Början av Del I: TREENIGHETEN – Gud uppenbarad i Jesu Kristi Evangelium

Nedan följer ett utdrag från det första kapitlet i min bok "Den Livgivande Gemenskapen". Det första avsnittet berör primärt läran om treenigheten, och treenighetens väsen. Och jag anser att det är oerhört viktigt i det teologiska tänkandet att förstå (så långt det nu är möjligt) hur (och att) Gud är Ett väsen/En natur och tre Personer. Och hur detta sedan måste ses och förstås i ljuset av uppenbarelsen i Jesus Kristus. Allt hänger på "Vem säger du att Jag är?" 

 

Först av allt skall du tro att Gud är en, som har skapat allt, danat det och gjort det från att inte vara till att vara, han som omfattar allt men ensam är ofattbar.[1]

G

ud är En.[2] Gud (den Oskapade) är i sig en dynamisk Gemenskap i glädje, frihet, liv, en kärleksrelation: Fadern och Sonen och Anden[3] är Kärlek[4] och de delar liv, glädje, kärlek, och frihet i överflö­dande delaktighet, givande och mottagande. De är ömsesidigt inne­boende och involverade i varandra. De är för varandra, genom varandra, med varandra och i varandra, och den Kärlek som genomtränger dem förenar dem i en Livgivande Gemenskap.

Den Treenige Guden har inte bara gemenskap med sig själv, Han är Gemenskap. Denna relation benämns ibland som perichoresis[5] [circuminsessio, circumincessio, permaetio]. Treenigheten är ett ömsesidigt sig–själv–genomsyrande av de tre personerna [hypostasis][6], ett interpenetrerande, och de är involverande i varandra. De förblir i varandra och omsluter varandra på alla sidor [circuminsessio].[7] De genomtränger och är sammanvävda med och i varandra [circumincessio].[8] De tre personerna är i en ständig process av ömsesidig växelverkan, och de genomtränger varandra, interpenetrerar varandra och denna gemenskapsprocess [koinonia][9] utgör deras natur. Treenigheten har alltid existerat tillsammans, Fadern och Sonen och Anden har aldrig existerat åtskilda och de är en Gemenskap i Enhet [communio]. De tre personerna är en oupplöslig förening med ett och samma väsen. Allt som skapas blir skapat i, genom, och till Jesus[10] – det finns ingenting ”utan­för Gud”. Och Gud har en Evig plan...[11]

Ordet Treenig eller Treenighet återfinns inte i Bibelns texter. Irenaeus formulerar ett första utkast till läran om Treenigheten. Termen som sådan används först av Tertullianus, och blir under 200 och 300–talet, hos t.ex. Origenes, Athanasios och Augustinus, utarbetat som en viktig förklarande formulering inom teologin.[12] Detta skedde i mångt och mycket som ett försvar mot de villoläror som hotade att tränga in i församlingen både utifrån och inifrån. Men även om termen som sådant inte återfinns i Bibeln finns den uppenbarad och uttryckt där. Det framgår implicit i Gamla testamentets texter och explicit i Nya testamentet. Även om uppenbarelsen av Treenigheten inte framgår helt klart i Gamla testamentet är det desto klarare i Nya testamentet. Och genom att läsa Gamla testamentet i ljuset av uppenbarelsen i det Nya testamentet finner vi många implikationer på Treenigheten även i det Gamla testamentet.[13]

I Nya testamentets evangelier uppenbaras Treenigheten tydligt i och genom Jesu inkarnation.[14] I de övriga nytestamentliga skrifterna proklameras Treenigheten tydligt.[15] Ordet Treenigheten sammanfattar tre viktiga sanningar om Gud: (1) det finns endast en Gud, (2) Fadern och Sonen och Anden är Gud och (3) Fadern och Sonen och Anden är distinkta personer, men inte separerade.

Fadern och Sonen och Anden lever i gemenskap och ömsesidig kärlek och är: ett väsen [ousia],[16] och av samma väsen [homoousios][17] (vilket uttrycker enhet) i tre personer [hypostasis] (vilket uttrycker självständig­het). Gud är ett väsen och tre hypostaser [mia ousia, treis hypostaseis]. Gud är en mångfald, men utan åtskillnad. Var och en av de tre personerna är Gud helt och fullt. Personerna besitter inte ”en tredjedel Gud var”, utan Gudomen i sin helhet.[18]

Treenigheten uppenbaras som en enhet–i–mångfald och mångfald–i–enhet, den är En Treenighet eller Treenig Enhet. Fadern och Sonen och Anden är en enhet och sammanvävda av Kärlek och Gemenskap. De tre är lika eviga, ingen av dem föregår de andra. De tre personerna är olika, men det är inte en fråga om hierarkiska skillnader. De är vilka de är i relationen med varandra. Deras relation är en ömsesidig delaktighet, en växelverkande gemenskap där varje person tar emot allting från de andra och samtidigt ger allting till de andra.

Vi kan som sagt inte med enbart ord och tanke förklara detta – det är här jag tystnar och ändå erfar när­varon av denna Kärleksfulla Gemenskap.

Treenigheten är en:

Enhet i mångfald – Ett väsen i tre personer.

Jämställdhet i värdighet och rang – Jämlika i natur och ära.

Mångfald i verksamhet och verkan – Fadern genom Sonen i Anden.

Gregorios av Nazianzos beskriver hur Treenigheten är en Enhet:

... i detta fall handlar det om en enhet som hålls samman av en och samma natur, samma ära, samma enhet i vilja och rörelse, […].[19]

---

[1] De Apostoliska fäderna (2006), Hermas herden, 26:1, s. 249. ”Hermas herden” skrevs troligen någon gång mellan 95–100 e.Kr. ”De Apostoliska fäderna” är benämningen på en samling brev skrivna av några av de första apostlarnas lärjungar omkring 90–150 e.Kr..

[2] 5 Mos 6:4; Mark 12:29, och Nicenska trosbekännelsen börjar: ”Jag tror på en enda Gud”.

[3] Matt 3:16–17; 11:27; 28:19; 1 Kor 1:21–22; 12:4–6; 2 Kor 13:13; Gal 4:6; Ef 2:20–22; 2 Tess 2:13–14; Tit 3:4–6; 1 Petr 1:2.

[4] 1 Joh 4:8, 16.

[5] Termen används först av Gregorios av Nazianzos (329–389), och senare av Johannes av Damaskus (675–749). I nyare tid används termen av t.ex. teologerna Leonardo Boff, C. Baxter Kruger, Jürgen Moltmann, Miroslav Volf and John Zizioulas.

[6] Används för att beteckna en gudomlig person, det som kännetecknar de olika personerna, varje persons individualitet, vilket existerar samtidigt i och för den personen själv och i den eviga relationen med de två andra gudomliga personerna. Detta omfattar två aspekter: Prosopona – individualitet, person, personlighet, subjektivitet, och Hypostasis – kännetecken, egenskaper, existensformer, ”sätt–att–vara”. Ordet har således inte den betydelse vi har gett ordet ”person” idag i betydelsen ”individualism”, ”självförverkligad”, ”självbestämmande”, utan betecknar snarare en ”individ i gemenskap”.

[7] Dvs. en statisk betydelse: Circum – omsluta, sessio – att sitta, sitta i. Varandet eller förblivandet av en person i de andra eftersom de gudomliga personerna endast existerar i de andra, med de andra, genom de andra och för de andra.

[8] Dvs. en aktiv betydelse: Circum – omsluta, incidere – att genomtränga, interpenetrera. De tre gudomliga personernas interpenetrering av varandra grundad i deras eviga Gemenskap.

[9] Grek. Koinonia, lat. Communio: det egentliga och riktiga förhållandet och relationen mellan människor, och det egentliga och riktiga förhållandet mellan personerna i Treenigheten.

[10] Joh 1:1–3.

[11] Ef 1:3–14; Kol 1:13–29.

[12] Irenaeus av Lyon (130–202), Tertullianus (155–220), Origenes (185–254), Athanasios den store/Athanasios av Alexandria (296–376) och Augustinus av Hippo (354–430).

[13] Se t.ex. 1 Mos 1:2–3, där Herren skapar genom sitt Ord och sin Ande; eller i Jes 63:8–10, förbundets Herre, Hans ansiktes ängel och Hans helige Ande. 

[14] Vi återkommer till detta i stor utsträckning i kapitel ”II. Jesu inkarnation och vår adoption – Kristologiskt centrum”. Vi kan här nämna t.ex.: Matt 3:13–17; 28:19; Joh 14:15–23; Apg 2:32–33; 2 Kor 13:13; Ef 1:1–14; 3:16–19; Fadern är Gud: Matt 6:8–9; 7:21; Gal 1:1; Sonen är Gud Joh 1:1–18; Rom 9:5; Kol 2:9; Tit 2:13; Hebr 1:8–10; Anden är Gud: Mark 3:29; Joh 15:26; 1 Kor 6:19–10; 2 Kor 3:17–18.

[15] Se t.ex. formuleringarna i Apg 2:32–33; 1 Kor 12:4–6; 2 Kor 13:13; Ef 4:4–6; 1 Petr 1:2; Jud 20–21 osv. Se vidare kapitel ”II. Jesu inkarnation och vår adoption – Kristologiskt centrum”.

[16] Det som utgör den Treenige Guden, det som förenar och är identiskt i de tre personerna: varande, kärlek, godhet, sanning, ömsesidig gemenskap, på ett absolut och evigt sätt.

[17] Homoousios – konsubstantiell; substans, essens, natur, av samma väsen.

[18] Kol 2:9; 1:19; Joh 1:14, 16; 14:10; 16:15.

[19] Gregorios av Nazianzos (2002), s. 53. Även kallad Gregorios Teologen.