Tyck gärna till om det du läser (eller skriv något trevligt) i kommentarboxen längst ned! Och/eller gå in på fliken: "Dina frågor, funderingar, nya uppslag, el.dyl." och skriv.
INLEDNING
S |
e den lille mannen som sitter lutad över per gamentet. Oljelampans låga fladdrar till av vinden som sveper in i rummet genom fönstergluggen. Han har precis skrivit ned det som uppenbarats för honom, han reser sig upp, jublar och dansar i livsberusad vild glädje...
Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.[1]
Före begynnelsen existerar endast Gud (Treenigheten; Fadern och Sonen och Anden) – Gud är allt. Ännu finns det ingenting skapat, inte ens ”ingenting” finns. I denna Kärleksgemenskap tas ett beslut att skapa varelser som skall vara dem lika.[2] Gud förutbestämmer att dessa varelser skall tas upp i och leva i den Gemenskap som alltid existerat. Och allt detta skall utspela sig i Kosmos – världen, allt som skapats, i tid och rum – och tiden och rummet omsluts på alla sidor av Evighet.
Detta sveps in i ett mysterium, en hemlighet, en evig plan, ”den fullbordade tidens plan”,[3] ”mysteriet”.[4] Denna plan beslutar Gud innan Han skapar och innan vi människor har gjort vare sig rätt eller fel, ja, vi får inte ens vara med och rösta om det. Denna hemlighet göms i Sonen och skall uppenbaras längre fram i historien i och genom Jesus Kristus.[5] Och Gud väver in bilder, förebilder, symboler i skapelsen och historien som pekar fram mot denna hemlighet.[6]
Tyvärr börjar inte de flesta teologiska utläggningar här, utan med människans fall och dess konsekvenser. Vanligtvis utgår man från en primärt forensisk/juridisk/moralisk utgångspunkt (med människan och hennes problem i centrum) och inte trinitarisk relationell utgångspunkt (med Gud och Hans syfte i centrum): ”Människan har syndat mot Guds lagar och regler, och är en syndare. Gud kan i sin helighet, allmakt och allvetande inte ha någon gemenskap med oss oheliga syndare. Men Jesus kommer och rättar till vårt syndaproblem genom att dö på korset för oss, efter det att Han vandrat omkring och undervisat människor om ’hur man kommer till himlen efter det att man har dött (och att man skall gå till kyrkan på söndagarna fram till dess)’ och Han har dessutom gjort massor av märkliga saker som t.ex. gått på vatten och mirakulöst gjort bröd och fisk till massor av folk. Han dör på ett kors och begravs. Han uppstår. Sedan far Jesus upp till himlen och lämnar oss. Efter det skall Gud komma för att döma oss, så det är bäst att vi skärper oss. Och i stället för Jesus kommer den helige Ande. Vi vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss till denne Ande. För några är Anden (om vi över huvud taget talar om och tänker på Honom) en lite diffus influens som får oss att göra rätt saker, för andra är Anden som en slags sensorisk erfarenhet av gåshud, värme eller skakningar, och för åter andra är Anden en mirakelkraft som vi kan be och befalla att göra diverse underverk åt oss.”
Detta ger oss en förvrängd bild som bland annat riskerar att göra Jesus till vår frälsare från Faderns vrede över oss syndare. För många blir det som om Jesus är den som omvänder Gud till att älska oss, eller till att åtminstone inte ta ut sin vrede på oss. Som om Jesus kom för att förändra Guds sinne eller för att övertyga Fadern att omvända sig och förlåta oss. Guds ansikte och Hans blick blir mörk. Anden blir antingen helt förbigången eller så blir Han ett slags redskap för oss.
Och det är detta som i sin tur gjort att man skrivit sånger vilka man lärt barnen i söndagsskolan som har denna förvridning i sig från början. Ett exempel på detta är sången ”Var försiktig…”.[7] Denna sång, vilken sjunges till den klämkäcka melodin ”Klappa händerna när du är riktigt glad” (oh, hur vridet kan det bli?), har även rörelser som man gör till sången. Ok, här kommer sångens första vers: ”Var försiktig [här lyfter man pekfingret och gör det förmanande/varnande ”aja, baja – tecknet”] lilla foten var du går [här går man på stället]! Var försiktig lilla foten var du går! Ty din Fader ovan där [här sträcker man upp armen och pekar upp mot taket] blickar ner på barnen här [här pekar man ned med hela armen mot golvet], så var försiktig lilla foten var du går!" Vers två fortsätter med ”Var försiktig lilla handen vad du gör...” och den upprepade refrängen: ”Ty din Fader ovan där blickar ner på barnen här…” De övriga versarna fortsätter: ”Var försiktig lilla ögat vad du ser...”, ”Var försiktig lilla örat vad du hör...”, ”Var försiktig lilla munnen med ditt tal...” ”Var försiktig lilla hjärtat vad du tror...”, och varje vers avlutas med refrängen: ”Ty din Fader ovan där blickar ner på barnen här…”. Med denna grund för sin gudsbild är det väl inte helt konstigt att man, då man kommer upp i tonåren, antingen inte vill ha med denne Gud att göra över huvud taget, eller också har man blivit så drillad att man gör allt man kan för att blidka denne ständigt övervakande Gud – ovan där – med alla medel man kan. Allt detta kan ytterligare förstärkas med hjälp av utdelanden av guldstjärnor (eller andra belöningssystem) till de ”duktiga” barnen, medan de mindre ”duktiga” eller stökiga ungarna inte får några guldstjärnor alls…
All denna förvridning skapar en dualism och separation[8] i vår bild av Gud som bryter Enheten i Treenigheten, och syftet med allt som Gud gör kommer att handla om vår frälsning från synd och frälsning från Guds vrede. Detta fördjupar dualismen i Gud genom att åtskilja Jesus från Fadern (och därmed undergräva hela frälsningsgärningen), vi vet inte vad Anden gör eller också missuppfattar vi vad som är Andens uppgift. Separationen mellan Gud och skapelsen blir avgrundsdjup, vilket leder till en dualistisk/deistisk[9] verklighetsuppfattning. Allt detta är en konsekvens av att vi inte på allvar, i all vår teologi, utgått från Treenigheten som grund och verkligheten i hela Jesu inkarnation, och utifrån dessa realiteter format vår syn på Gud, på oss själva och på skapelsen.
På grund av att vi vanligtvis utgår från ett icke–trinitariskt tänkande och på grund av att vi inte reflekterat nog djupt över Verkligheten i Jesu inkarnation försöker vi med olika medel få denne helige och frånvarande Gud att komma till oss. Eller så försöker vi klättra upp till Gud med olika metoder. Eller så försöker vi blidka Honom med olika medel – som om inkarnationen aldrig skett. Ja, denna förvrängda utgångspunkt får vittgående konsekvenser. Vi får svårt att tro att Gud verkligen är så god, att Gud är Kärlek. Vi hör nästan alltid en röst som lägger till ”Ja, men...”, ”Gud kommer att älska mig om...”, ”Inte kan väl Gud älska mig, jag som gjorde...”, ”Så god är väl ändå inte Gud? Det måste finnas någon hake någonstans…”. Dessa budskap bekräftar, griper tag i och triggar sår som vi har inom oss, och det är sår som tyvärr ofta har tillfogats oss av föräldrar, syskon, vänner – vilka i sin tur är lika sårade och såriga som vi själva är. Det är sår av övergivenhetskänslor, upplevelser av förkastelse, känslor av att inte betyda någonting, fruktan, rädslor som säger att jag inte duger, att jag inte är tillräckligt vacker/smart/framgångsrik, osv, osv.
Allt detta leder vanligtvis till en av två reaktioner: antingen ger vi upp helt och hållet, vi blir självutplånare, osynliga, vi blir dörrmattor och vindflöjlar, vi resignerar, vi blir alkoholister, narkomaner; eller så gör vi allt vi kan för att visa att vi duger, att vi är värda att älskas, vi blir självförhärligare, narcissister, bekräftelsekrävare, vi blir framgångsjägare, arbetsnarkomaner. Några av oss lyckas vissa dagar pendla flera gånger mellan de två reaktionerna… Vi gör nästan vad som helst för att döva smärtan och fylla tomheten som vi upplever inom oss. Om vi tror på den där andra rösten och de budskap som triggas inom oss kommer vi snart att börja leva som om budskapen är sanna – sanna om Gud och sanna om oss själva. Vi gör dessa förvrängda budskap till vår ”gud”. Vi skapar en mytologisk gud som liknar oss själva. En ”gud” som tänker som vi, som dömer som oss, och som ”inte gillar det han ser”. Vi projicerar allt detta på Gud själv. Är det så konstigt att många människor inte vill ha något som helst med ”gud” att göra?
Förvrängningen gör att det blir omöjligt för oss att i frihet jubla och dansa i livsberusad glädje över vår Gud. Men om vi i stället utgår från Gemenskapen i Gudomen, från Jesu hela inkarnation och med Guds eviga syfte med skapelsen och Hans frälsningsverk blir konsekvenserna helt annorlunda. Gud behöver inte oss, men Han vill ha oss. (Du kommer själv att höra den där andra rösten och de förvridna budskapen då du läser det som följer. Mitt tips är att du till att börja med faktiskt vågar tro att Gud är god, att Han älskar dig långt mer än du någonsin trott och att Han vill hela oss alla…). Men Jesus kom för att göra oss fria. Sanningen gör oss fria. Han kom för att vi skall ha liv och Han inbjuder oss i den kärleksfyllda relation som Han lever med Fadern och Anden.[10] Lögnerna håller oss fångna och vi längtar efter frihet, liv, glädje och kärleksfyllda relationer. Jesus är den ende som kan ge dig detta.
Om du inser att du är älskad kommer du att vara fri att låta Gud hela dig mitt i dina egna brister, tillkortakommanden, sår och svagheter utan att du behöver frukta. Det är först då du vet att du är fullkomligt älskad och accepterad som du vågar öppna locket till ditt eget ormbo till liv, och låta Honom se och hela det som är trasigt. Han är inte förvånad över hur du ser ut, Han vet hur vi känner och Han älskar dig mitt i ditt elände. Han älskar dig så mycket och inbjuder dig att tillsammans med Honom börja leva ett överflödande liv.[11] Du kommer att vila i Hans kärlek utan fruktan, eftersom Han känner dig, Han vet allt du gör och allt du gjort – ändå älskar Han dig och vill ”fixa det som behöver fixas” i dig. Detta kan vi låta ske då vi litar på Hans godhet och inte lever i fruktan – Han har inga illusioner om dig. Han kommer inte att göra dig till en ”religiös robot” heller. Han skapade dig till människa. Det är Hans vilja att du skall vara människa, helt och fullt. Se hur Jesus porträtteras i evangelierna så ser du en människa som är så långt ifrån ”religiös robot” som man kan komma.
Hur skulle du beskriva Gud? Vanligtvis använder vi termer som ”helig” (i betydelsen fullkomligt fri från synd och skild från syndare) eller ”allsmäktig” (i betydelsen ”Gud gör som Han vill eftersom Han har all makt” eller ”Gud kan göra fyrkantiga cirklar om Han vill”). Termerna som sådana är inte fel. Men vi tolkar dem tyvärr oftast på ett sätt som gör Gud till någon slags kosmisk dömande lagivrarmaskin byggd av rostfritt stål någonstans långt borta i himlen som räknar och för bok över våra felaktiga gärningar. Men om vi tolkar alla de termer vi använder för att beskriva Gud i ljuset av den Treeniga Gemenskapen och verkligheten i Jesu inkarnation blir tolkningen av dessa ord inte endast ”överdimensionerade mänskliga egenskaper ”. Nej, ”helighet” blir då i stället Treenighetens helhet, renhet, och skönhet i deras självutgivande Gemenskap. ”Rättfärdighet” blir denna Gemenskaps ömsesidiga kärlek, respekt och rätta relationer med varandra. ”Allsmäktig” betyder här att Gud är pålitlig, trofast, överlåten till sitt syfte, och att Han kommer att fullborda sin plan.
Aposteln Johannes skriver i sitt första brev att ”Gud är kärlek”.[12] Notera att han inte skriver att ”Gud har kärlek”, utan att Gud är kärlek. Men hur vet då Johannes att Gud är kärlek? Låt oss läsa hur Johannes har lärt känna Kärleken:
1Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar. 2Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.[13]
Johannes vet att Gud är kärlek på grund av att han har mött och lärt känna Jesus. För oss skapade varelser är allt centrerat i den inkarnerade Jesus [Faderns Enfödde Son] Kristus [den Smorde i, av och med Anden]. Jesus Kristus uppenbarar Gemenskapen, Kärleken, Relationen i Treenigheten, och det är en relation som aldrig bryts – de är Ett i sitt varande och i sitt handlande. Vi kan endast känna och förstå Fadern genom Immanuel [Gud med oss], vi kan bara känna och förstå Fadern genom Jesus.[14] Allt är skapat i, genom och till Jesus – ingenting är skilt från Honom. Allt skapat är förenat i och med Jesus Kristus,[15] och om Jesus [Jeshua – Gud frälser] inte är Gud är vi inte frälsta eftersom endast Gud kan frälsa.
I detta finns det två frågor som riktar sig mot ett centrum: ”Är Jesus Gud (och inte endast en visdomslärare, en moraliskt högtstående per son, en mirakelgörare, en ängel)?” och ”Är Gud verkligen som Jesus (är Gud lika förlåtande, nådefull, kärleksfull och utgivande, eller finns det en annan och okänd Gud ”bakom ryggen” på Jesus)?” Samma frågor är applicerbara angående den helige Ande.
Jag kommer i denna bok försöka bevara den trinitariska grundsynen och den fundamentala realiteten i Jesu inkarnation som utgångspunkt i alla de aspekter som jag kommer att beröra. Detta gör jag utifrån att jag upptäckt att om vi splittrar Treenigheten och vår förståelse av denna som Ett väsen och enig i sitt handlande,[16] blir hela vår syn på Gud (och därmed hela verkligheten) schizoid – det är en teologisk schizofreni som sliter sönder och förgör våra själar. Denna schizofreni formar en Gud som är omöjlig att verkligen älska, följa och lyda av hela vårt hjärta, vår själ, vårt förnuft och av hela vår kraft.
Jag gör det vidare med hela Jesu inkarnation som omutbar förutsättning i min förståelse av de övriga ämnen jag kommer att beröra. Jag vill i allt behålla verkligheten i Jesu inkarnation, den hypostatiska föreningen av Gud och människa, dvs. föreningen av gudomlig och mänsklig natur i Jesus. Denna omfattar allt vad Jesus är och gör (Hans väsen och Hans handlande) – Han är rättfärdighet, Han är helighet, Han är evigt liv, Han är vägen, Han är sanningen, Han är livet, Han är Herren, Han är Messias. Vi får i detta inte heller förminska eller försöka bortförklara Hans fulla mänsklighet – Han iklädde sig hela vår fallna mänsklighet, Han blev kött, Han frestades i allt som vi och Han led som vi. I och genom inkarnationen återlöser och helar Han allt i sig. Detta innebär t.ex. att inkarnationen och försoningen inte kan särskiljas från varandra vid någon enda punkt. Detta är vad de tidiga teologerna påpekade om och om igen: ”Det som inte blir upptaget [i Kristus] kan inte återlösas/helas”.[17] Vi kan inte skilja på vad Gud gör och vem Gud är. Den inkarnerade Jesus, Guds Son, är den som uppenbarar Gud själv. Jesus är Guds självuppenbarelse. Grundfrågan för oss är densamma som Jesus frågade sina lärjungar: ”Vem säger ni att jag är?”[18] Det är först utifrån svaret på denna fråga som våra efterföljande frågor om ”hur?”, ”vad?”, ”var?” och ”hur?” kan börja besvaras.
Detta får vittgående konsekvenser. Om vi utgår från en trinitarisk grundsyn och vägrar att göra avkall på Jesu Kristi reella inkarnation blir, som exempel, vår verklighetsuppfattning holistisk. Ingenting skapat existerar isolerat och utanför Gud. Dualismen mellan det vi kallar för ”sekulärt/profant/världsligt” och det vi betraktar som ”heligt” omfamnas helt av Gud själv, där allt har tagits in i Treenighetens gemenskap genom Kristi inkarnation. Det är här som allt kommer att helas, återupprättas, renas och helgas. Det är i denna Gemenskap av kärlek som vi äntligen kan sluta fly, sluta gömma oss, sluta låtsas, sluta ljuga för oss själva och sluta vara självrättfärdiga. Om det är så att Gud är närvarande överallt och alltid, betyder det att allting blir ”heligt”, och vi måste lära oss att betrakta det och behandla det med ansvar och respekt. Hela vår tillvaro är innesluten i Guds närvaro. Detta leder dessutom vidare till en positiv syn på människan som skapad till Guds avbild och likhet med alla de möjligheter som ligger i detta faktum. Det gör vidare att vi kan få en förståelse för hur det frälsningsverk Gud gjort för oss och för hela skapelsen påverkar allt vi är och allt vi gör.
Den vanliga förklaringen som ges av Treenigheten, som försöker tydliggöra detta med hjälp av bilden av ”vatten, is och ånga”, lämnar åtminstone mig endast med ett ”jaså?”[19] Detta sätt att försöka beskriva Treenigheten är inte tillräckligt för mig. Vi behöver utöver detta försöka se Treenighetens verkande, dess syfte, dess mål, dess Kärlek och dess Liv. Vi behöver se att Treenigheten påverkar oss i allt vi är och allt vi gör, på alla platser och i alla tider. Den påverkar hur jag lever nu, hur jag bemöter andra och ser på andra, hur jag ser på glädje, kärlek, liv, lidande, sjukdomar och död. Och det gäller inte endast mig per sonligen utan omfattar alla människor och hela skapelsen.[20]
Det räcker inte för mig att ha en treenighetsformell som t.ex. 1+1+1=1. Jag behöver tränga djupare och närmare än så. Det måste betyda något! Och i så fall vad? Vilka blir konsekvenserna på alla områden? Jag kommer att försöka belysa de grundläggande frågorna: ”Vem säger Gud (Fadern och Sonen och Anden) att Gud är?” och ”Vem säger jag att Gud är?”, och ”Vem säger Gud att jag är?” och ”Vem säger jag att jag är?”[21]
[1] Ef 1:1–6.
[2] 1 Mos 1:26–27.
[3] Ef 1:10–11; 3:11; 2 Tim 1:9.
[4] Rom 16:25; Ef 1:9; 3:3–9; Kol 1:26; 2:2.
[5] Ef 1:3–4; Kol 2:2; Rom 8:15, 29; 1 Petr 1:18–21.
[6] Se t.ex. allt det som skapas i 1 Mos kap. 1–2 och jämför detta med Joh 1–3; 19–21 och Upp kap. 21–22; Floden, träd, stenar, vandring med Gud, Lammet, bröllop/förening, tabernakel, tempel och Guds närvaro osv.
[7] Det var en vän som sjöng denna sång för mig. Det har ”jagat” mig sedan dess att detta var en del av vad barnen fick lära sig i söndagsskolan. Jag hoppas att ingen lär sig den idag. Jag vet inte vem som skrivit texten till den.
[8] Vilket snarare har grekiskt/filosofiskt ursprung än hebreiskt/judisk–kristet/teologiskt tänkande.
[9] Grunderna för detta tänkande finns t.ex. hos Platon (427–347 f.Kr.) och nyplatoniker och hos Aristoteles (384–322 f.Kr.). Deras tankar, tillsammans med grekisk mysteriereligion, gav upphov till de gnostiska och de doketiska (vilka hävdar att Jesus endast skenbart var en människa, och Hans lidande och död således var en illusion) lärorna som de tidiga kyrkofäderna stred så intensivt mot. Några grundläggande tankar för dessa disparata grupper av gnosticism är: det finns en kosmisk dualism där det skapade/materiella är ont och står under onda makters inflytande, medan det andliga är gott. Dessutom tänker de sig ofta att det finns två gudar; en som skapat det materiella (ont) och en okänd gud bortom detta (gott). Vidare är vissa människor trots sin kroppslighet bärare av en ”gudomlig gnista” och målet för människan är att se denna gnista och sedan med olika medel frigöra sig från det materiella, vanligtvis genom ”gnosis”, kunskap. Dessa teorier banar vägen för deismen och dualismen. Deism innebär att man tänker sig att Gud skapat världen och dess lagar för att sedan lämna den till att fungera ”av och för sig själv” i enlighet med de lagar som Gud nedlagt i denna skapelse. De deistiska tankarna uppkommer under ”Upplysningen” i 1600–talets England. Lord Herbert av Cherbury (1583–1648) anses vara den engelska deismens upphovsman, och hans bok “De Veritate” (1624) är det första större verket som uttrycker deismens tankar. Dessa idéer sprids sedan till Frankrike (bl.a. Voltaire) och Amerika (bl.a. Abraham Lincoln). Grundläggande för dessa upplysningstänkare var att de ansåg att den religiösa tron endast skulle grundas på rationella förklaringar och bygga på vad vi med vårt förnuft kunde komma fram till, s.k. naturlig religion. Detta slags dualistiskt/deistiskt tänkande är också utmärkande för t.ex. vetenskapsmannen Isaac Newton (1643–1727) och filosofen Immanuel Kant (1724–1804), vilkas inflytande på det västerländska tänkandet varit oerhört stort. Detta slags tänkande får en ”dödsstöt” i och med Albert Einsteins (1879–1955) relativitetsteori och den efterföljande kvantfysikens teorier. Men det dualistiska tänkandet biter sig fortfarande kvar i mångas sinne. Teologin har inte varit förskonad från det dualistiska tänkandet (det är sådant som leder till t.ex. Rudolf Bultmanns ”avmytologisering” av evangelierna). Jag anser dock att Nya testamentet och kyrkans tidigaste teologer helt klart snarare tänkte holistiskt än dualistiskt, snarare i relationstermer än i ett mekanistiskt färgat synsätt (se t.ex. Joh 1:1–5; Apg 17:28; Rom 11:36; 1 Kor 8:6; Ef 1:10; 4:6; Kol 1:15–17). Guds väsen och handlande i och med skapelsen är Enhetligt och kan inte särskiljas i vårt teologiska reflekterande.
[10] Joh 8:32; 10:10; 17:21–26; 1 Joh 1:3–4.
[11] Joh 10:10. Notera att Jesus talar om liv i överflöd, inte överflöd av fina bilar, dyra hus och prylar…
[12] 1 Joh 4:8, 16.
[13] 1 Joh 1:1–4.
[14] Matt 11:27; Luk 10:22; Joh 1:1, 14, 18; 10:30; 12:44–45; 14:9; 16:13–15; 2 Kor 2:12; Kol 2:3, 9; Hebr 1:1–3; 1 Joh 1:1–4; 2:20.
[15] Kol 1:15–23; Joh 1:1–4.
[16] Detta väsen är inte statiskt, likt Aristoteles (384–322 f.Kr.) primus motor – ”den förste röraren”, utan dynamiskt, verksamt, levande. Även Thomas av Aquino (1225–1274) utgår från en ”orörlig förste rörare”.
[17] T.ex. Gregorios av Nazianzos (329–389).
[18] Mark 8:29; Luk 9:20.
[19] Dessutom leder denna analogi till en villolära som kallas för ”modalism”, vilken hävdar att Guds väsen uppenbarar sig på tre olika sätt. Vi återkommer till detta längre fram…
[20] Apg 17:28.
[21] Notera att frågan inte är om Gud existerar eller inte, lika litet som det är en fråga om jag eller du existerar. Det bästa (och enda) sättet att lära känna någon – Gud, sig själv eller andra – är att se vad denne gör och därigenom sluta sig till vem denne är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar