Domen då? Kosmos slut – och en ny början I

Här följer det första avsnittet av flera...

Domen då? Kosmos slut – och en ny början

Nu måste vi belysa de frågor som troligtvis poppat upp i ditt huvud om och om igen under läsningen. Frågor som alltid gnager i oss: ”Vad händer i och efter döden?”, ”Domen då?”, och parallellt med dessa frågor: ”Woah, är inte det här universalism?!?”[1] Svaren på dessa frågor besvaras i vad som brukar kallas för eskatologi – ”läran om det sista/yttersta”.

Redan i det Gamla testamentets skrifter berättas det att Guds rike står i konflikt med djävulen och ondskan. Gud kommer inte att låta sitt herravälde hotas utan det kommer en ”Herrens dag”.[2] Denna dag kopplas samman med en väntande Messias, vilken skall vara en stor konung efter kung Davids förebild, och denne Messias skall befria Israel från allt förtryck.[3] Guds rike (herravälde/kunglig makt) är enligt de första troende och Nya testamentets skrifter redan här – i och genom Jesus.[4]

Då Evangeliet spreds över den grekisktalande världen började man använda ytterligare termer för att beskriva Guds rike, t.ex. ”räddning/frälsning”, att vara ”i Kristus”, osv.[5] Gudsriket uppvisar den spänning vi redan tidigare sett som ett ”redan nu, men ännu inte”. Som dess framtida uppfyllelse vid slutet hänvisar man vanligen till ”riket”, och det omtalas ibland som redan upprättat med uttrycket ”Kristi rike/herravälde”.[6]

Vi har redan sett att Jesu Kristi uppståndelse verkar redan här och nu, men att det också väntar en kommande uppståndelse.[7]

Mellantillståndet – mellan döden och uppståndelsen

Döden är en verklighet för oss alla och det är människans lott ”att hon en gång skall dö”.[8] I Gamla testamentets skrifter kallas platsen, eller snarare tillståndet, människan vid döden hamnar i för dödsriket [hebr. sheol], en plats/ett tillstånd nedanför/i jorden.[9]

Vidare ger eventuellt Jesu liknelse om Lasarus [namnet betyder ”Gud har hjälpt”] i Luk 16:19–31 ledtrådar om detta mellantillstånd. Här framställs dels dödsriket [gr. hades][10] och dels en plats kallad för ”Abrahams sköte” som den plats/tillstånd vari de döda befinner sig.[11] Som vi tidigare sett är döden tätt sammankopplad med synden – den är en konsekvens av synden.[12] Men döden är inte slutet, det väntar en kroppslig uppståndelse och en dom.[13]

Nya testamentets skrifter talar i övrigt inte mycket om mellantillståndet för de döda. Det finns olika bilder för vad döden innebär. Dessa bilder beskrivs med termer som ”sömn”,[14] ”med/hos Kristus”,[15] ”en väntan”,[16] ett slags ”fängelse”.[17] Den romersk–katolska tanken om en ”skärseld” är ännu ett sätt att försöka förklara detta mellantillstånd.[18] Ännu en tolkning innebär att de som är onda, de icketroende, kommer att utplånas fullkomligt i döden. Detta kallas för ”annihilationism”.[19]

Jesu andra tillkommelse – parousia och uppståndelse

Jesu uppståndelse är upptakten på den sista tiden. Efter Jesu korsdöd, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra sida väntar vi fortfarande på att Han skall återkomma [parousia].[20] Andra ord som talar om detta är att Han skall ”uppenbara sig”, ”avtäckas/avslöjas” [gr. apokalypsis] och då skall alla se vem Han är och vad Han gjort,[21] och att Han skall ”framträda/manifestera sig”, ”bli synlig” [gr. epiphaneia] och då skall det som redan finns visa sig i öppen dager.[22]

I det Gamla testamentets skrifter finns det messianska profetior som inte uppfylldes vid Jesu Kristi första tillkommelse.[23]

I Nya testamentets skrifter finns det över 250 hänvisningar till Jesu återkomst.[24] Hans ankomst beskrivs på många olika sätt, men den kan sammanfattas med att Han skall komma i härlighet på himlens skyar, synlig för alla.[25] Det är en avgörande händelse då historien, som vi känner den, kommer att få sitt slut[26] och det kommer att ske plötsligt.[27] Vid sin ankomst kommer Jesus fullborda Guds eviga frälsningsplan. Alla Guds fiender, djävulen, synden, döden, ondskan kommer att besegras slutgiltigt[28] och alla Guds syften med skapelsen kommer att fullbordas.[29]

Jesus kommer vid sin andra ankomst således, på ett fullständigt sätt, förverkliga den seger Han vann vid sin första ankomst.[30] De dödas uppståndelse (de som avsomnat i Kristus) sker vid Jesu tillkommelse.[31]Alla måste träda fram inför Jesus vid Hans ankomst och Jesus är den som då skall döma levande och döda.[32]

Därefter kommer de övriga dödas uppståndelse då Kristus överlämnar riket till Fadern efter att varje välde, makt och kraft besegrats.[33]

Tusenårsriket[34]

Enligt Uppenbarelseboken 20:1–7 uppstår de insomnade i Kristus för att regera med Honom under tusen år och djävulen är under denna period bunden. Därefter släpps djävulen lös och då inleds den slutgiltiga striden och Kristi seger över djävulen och hans anhang.[35] Denna text har lett till åtminstone tre olika tolkningsförsök[36] av hur detta ”tusenårsrike” kommer att gestalta sig:

Postmillennarism: En bokstavlig tolkning som hävdar att milleniet (de tusen åren) kommer att gestaltas som ett jordiskt regerande och Jesu parousia sker efter [post] detta tusenårsrike. Evangeliet kommer att spridas över jorden och sedan kommer Kristus och upprättar den eviga ordningen.

Premillennarism: En bokstavlig tolkning som hävdar att parousia sker före [pre] Jesu Kristi regerande på jorden under tusen år. Hans ankomst innebär slutet för antikrist och djävulen och all ondska kommer att besegras. Detta inleder en period då Kristus härskar över sitt folk. Mot slutet av perioden släpps djävulen och hans styrkor åter lösa och det blir en slutgiltig strid mot de heliga. Först därefter kommer de dödas uppståndelse, den yttersta domen och begynnelsen av det eviga riket.

Amillenarism: En symbolisk tolkning som hävdar att det inte [a – utan] finns något tusenårsrike i bokstavlig bemärkelse. Man försöker här tolka de oklara och symboliska bilderna i Uppenbarelseboken i ljuset av de tydligare och klarare bibelavsnitt som talar om vad som skall ske vid Jesu återkomst.

Uppståndelsen på den yttersta dagen

Därefter kommer enligt Uppenbarelseboken[37] den andra uppståndelsen och domen för alla dem som levat på jorden. Uppståndelsetanken är inte helt klart uttryckt i Gamla testamentets skrifter, men den utvecklas och fördjupas där.[38] I Nya testamentets skrifter uppenbaras läran om de dödas kroppsliga uppståndelse.[39] Den kommer att innebära att vi skall få förhärligade kroppar.[40]

Domen

I samband med uppståndelsen kommer, enligt Uppenbarelseboken 20:12–15, domen. Först måste vi reda ut vad domen är och vad den syftar till. Är syftet med domen att döma eller är syftet att upprätta, hela, rena? Domen syftar till att förgöra allt det som står emot, förhindrar och förstör det som är Guds kärleksfulla syfte. Domen syftar till att ställa allt till rätta, att upprätta det som fallit och fördärvats och att fullborda det eviga syftet. I en bemärkelse är domen redan satt i verkan.[41] Men det väntar en yttersta dom, ”Herrens dag”, ”den yttersta dagen”, vid Kristi parousia, och denna rättfärdiga dom omfattar alla människor (även de troende).[42] Slutmålet för uppståndelsen och domen är att upprätta och rena hela skapelsen från allt det som fördärvat och smutsat ner den – och alla knän skall böjas och bekänna att Jesus är Herre och Gud skall bli allt i alla.[43]

Vi får inte frikoppla denna dom från den trinitariska grunden och verkligheten i Jesu Kristi inkarnation. Domen är för oss oftast kopplad till ordet ”vrede”. Frågan blir då: ”Vad är Guds vrede?” Om vi inte skall våldföra oss på enheten i Treenigheten måste vi tolka Guds vrede i ljuset av Hans kärlek, och vad som är uppenbarat i hela Jesu Kristi inkarnation. Jag menar då att Guds vrede är Guds kärleks eld riktad mot det som förgör det Han älskar. Jesus Kristus är vårt enda hopp om frälsning i livet, från döden till uppståndelsen och i domen.[44]

Dessutom hänger detta samman med himmel och helvete.[45] Både himlen och helvetet beskrivs med ett svårtolkat symbolspråk, med bilder och liknelser i bibeltexterna. Vi behöver därför tolka dessa utifrån hela Skriftens vittnesbörd. Vi kan inte, om vi fortfarande skall bevara vårt trinitariska synsätt, frikoppla dem från Treenigheten och den inkarnerade Jesus. Detta på grund av att ingenting kan existera utanför Gud, och allting måste således stå i någon slags relation till Honom.

Jesus säger att det eviga livet är att känna Fadern, den ende sanne Guden och Jesus Kristus som Fadern sänt.[46] Det eviga livet innebär således en relation med Gud. Kanske är det då så att motsatsen till det eviga livet, helvetet, är att faktiskt vara ställd i en relation, i och med Gud, och att i detta samtidigt vägra ta emot och leva i denna relation. Så ja, i en bemärkelse är detta universalism. Jag tror, med Bibeln som grund, att Jesu verk faktiskt omfattar alla, att Han har dött och uppstått en gång och för alla. Men det betyder ju inte med nödvändighet att alla faktiskt accepterar och tror detta faktum, utan det verkar fullt möjligt att välja att inte leva i denna Verklighet.[47]

Jag tror således inte att det i Gud finns en splittring, en konflikt, mellan Hans kärlek och nåd å ena sidan och Hans vrede och dom å andra sidan. Dessa måste i stället vara en enhet och ett samlat uttryck för Guds syn på oss och Hans vilja och syfte med oss. Hans kärlek och vrede måste tolka varandra. Han älskar oss och vredgas över det som fördärvar och förgör oss.[48] Det tydligaste uttrycket för detta är den korsfäste Jesus.

Gregorios av Nazianzos skriver att:

Då bär han [Jesus] mig helt och hållet inom sig tillsammans med det som är mitt, för att han skall förtära det onda – liksom eld förtär vax eller solen låter dimman försvinna från jorden – och för att jag skall få del av hans goda […].[49]

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] En oerhört förenklad förklaring av denna teori är att ”alla kommer att bli frälsta vare sig de vill eller inte”. Det finns dock många olika schatteringar inom denna teori och denna bok kan inte gå in på alla dessa. 

[2] Jes 2:1–5; Amos 5:18–19; Sef 3:15; Sak 14:9–10; Mal 4:1–2.

[3] 1 Krön 17:11–14; Ps 72; Jes 4:2; 9:6–7; 11:1–2; Mal 3:1–5.

[4] Matt 12:28; 19:23–24; Mark 1:14–15; 9:1; 10:17, 23–24; Luk 13:18–20; 19:12; Joh 3:3, 16, 36; 4:14; 5:24; 10:28; 1 Joh 3:15; 5:13. I Matteusevangeliet är uttrycket ”Guds rike” ersatt av ordet ”himmelriket”, och i Johannesevangeliet och Johannesbreven är uttrycket ”evigt liv” i stort sett en synonym till ”himmelriket”.

[5] Apg 16:30; Rom 1:16–17; 8:1; Fil 3:9–10.

[6] Luk 17:20–21; 18:28–30; kap. 21; 22:29–30; Apg 1:6; Apg 2:33; 1 Kor 15:24, 50; Kol 1:13.

[7] Joh 3:36; 5:24; 6:40; 11:25; 17:3–4; Rom 6:4–11; 2 Kor 4:10–18; Gal 2:20; Ef 2:1–5; Kol 2:12–15; 1 Petr 1:3.

[8] Hebr 9:27.

[9] 1 Mos 37:35; 42:38; 4 Mos 16:30, 33; Job 24:19; 26:5; 30:10; Ps 9:18; 16:10–11; 49:16; 63:9; 73:24; 88:11–12; 89:49; 115:17; Ords 9:18; 15:24; 27:20; 30:15–16; Pred 9:10; Jes 5:14; 14:9–10; 31:14; 32:18; 38:18.

[10] Se Matt 11:23; 16:18; Luk 16:23; Apg 2:27, 31; Upp 1:18; 6:8; 20:13–14.

[11] Denna plats/tillstånd kan inte vara platsen för domens verkställande, då Bibeln i övrigt alltid undervisar att domen sker först vid Kristi andra tillkommelse. Huvudpoängen i Jesu liknelse är att det kommer en uppståndelse från de döda (Luk 16:31). Ytterligare termer återfinns i Nya testamentet: abussos – avgrunden (Rom 10:7; Upp 9:11; 20:3); tarturos – avgrunden (2 Petr 2:4).

[12] 1 Mos 2:17; Rom 5:12; 6:23; 1 Kor 15:21; Jak 1:15.

[13] Rom 6:9; 1 Kor 15:35–58; Hebr 9:27; Upp 1:18.

[14] Matt 9:18, 23–25; Mark 5:22–24, 35–43; Luk 8:41–42, 49–56; Joh 11:1–44; Apg 7:60; 13:36; 1 Kor 15:6, 18, 51; 1 Tess 4:14–15.

[15] Luk 23:43; 2 Kor 5:1–9; Fil 1:23.

[16] Upp 6:9.

[17] 1 Petr 3:19–20; Jud 6.

[18] Vanligtvis hänvisar man till t.ex. Jes 4:4; Mal 3:2–3; Matt 12:32; 18:34; Joh 3:19; 12:48; 1 Kor 3:12–15.

[19] Vanligtvis hänvisar man till t.ex. Ps 1:6; 92:7; Matt 10:28; Joh 3:16; Rom 6:23; Fil 3:19; 2 Tess 1:9; Hebr 10:39; Jak 4:12; Upp 20:14.

[20] Se t.ex. Matt 24:3; Mark 13:26; 1 Kor 15:23; Fil 3:20; 1 Tess 2:19; 2 Tess 2:1, 8. Parousia – ”tillkommelse”, ”ankomst”, ”närvaro”. Ordet användes under första århundradet när en kejsare eller annan högt uppsatt person besökte en stad eller region.

[21] 1 Kor 1:7; 2 Tess 1:7; 1 Petr 1:7.

[22] 2 Tess 2:8; Tit 2:13–14.

[23] 2 Sam 7:16; Ps 2; 72; Jes 2:1–5; 9:6–7; 11:1–10; kap. 24–25; 40:3–5; 49:6; 61:2; Jer 33:15; Mika 4:1–3. Dan 7:13–14; Joel 3:14–21; Sef kap. 2, syftar även direkt på Herrens ankomst ”i härlighet”; se t.ex. Mark 13:26; 4:62; 1 Tess 4:17; Upp 1:7, 13; 14:14.

[24] Se t.ex. Matt kap. 24–25; Mark kap. 13; Luk kap. 21; Joh 14:3; Apg 1:11; 3:20–21; 17:31; 1 Kor 15:23–28; 1 Tess 4:13–5:11; Hebr 9:28; Jak 5:7; 2 Petr 3:8–13; 1 Joh 3:2–3; Upp 1:7; 22:20, osv.

[25] Matt 24:30; Apg 1:9, 11; Upp 1:7.

[26] 1 Kor 15:23–24.

[27] Matt 24:42, 44; 1 Tess 5:1–6; 2 Tess 2:1–12. Jesus visste inte då Han vandrade på jorden tidpunkten för denna händelse, Matt 24:36; Mark 13:32.

[28] 1 Kor 15:22–28, 42–57; Upp 12:7–11; 20:1–10.

[29] 2 Petr 3:1–13; Upp 22:1–5.

[30] Upp 5:5–14.

[31] Joh 5:28–29; 2 Kor 5:2–4; 1 Tess 4:14–17.

[32] Mal 3:1–3; Matt 16:27; 25:31–32; Apg 10:42; 17:31; Rom 2:3–16; 1 Kor 4:5; 2 Tim 4:1; 2 Tess 1:5–10; Jud 14–15.

[33] 1 Kor 15:22–24; 1 Tess 4:14–16.

[34] Det är viktigt att notera att tanken på detta tusenårsrike endast finns i ett enda kapitel i Bibeln, i Uppenbarelseboken, vilken i sig är en bok som är oerhört svårtolkad, fylld av bilder, symboler, siffersymbolik, osv. För en grundläggande och klar inledning i studierna av Uppenbarelseboken hänvisar jag till Mikael Tellbe: ”Lammet och odjuret – En guide till Uppenbarelseboken”.

[35] Upp 20:7–10.

[36] Detta brukar kallas ”milleniarism” [lat. mille – tusen] eller ”kiliasm” [gr. chilias – tusen].

[37] Upp 20:12–15.

[38] Se t.ex. Job 19:25–27; Ps 49:16; 73:26–28; Ords 23:14; Jes 26:19; Hes 37:1–14; Dan 12:2.

[39] Matt 22:29–32; Joh 5:23–29; 6:39–40; 44–45; Rom 8:23; 1 Kor kap. 15.

[40] Jfr Jesu kropps egenskaper i Luk 24:31, 36–46; Joh 20:19–29; med 1 Kor 15:35–38, 42–49; Fil 3:21.

[41] Joh 3:1, 16–21; 5:24–25, 30;12:31, 16:8–11; Rom 1:18–28.

[42] Amos 5:18–20; Mal kap. 4; Joh 3:19; Apg 17:31; Rom 2:16; 11:33, 36; 1 Kor 3:12–15; 4:5; 15:22–28, 50–54; 2 Kor 5:10; 2 Tim 4:1; 1 Petr 1:17; 2 Petr 2:13; Upp 5:13; 21:5; 1 Joh 4:9–19.

[43] Fil 2:10–11; 1 Kor 15:24, 28.

[44] Matt 12:34; 15:7; 23:33; Mark 3:5; Joh 14:6; Apg 4:12; Rom 1:18; 5:9–10; 1 Tess 1:10.

[45] Ordet ”helvetet” kommer av fornnordiskans ”Hels vite”, dvs. dödsgudinnan Hels straff. Tyvärr är de flesta bibelöversättningar inte helt tydliga här. Ofta har man översatt två ord, hades och gehenna, med ”helvetet”. Men som vi sett är hades, dödsriket, en plats/ett tillstånd för de döda innan domen. Gehenna är en translitterering av det hebreiska ordet Ge Hinnom – Hinnoms dal. Detta var en dal söder om Jerusalem där barn blivit offrade i eld till Molok (2 Kung 16:3; 21:6; 23:10; 2 Krön 28:3; 36:6). Den blev en slags profetisk symbol för dom (Jer 7:31; 32:35). På Jesu tid fungerade dalen som en sopavstjälpningsplats. Ordet förekommer i Nya testamentet: Matt 5:22, 29–30; 10:28; 18:9; 23:15, 33; Mark 9:43, 45, 47; Luk 12:5; Jak 3:6.

[46] Joh 17:3.

[47] Detta är en tanke som C.S. Lewis använder i sin bok ”Den stora skilsmässan”. Jfr även Matt 7:21–23; Joh 3:16–21; Rom 1:19–32; 1 Tim 2:3–4; 4:10; 2 Petr 3:9. Vi behöver även fundera mycket och länge över de texter som talar om en total upprättelse eller ett evigt straff, över ”slutdestinationerna” himmel och helvete: Apokatastasis, ”återupprättat”, detta är en term hämtad från Apg 3:21.  Frågan är omfattningen av ”allt” och ”alla”, [gr. panton]? Se t.ex. Matt 11:27; Luk 3:6; kap 15; 19:10; Joh 1:6–7, 29; 3:16–17; 35; 4:42; 5:22–30; 6:33, 37–39; 12:32–33, 47; 13:3; 17:2; Apg 3:21, 25; 17:28; 24:14–15; Rom kap. 5; 8:28–39; 11:11–36; 14:11 1 Kor 12:6; 15:22–28, 55; 2 Kor 5:18–19; Gal 3:16–29; Ef 1:9–11; 2:9–10; 3:14–15; 4:6, 8, 10; Fil 2:9–11; 3:20–21; Kol 1:13–22; 3:11; 1 Tim 2:3–7; 4:9–11; 2 Tim 1:9–10; Tit 2:11; Hebr 1:2; 2:5–10, 14–15; 6:17, 19; 9:26; 2 Petr 3:9; 1 Joh 2:2; 3:5, 8; 4:14; Upp 5:13. Dessa texter måste på något sätt kunna tolkas och förstås tillsammans med texter som talar om ”eviga straff” osv t.ex.: Matt 7:13–14, 22–23; 10:28; 11:23; 12:31–33; 13:41–42, 49–50; 22:14; 23:16, 33; 25:14–46; 26:24; Mark 3:28–29; 9:43–48; 16:16; Luk 12:9–10, 46; 13:22–27; 16:22–23; Joh 3:16–21, 36; 5:28–29; 8:21, 24; Rom 9:27; 1 Kor 1:18–24; Ef 5:4–6; Fil 1:28; 2 Tess 1:9; 1 Petr 4:17–18; 1 Joh 5:16; Upp 14:11; 19:9. Mycket av problematiken i dessa frågor kommer att röra sig kring definitioner av specifika termer som bibelförfattarna använt sig av, och hur man skall tolka de olika bilder/analogier/metaforer som används i texterna.

[48] Jfr Höga V 8:6–7.

[49] Gregorios av Nazianzos (2002), s. 71.