Skillnaden mellan ”tro att” och ”tro på”

Skillnaden mellan ”tro att” och ”tro på”

Det är fullt möjligt att ”tro att” det finns någon som heter Sven Andersson,[1] men det är någonting helt annat att känna Sven Andersson, och det är detta jag menar med ”tro på”. Att ”tro på” innebär att jag vänder mig till Sven, jag litar på, och vill känna honom och vara känd av honom. Tron är inte bara att acceptera vissa sanningar som t.ex. ”jag tror att Gud finns”. Tron är att engagera sig personligen i någon. Att tro på Gud är alltså att välja att sätta sin tillit till Gud, att överlåta sig till Honom, att ha förtroende för Honom, att förtrösta på Honom, att lyda Honom, att leva beroende av Honom i gemenskap.[2] Att tro är således inte bara någonting jag gör, utan någonting jag är. Att tro innebär att leva och handla i kärlek. Detta måste grundas i en kärleksrelation, och kärleken förutsätter min frihet.

Men allt detta grundar sig inte först och främst på någonting hos mig själv, utan min tro är ett gensvar till den Gud som redan har handlat, som redan sträckt sig efter mig, som redan tagit upp mig i Gemenskapen, som redan har engagerat sig i mig, som redan har älskat mig.[3] Han är Alfa och Omega, begynnelsen och änden, även i detta. Vår tro är som ett tomt kärl som vi sträcker fram till Gud och som Han fyller. Det handlar således inte om en ”tro på min tro”, utan endast på Jesus och det verk Han utfört för mig i mitt ställe. Jesus är ”trons upphovsman och fullkomnare.”[4] Som Paulus skriver till Timoteus: ”Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom. Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom, skall han också förneka oss. Är vi trolösa – han förblir trofast, ty han kan inte förneka sig själv”.[5] Jag tar emot det av nåd och bara nåd. Det finns alltså en distinktion mellan den tro varmed jag tror [lat. fides qua] och föremålet för tron, trosinnehållet [lat. fides quae].[6]

Låt oss läsa Gal 2:19–21a:

Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd.

Tyvärr framgår det inte i de översättningar som vi har på svenska att Paulus i vers 20 faktiskt talar om Guds Sons tro[7] – Han som har älskat mig och utgivit sig för mig – som grunden för det liv han [Paulus] lever. Grundtexten talar här om Kristi tro/trofasthet. Detta tar inte bort vikten av ”vår tro”, men det visar att det är trons objekt som det är värt att tro på.[8]

T.F. Torrance förklarar detta genom att jämföra det med hur hans dotter lärde sig att gå. Han tog hennes hand och hjälpte henne och han kände hennes lilla hand gripa hans hand. Men det var inte hennes svaga gripande som hjälpte henne, utan hans grepp om hennes hand, ja, hans grepp om hennes grepp. ”Det är således på detta sätt som vår tro, hur svag den än är, är gripen och omsluten i Kristi starka grepp. Han som identifierar sig själv med oss och träder in i vårt ställe, Han gör det som är vårt helt och fullt till sitt eget för att vi helt och fullt skall få det som är Kristus’.”[9] Detta är vad berättelsen om Petrus, då han går på vatten, handlar om. När Petrus börjar sjunka (inte ”håller på att drunkna”) ropar han till Herren, och genast sträcker Jesus ut sin hand och griper tag i honom.[10] Paulus uttrycker detsamma i Fil 3:12: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Paulus jagar efter att gripa, eftersom Jesus redan gripit honom.

Vi uppmanas till omvändelse och tro – att vända oss bort från ”vår egen synpunkt” och vända oss till, tro och se och acceptera den Verklighet som Gud erbjuder. Vi uppmanas att förändra vårt tänkande, vårt sinne, angående vem Jesus är och angående vilka vi är i vår förening med Honom och sedan leva i och utifrån denna Verklighet.[11] Den som gör detta blir en bärare av Anden. Jag menar dessutom att omvändelsen och tron är ett fortsatt förnyande av vår syn på Gud, det är ett ständigt växande i vår relation till Gud – även sedan ”vi kommit till tro”. I någon bemärkelse liknar vår situation inför det som Gud gjort genom Jesus Kristus det som Jesus upplevde och uttryckte på korset: liksom Jesus kan vi uppleva övergivenhet, separation, men i detta kan vi ändå ge vårt gensvar av tillit – trots våra tvivel – till Gud vår Fader. Det är att tro. Vi skapar inte med vår tro verkligheten och sanningen, utan vår tro är ett gensvar till Verkligheten och Sanningen.

Frågan är: Vill jag tro? Vänder jag mig till Jesus? Förtröstar jag på Jesus? Litar jag på vad Jesus uppenbarar av Fadern? Litar jag på Jesu egen tro och förtröstan på Sin Fader.[12]

---

[1] Det finns enormt mycket välgrundade fakta om Jesu liv, död och uppståndelse. Tyvärr skulle denna bok svälla ut för mycket om jag här skulle ge mig in på detta. Jag får i stället hänvisa till några lästips: Gustaf Aulén ”Jesus i nutida historisk forskning”, Bertil E. Gärtner ”Vid den tiden... En bok om den historiske Jesus”, Bengt Holmberg ”Människa och mer: Jesus i forskningens ljus”, George E. Ladd ”Jag tror på Jesu uppståndelse”, Herman Seiler ”Jesus Kristus i tiden – Teologiska reflexioner över Kristusmysteriet”, Anders Sjöberg ”Vem är den mannen? En guide till evangelierna”, Tom Wright ”Den historiske Jesus – en utmaning nu som då” och Tom Wright ”Sanningen om Jesus”. Finge jag bara välja en av dessa skulle jag ta Sjöbergs bok.

Jag betvivlar inte heller Bibelns inspiration som ”Guds ord”. Men denna tro är en följd av att jag tror att Jesus, Guds Ord, är Herre, inte tvärtom. Och Jesus, som jag tror på, tog Skrifterna på allvar, och det är Han som uppenbarar Gud fullkomligt. Slutligen: vår frälsning är inte avhängig vår bibelsyn (eller dopteologi, eskatologi, kyrkosyn, ämbetssyn osv). Vi blir inte frälsta för att vi tror på Bibeln, utan för att vi tror på Honom som Bibeln vittnar om. Frågan är vem vi tror och säger att Jesus är och vad Han har gjort.

[2] Apg 16:30–31; Rom 3:22; Fil 3:9–10.

[3] 1 Joh 1:1–3; 4:9–10, 19; 5:3–5; Rom 5:5.

[4] Heb 12:2.

[5] 2 Tim 2:11–13.

[6] Här behöver vi även fundera över ”monergism” [Gud allena genomför frälsningsverket] kontra ”synergism” [Människan samverkar med Gud i Hans frälsningsverk]. Vi behöver fundera över om de utesluter varandra, eller om de kan förstås som samverkande och i så fall hur denna samverkan ser ut i vissa delar av frälsningsprocessen och Guds enväldiga verkan i andra delar.

Ytterligare behöver det funderas över människans vilja, i vilken utsträckning den kan betraktas som fri, och hurdant ansvar vi har i denna vilja osv.

Vidare behöver det funderas över ”teonomi” [Gud är den främste eller har kontrollen eller är den verklighet som konstituerar en handling, människa eller situation i enlighet med dess egen natur och integritet], vilket står i motsats till både ”autonomi” [självständighet i förhållande till Gud] och ”heteronomi” [som handlar om att vara styrd och kontrollerad utifrån].

[7] ἐν πίστει ζω̂ τῃ̂ του̂ υἱου̂ του̂ θεου̂ του̂ ἀγαπήσαντος με καὶ παραδόντος ἑαυτὸν ὑπὲρ ἐμου̂.  Detta framgår även i några av de engelska/amerikanska översättningarna, t.ex. King James Version: I live by the faith of the Son of God, who loved me, and gave himself for me; American Standard Version: I live in faith, the faith which is in the Son of God, who loved me, and gave himself up for me.

[8] Se även Mark 11:22; Jak 2:1; Upp 2:13; Jfr även 2 Tim 2:10–13.

[9] Torrance (1994), s. 32. Här i översättning av mig. Jfr detta med 2 Kor 8:9.

[10] Matt 14:22–33. Jag tror personligen att både Petrus och Jesus går på vattnet tillbaka till båten. Jag har svårt att se framför mig hur Jesus släpar Petrus efter sig genom vattnet, och det står faktiskt att ”de steg i båten”.

[11] Joh 8:32; Apg 2:38–39; Rom 1:16; 2:4; 12:1–2; Ef 4:17–24; Kol 1:21–23; 1 Petr 1:14; 1 Kor 1:17–2:16; 2 Kor 3:4–4:15; 5:11–6:2.

[12] Rom 3:22, 26; Gal 2:20; 3:16, 22; Ef 3:12; Fil 3:9.