frestelser, lidande, korsfästelsedöd, uppståndelse och upphöjelse – för alla
människor och träder inför Gud. Vi ställs fram som utvalda ”i Honom för att vi
skulle vara heliga och fläckfria inför Honom”.[6]
(e) Han som återlöser
och genom sitt liv, sin död, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra
sida återställer vårt förlorade arv och vår delaktighet i Gemenskapen i Gud.
I den
inkarnerade Jesus, vår Konung, möter
vi:[7]
(a) den
regerande, Han är Messias, Kristus, den Smorde, Herren, Guds Son, och den som
dömer,
(b) medlaren
mellan Gud och människor,
(c) Han som intar
ett representantskap för hela folket, liksom kungarna under det gamla förbundet
stod som representanter för hela sitt folk och skulle tjäna dem.[8]
Athanasios av
Alexandria skriver i den lilla (i omfång, men enormt stor till sitt innehåll) boken
”Om inkarnationen” att det skulle vara:
[…] opassande
att det som en gång blivit förnuftigt [dvs. människan] och fått del av Ordet
skulle gå under och återvända till att inte vara till. Det vore inte värdigt
Guds godhet att det som skapats av honom skulle förgås på grund av djävulens
list mot människorna. Allra mest opassande skulle det vara om Guds konstfärdighet
med människorna skulle gå om intet, antingen genom deras liknöjdhet eller genom
demonernas list. När de förnuftiga gick under och allt sådant var prisgivet,
vad skulle då Gud göra, han som är god? Låta förgängelsen råda över dem och
döden behärska dem? Men vad skulle de då ha haft för nytta av att ha kommit
till? Då var det bättre att inte ha blivit till än att bli till och bli
försummad och gå under. […], men när han nu hade gjort henne [människan] och
skapat henne för att vara till skulle det vara orimligt att låta verket gå
under, särskilt i Skaparens ögon. Alltså fick inte människan bara dras mot
fördärvet, eftersom det vore ovärdigt Guds godhet. […] Vad måste nu hända, och
vad måste Gud göra? […] Det var han [Guds Ord] som skulle återföra det
förgängliga till det oförgängliga och hålla fast vid det som framför allt var
följdriktigt för Fadern. Som Faderns ord som stod över allt var han
följaktligen ensam i stånd att återskapa allt, att lida, och vara skickad att
träda upp för alla inför Fadern. […] Därför kom Guds okroppsliga, oförgängliga
och immateriella ord till vår värld; dock hade han aldrig varit fjärran ifrån
den (Apg 17:27). Han hade inte övergett någon del av skapelsen utan har uppfyllt
allt överallt, han som finns hos sin Fader (Ef 4:6–10). Men han kom och steg
ned till oss på grund av sin kärlek till oss och trädde fram.[9]
Gud konsulterar
inte oss innan Han verkställer sin plan, Han frågar oss inte, vi får inte ens
vara med och rösta om Han skall älska oss eller inte.[10]
Det är detta vi människor ställs inför: Gåvan, erbjudandet, nåden att vara
aktivt delaktiga i den inkarnerade Sonens eviga Gemenskap med Fadern i Anden.
Det är inte vi som bjuder in Gud i våra liv. Det är Han som omfamnar oss i
Sonen. Lika lite som vi har skapelsen av kosmos i våra händer, lika lite ligger
frälsningen av världen i våra händer – det är Han som är vår Skapare och det är Han som är vår Frälsning.
Det
allsmäktiga Ordet och den sanna människan har rättmätigt (rationaliter)
återlöst oss med sitt blod och givit sig själv till lösen för dem som voro
förda i fångenskap. Då alltså avfällighetens herradöme över oss icke bestod med
rätt och vi av naturen voro den allsmäktige Gudens egendom, men han (djävulen)
mot naturen ryckte oss från Gud och gjorde oss till sina lärjungar, så har Guds
Ord, mäktig i allt och aldrig bristande i egen rättfärdighet, också uppträtt
med rättfärdighet (juste) i förhållande till själva apostasien. Han har löst
sin egendom icke med våld (eller godtycklighet), såsom apostasien i början
härskade över oss och omättligt rövade vad som icke var dess eget, utan genom
övertalning (secundum suadelam), såsom det höves Gud att få vad han önskade
icke med våld utan på övertalningens väg; på det att så varken rättfärdigheten
skulle bliva kränkt (quod est iustum confringeratur) eller Guds gamla skapelse
skulle förgås.[11]
Inkarnationen
drar oss in i den Treeniga Gemenskapen, helt och fullt i alla aspekter. Där har
det eviga syftet uttalats innan världens skapelse: nämligen vår adoption, vår
förening i Gemenskapen.[12]
Detta inkluderande, denna adoption, av oss i Gemenskapen är Guds vilja och Guds
beslut. Detta fungerar på precis samma sätt som en adoption går till i denna
värld. De som adopterar är de som i sin kärlek beslutar att adoptera barnet.
