Vad får denna trinitariska syn och
inkarnationens realitet för betydelse för vad som brukar kallas för
ekklesiologi?[1]
Jag kan endast peka på några möjliga konsekvenser (och det finns mycket mer att
fundera över i denna fråga).
Liksom
Treenigheten är En, är församlingen en. Denna Enhet i Treenigheten är en
ständig kenosis där Fadern ger sig till Sonen, Sonen ger sig till Fadern,
Fadern ger sig till Anden, Anden ger sig till Fadern, Sonen ger sig till Anden
och Anden ger sig till Sonen. På samma sätt är vi kallade in i Gemenskapen som
en gemenskap i ständigt mottagande och ständigt givande. Gemenskapen med Gud
och varandra är grundat i den treeniga Gemenskapen sådan den uppenbarats för
oss i Jesu Kristi inkarnation – det är en enhet i mångfald och en mångfald i enhet. Denna Treenighet är en Gemenskap i vilken vi,
fastän många, är ett med Gud och lever i gemenskap med varandra. Den absolut
bästa beskrivning som finns beträffande församlingen och dess mission kommer ur
Jesu egen mun: ”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom
deras ord kommer att tro på
mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och
jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt
mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall
vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och
du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen
förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.”[2]
Jesus Kristus
är församlingens grund, dess hörnsten.[3]
Genom omvändelsen, tron och dopet blir vi personligen en aktiv del i den
Treeniga Gemenskapen [gr. koinonia][4]
och vi blir Guds folk[5]
och tillhör Guds familj, vi blir en del i Kristi kropp, vi blir grenar i
vinstocken Kristus Jesus, vi blir får i Hans hjord, vi blir en förstlingsfrukt,
vi blir ett tempel i Herren, vi blir de heliga och utvalda, vi blir del i
Andens Gemenskap i församlingen [ekklesia][6]
(vilket inte nödvändigtvis är identiskt endast med kyrkan i dess yttre form som
organisation – det är bara människor som kan vara kristna/troende, inte
institutioner).[7]
Församlingen är de troendes gemenskap i Gemenskapen med Fadern, genom den
inkarnerade Sonen i den helige Ande. Samme Ande som avlar Jesus i jungfru
Marias kropp föder församlingen på Pingstdagen. Och liksom Jesu uppdrag börjar
med Andens nedstigande över Jesus vid dopet börjar de första kristnas uppdrag
då de uppfylls av Anden.[8]
Jesus Kristus är församlingens huvud, församlingen skall växa upp till Honom,
byggas upp och manifestera Hans liv i sin gemenskap.[9]
Som sådan växer församlingen kvalitativt ”uppåt och nedåt”, och kvantitativt
”utåt och inåt”.
Paulus
uttrycker hur nära Kristus är sin församling. Paulus mötte, på vägen till
Damaskus för att förfölja de troende, den uppståndne och förhärligade Jesus. Paulus
frågade då ”Vem är du Herre?” och fick som svar att ”Jag är Jesus, den som du
förföljer”.[10]
Det är troligtvis detta som Paulus senare skriver om i Ef 5:25–32. Här talar Paulus om att männen skall älska
sina hustrur så som Kristus älskat församlingen och offrat sig för den. Liksom
Kristus älskar, när och vårdar sin kropp, församlingen, skall mannen älska och
vårda sin hustru som sin egen kropp. Paulus fortsätter därefter att citera 1
Mos 2:24: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till
sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Liksom Jesus ”lämnade sin far
och mor”, utgav Han sig själv för att ta sig sin hustru, församlingen, och de
blir – under över alla under – ”ett kött”! Vi är Kristi brud.[11]
Vi lever för
varandra (liksom Personerna i Treenigheten lever för varandra) och gestaltar
genom vår gemenskap tillsammans Guds liv och karaktär. Detta uttrycks i Nya
testamentet med vad jag kallar för ”varandra–orden”: Älska varandra (Joh 13:34–55;
15:12, 17; Rom 13:8; 1 Tess 3:12; 4:9; 2 Tess 1:3; 1 Petr 1:22; 1 Joh 3:11, 23;
4:7, 11; 2 Joh 5); Håll frid med varandra (Mark 9:50); Förlåt varandra (Ef
4:32; Kol 3:13); Tvätta varandras fötter (Joh 13:14); Acceptera varandra (Rom
15:7); Ha fördrag med varandra (Kol 3:13); Var tillgivna varandra och överlåtna
till varandra (Rom 12:10); Ära varandra över er själva (Rom 12:10); Hälsa
varandra (Rom 16:16; 1 Kor 16:20; 2 Kor 13:12; 1 Petr 5:14); Gör gott mot
varandra (1 Tess 5:15); Var gästfria mot varandra (1 Petr 4:9); Var goda och
barmhärtiga mot varandra (Ef 4:32); Dela med er till varandra (Hebr 13:16);
Tjäna varandra (Gal 5:13); Vänta på varandra (1 Kor 11:33); Sätt andra högre än
er själva (Fil 2:3); Tänk på andras bästa (Fil 2:4); Bär varandras bördor (Gal
6:2); Uppbygg varandra (1 Thess 5:11; Rom 14:19); Uppmuntra varandra dagligen (Hebr
3:13); Trösta varandra (1 Thess 4:18); Uppmuntra varandra till kärlek och goda
gärningar (Hebr 10:24); Undervisa varandra (Rom 15:14); Förmana varandra; (Kol
3:16); Be för varandra (Jak 5:16); Bekänn era synder för varandra (Jak 5:16);
Lev i endräkt med varandra (Rom 12:16); Underordna er varandra (Ef 5:21); Var
varandras lemmar (Rom 12:5); Döm inte varandra (Rom 14:13); Klaga inte på
varandra (Jak 5:9); Visa tålamod och ha fördrag med varandra (Ef 4:2); Ha
omsorg om varandra (1 Kor 12:25); Tala sanning med varandra (Ef 4:25; Kol 3:9);
Förtala inte varandra (Jak 4:11); Var ödmjuka mot varandra (1 Petr 5:5); Ha
gemenskap med varandra (1 Joh 1:7); och bemöt alla lika (Rom 12:6).
Nästa avsnitt finns här:
[1] Ekklesiologi är läran om församlingen, hur den
verkar, dess funktion osv.
[2] Joh 17:20–23.
[3] Matt 21:42; Mark 12:10; Luk 20:17; Apg 4:11; 1 Kor
3:9–17;1 Petr 2:6–8.
[4] Jfr 1
Joh 1:3. Koinonia – att ha någonting
gemensamt. Från gr. Koinos –
partnerskap, gemenskap. Ordet beskriver: (1) den delaktighet någon/några delar
i någonting; en delaktighet i en gemenskap med varandra; en delaktighet i att
känna Guds Son; att dela och vara delaktig i Herrens måltid (”nattvarden”); ett
deltagande i gemenskapen i den helige Ande; en delaktighet i Kristi lidanden;
en delaktighet i Kristi uppståndelseliv; en gemenskap med Fadern och Sonen i
den helige Ande, och (2) gemenskap som uttrycker sig genom gärningar i tro som
t.ex. ta hand om de behövande, att vittna om evangelium osv. Se vidare Apg
2:42; Rom 15:26; 1 Kor 1:9; 10:16; 2 Kor 8:4; 9:13; 13:13; Gal 2:9; Fil 1:5;
2:1; 3:10; 2 Tess 1:3; Hebr 13:16; 1 Joh 1:3, 6–7; 3:16.
[5] Matt 1.21; Gal 6:16; Tit 2:14; 1 Petr 2:9; Upp 21:3.
[6] Gr. ek,
– från, ut ur, och klesis, – en kallelse (kaleo, – att kalla). Ordet användes bland
grekerna om de människor som samlades för att diskutera t.ex. politiska beslut,
Apg 19:39. I Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av det Gamla
testamentet, används ordet om Israels folk och/eller representanter för folket
som samlas. Ordet används i Nya testamentet i två betydelsenyanser: (1) för att
benämna alla de troende i ett visst område som lever i Jesu Kristi försoning,
vilka även benämns som Kristi kropp, och (2) om en samling (singularis) troende
i t.ex. en viss stad eller ett visst hem och om församlingar (pluralis) i ett
område. Se; Matt 1:21; 16:18; 18:17; Joh 10:1–30; 15:1–8, 16; Apg 20:28; Rom
12:4–5; 1 Kor 1:2; 3:16–17; 4:1–2; 10:16–17, 32; 11:22, 29; 12:12–27; 2 Kor
6:16, 18; Gal 1:13; 4:4–6; 6:16; Ef 1:22–23; 2:16, 19–23; 4:3–16; 5:23; Fil
2:1; Kol 1:18; 3:15; 1 Tess 1:1; 2 Tess 1:5; 1 Tim 3:5, 15–16; 1 Petr 2:5, 10,
25; 5:4; Upp 21:3.
[7] Jag vet inte hur det är med dig. Men det låter alltid
konstigt i mina öron då jag hör någon tala om t.ex. ”en kristen pappershandel”,
eller ”ett kristet skivbolag”. Jag ser framför mig hur jag går in i denna
”kristna pappershandel” och ber att få köpa ”ett kristet kollegieblock”, ”en
kristen blyertspenna” och ”ett kristet suddgummi”, i fall jag skulle råka
skriva fel…
[8] Luk 1:35; 3:22; Apg 2:1–41.
[9] Ef 1:22; 3:18–21; 4:3–16; Kol 1:18.
[10] Apg 9:1–5; 22:1–8; 26:9–15.
[11] Matt 9:14–15; Luk 5:33–35; Joh 3:29; 2 Kor 11:2; Ef
5:27; Upp 19:7–9; 21:2, 9; 22:17.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar