Föreningen: Kristus i oss, härlighetens hopp

Föreningen: Kristus i oss, härlighetens hopp

Som vi sett tidigare är alla inneslutna och omslutna av den Treenige Guden.[1] Guds evige Son blev i inkarnationen människa och levde ut sitt gudomliga barnaskap inuti och inifrån den fallna mänskligheten. I detta förvandlade Han vår fallna ”adamitiska” existens och formade en verklig relation, en förening, i den helige Ande mellan Gud Fadern och den fallna mänskligheten. Jesus talar just nu till oss och delar med sig av sin erfarenhet av att vara älskad och att älska. Gud har utgjutit den helige Ande över allt kött. Alla lever i Gud. Vi som individer väljer om vi vill vara en aktiv del i Jesu liv i Gudomen, Hans gåvor och kärlek. Han är dessutom genom den helige Ande närvarande i den som tror. Anden tar den emot som omvänder sig och tror. Men vi bevarar fortfarande vår identitet, vår distinktion, vilket gör att det är möjligt för oss att leva i Verkligheten eller ej. Vi har möjlighet att välja Sanningen eller lögnen, att välja Gemenskapen eller splittring och ensamhet. Jag kan följa Anden eller följa mig själv (eller andra) och därmed ytterst och bortom detta: djävulen, demonerna, de fallna änglarna, ondskan och mörkret.

Aposteln Paulus beskriver vad som skiljer den som tror på Jesus Kristus från den som inte tror. De troende ”har Anden” medan de icketroende inte har det.[2] Ja, Nya testamentets texter visar att ”Fadern, Sonen, Anden är i de troende”.[3]

Jesus inbjuder oss att vara delaktiga i Hans fullbordade verk. En av många fantastiska berättelser som visar detta är då Jesus, Hans mor och lärjungarna är bjudna på bröllop i Kana.[4] Under festens gång tar vinet slut. Jesu mor säger det till Jesus och Han bestämmer sig till slut för att göra något åt saken. Han kallar till sig tjänarna och ber dem fylla upp vatten i tvättkaren och förvandlar sedan vattnet till vin. Tjänarna inbjuds alltså till att vara delaktiga i miraklet. Jesus kunde rimligtvis gjort alltihop själv. Men Han inbjuder dem att vara delaktiga i miraklet.

Ännu en gång: Gud behöver oss inte, men Han vill ha oss och vår delaktighet. Det handlar om gemenskap och delaktighet i livet, i glädje, i frihet, i skönhet, i kärlek. Här verkar Gud i allt, och allt vad vi ”gör i ord eller handling gör vi i Herren Jesu namn”.[5] Vi är förenade med Gud (och inte skilda från honom som deismen säger och inte heller ”försvunna som droppar i en gudomlig ocean” som panteismen hävdar). Det betyder att vi inte blir Kristus, och inte heller blir Kristus oss. Varken Kristus eller vi utplånas eller försvinner i denna förening. I denna förening med Gud inbjuds vi att vara delaktiga och låta oss uppfyllas av Hans Ande, Hans liv, Hans längtan, Hans glädje, Hans syfte och till att leva ut allt detta. Jesus Kristus förblir Herre, Han förblir den som talar, och vi förblir Hans tjänare, Hans barn som lyssnar till Hans röst och lyder. Varken Han eller vi förlorar våra specifika karaktärer, roller eller funktioner i relationen till varandra. I denna verkliga förening förblir vi distinkta personer, vi förblir verkliga människor, och vår mänsklighet grundas och bekräftas av Honom. Vi skapades till människor och vi fortsätter att vara människor och blir inte ”religiösa androider”. Vår relation är en kärleksrelation av ömsesidigt självutgivande – även om det självklart är så att det är en stor skillnad mellan vårt respektive givande. Det är Han som är den förste Givaren. Det är Han som givit sig själv för oss och till oss. Det är Han som har inbjudit oss, kallat oss till sig själv och inte tvärt om. Han är initiativtagaren och vi är kallade att gensvara till denna kallelse.

Vi lagar mat, städar, osv och ändå bär många på en gnagande känsla som säger dem att de gör för lite för Herren! Var tror vi att det goda har sin källa? Jesus gjorde troligtvis mer hantverksarbete än Han predikade. Han åt troligtvis mat vid fler tillfällen i sitt liv än Han helade människor och utförde mirakler. Oavsett vad Jesus gjorde så gjorde Han det som Guds älskade Son. Ja, innan Jesus ”gjort något för Gud” fick Han bekräftat att: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje”, och Anden vilade över Honom och i Honom.[6] I denna identitet levde och verkade Jesus. Oavsett vad Han gjorde så levde Han som Guds älskade Son – och om vi tror på det som Evangelium berättar så gäller detsamma även för oss![7] Det är Anden som vittnar med vår ande att vi är Guds barn, och att vi därför kan leva i Livets Andes lag.[8] Det finns således inga ”vanliga” eller ”oviktiga” människor som gör ”vanliga” och ”oviktiga” saker.[9] Hur kan vi annars förklara det goda, även hos dem som inte tror? Guds godhet flödar till oss och över oss alla. Och Han verkar i de troende, både vilja och gärning, det som är Hans goda vilja. Han väljer de mest suspekta fiskarna (lärjungarna), Han väljer tjänare på ett bröllop i en avkrok (Kana), Han väljer sådana som du och jag. Ibland talar Gud till och med genom åsnor.[10]

Vi blir mer mänskliga, men inte mer än mänskliga. Vår förvandling är ett resultat av Jesu frälsande verk – inte orsaken till det. Genom tron på Jesus blir vi aktivt delaktiga i Hans försoningsverk:[11] Han är i Fadern, vi är i Jesus och Jesus är i oss,[12] vi har dött med Honom,[13] vi har uppstått med Honom,[14] vi Har blivit satta i det himmelska på Faderns högra sida,[15] och vi kommer att dela den kommande härligheten med Honom.[16] Den djupaste sanningen om oss är en ”hemlighet”, ett ”mysterium” – denna hemlighet, detta mysterium är Kristus i oss, härlighetens hopp.[17] Vi har fortfarande svårt att se det och tro det och leva i det. Konflikten står mellan att tro Jesu syn på Verkligheten eller att tro på vår egen syn. Men vi är inte lämnade ensamma till att själva söka och förstå och ta emot sanningen...[18]

---

[1] Apg 17:28.

[2] Rom 5:5; 8:9; 15–16; 1 Kor 2:6–16; 6:11, 17; 12:3; 2 Kor 1:21–22, 11:4; Ef 1:13–14; 4:30; Fil 2:12–13; 2 Tess 2:13; Tit 3:4–7.

[3] Se t.ex.: Joh 6:56 (Sonen); 14:17 (Anden); 14:20–23 (Fadern och Sonen); 15:5–6 (Sonen); Rom 5:5 (Guds kärlek och Anden); 8:9–11 (Guds Ande och Sonen); 1 Kor 2:12 (Guds Ande); 3:16 (Guds Ande); 2 Kor 1:22 (Anden); 4:10–11 (Sonen); 6:16 (Guds tempel); 13:5 (Sonen); Gal 2:20 (Sonen); 4:20 (Sonen); Ef 3:14–16 (Faderns Ande); 3:17 (Sonen); 3:20 (Sonen); 4:6 (Fadern); 5:18 (Anden); Fil 2:12 (Gud); Kol 1:27 (Sonen); 1 Joh 2:27 (Smörjelsen); 4:4 (Guds Ande); 4:15–16 (Fadern).

[4] Joh 2:1–11.

[5] Fil 2:12–13; Kol 3:17.

[6] Mark 1:11.

[7] Ef 1:5, 11; 1 Joh 3:1–2; Joh 1:12; Rom 8:14–17, 19, 21; Gal 4:4–7

[8] Rom 8:2, 15–15; Gal 4:4–6; Joh 14:27; 15:25; 16:13.

[9] 2 Kor 5:16.

[10] 4 Mos 22:22–33.

[11] Fil 2:5–11.

[12] Joh 14:20.

[13] Rom 6:1–11.

[14] Ef 2:5–6; Kol 3:1–2.

[15] Rom 5:17; Ef 2:6.

[16] Fil 3:20–21; 1 Joh 3:2.

[17] Kol 1:27.

[18] 1 Kor 2:1–16, jfr Joh 16:7–15.