Barnet själv har ingen vetorätt i frågan. Däremot kan barnet välja att leva som
ett älskat barn eller inte, men detta förändrar inte adoptionens faktum.[13]
Det är en rekapitulation[14]
där Jesus blir det ”nya huvudet” och således en ny begynnelse och
sammanfattningen av allt.[15]
Fallet ”vänds” och hela mänskligheten föds på nytt i och genom Jesu
inkarnation. Jesus som huvud är vad som kommer först vid födelsen och Hans
kropp, församlingen, följer. Människan som skapades till Guds avbild återskapas
genom sin förening med den siste Adam och blir därigenom en ny skapelse i Kristus.[16]
Jesus är alltså inte endast en trevlig förebild som kommit och talat fina ord
och gjort fina handlingar – nej, Jesus är Gud själv som i sin kärlek kommit
till oss och gått in under våra villkor, helgat oss och välkomnat oss in i
Gemenskapen.
Låt oss alltid
hålla fast vid vårt hopp och vid honom som är en borgen för vår rättfärdighet,
Kristus Jesus. Våra synder bar han i sin
egen kropp upp på träpålen. Han begick inte någon synd och svek fanns inte i
hans mun. För vår skull utstod han allt för att vi skulle få leva i honom.[17]
Nästa avsnitt finns här:
[1] Den förste, utöver de nytestamentliga författarna,
som använde dessa ämbeten som förebildande Jesus var Eusebios av Caesarea
(275–339).
[2] 2 Mos 28:41; 3 Mos kap. 8; 1 Kung 19:16; 1 Sam
9:15–17, 27–10:1; 15:1; 16:1, 11–13; Jes 61:1–3. I Jesus fall sker smörjelsen
efter Hans dop. Se även Luk 4:18–19; Apg 10:38; Hebr 1:9.
[3] Matt 11:9–11, 27; 13:57; 21:46; Mark 6:4, 15; 8:28;
Luk 7:16; 13:33; 22:42; Joh 8:28; 9:17; 12:49.
[4] Mark 10:45; Luk 22:20; Joh 10:11, 15; 15:13; Ef
5:1–2; 1 Tim 2:5; Hebr 1:3; 6:20; 9:1–8, 11–14, 26–27; 10:10–22; 13.12; 1 Joh
1:7.
[5] 2 Mos 28:15–30;
39:8–21.
[6] Ef 1:4.
[7] Matt 1:1; 2:2; 21:5; 27:11; Mark 14:61–62; Luk 1:32;
19:37–40; Joh 18:33–37; 19:14–22; Apg 10:36; 17:7; Rom 10:9; 1 Kor 8:6; 12:3;
Fil 2:11; 1 Tim 6:15, Hebr 2:14–15; Upp 17:14; 19:11, 14.
[8] T.ex. Farao och hans hus i 1 Mos 12: 14–20; Abimelek
och folket i 1 Mos kap. 20 och kap. 26; David och folket i 2 Sam kap. 24. Se
även 1 Kung 2:3; 3:16–28; 2 Sam 12:1–6; 14:4–11.
[9]
Athanasios (2006), s. 84–86.
[10] Rom 5:6, 8, 10.
[11] Irenaeus ”Mot villolärarna” (Adversus haeresis) V,
1:1; citerat från Aulén (1931), s. 54–55.
[12] Ef 1:3–5.
[13] Rom 8:14–17, 23; 9:4; 1 Kor 15:20–23; Gal 4:1–7; Ef
1:5–6; 1 Petr 1:3–4; 1 Joh 3:1–2. Jesus blir vår ”äldre broder”: Rom 8:14, 29;
Hebr 2:10–11.
[14] Lat. recapitulatio,
gr. anakefaliosis. En term hämtad
från Rom 13:9 och Ef 1:10 och använd av Irenaeus för att beskriva övervinnandet
av Adams fall genom Jesus Kristus, och helandet, återställandet,
sammanfattandet, fullbordandet och fullkomnandet av den ursprungliga skapelsen.
Jfr även Ef 4:24; Kol 1:15–20; Rom 5:1, 10; 8:14–39; 1Kor 15:27–28.
[15] Ef 1:9–10, 20–23.
[16] Rom 5:12–21; 2 Kor 5:14–17.
[17] De Apostoliska fäderna (2006),
Polykarpos av Smyrna brev till Filipper na,
8:1, s. 121. Brevet skrevs troligtvis strax innan Polykarpos led martyrdöden
omkring 155–160 e.Kr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar