OK, so what? Avsnitt I

OK, so what?

Känner vi till, erfar vi och lever vi i Sanningen som jag försökt beskriva i kapitel I. – III.? Vet vi, känner vi och lever vi i Joh 14:20: ”Den dagen [då Anden kommer över allt kött][1] skall ni förstå att Jag är i Min Fader [perichoresis], och att ni är i Mig [hypostasis] och Jag i er [perichoresis och theosis]”? Vi är förenade med Kristus på grund av att Gud i Sin nåd förenas med oss i och genom Kristus [hypostasis], och lyfter oss upp och in i Treenighetens eviga förening och gemenskap [perichoresis].[2]

Vi förlorar inte vår mänsklighet i denna förening, lika lite som Jesus förlorade sin gudomlighet då Han blev människa i inkarnationen. Det är en förening, inte en sammanblandning, inte ett uppslukande eller ett utplånande. Nej, det är ett förhållande, en relation byggd på kärlek.

Gud är för oss och med oss, vi är i Gud och Gud är i oss! Vi har blivit delaktiga i detta och detta är Verkligheten här och nu.[3] Detta leder till jublande frihet, till trygghet, till frid, till glädje. Och detta trots att våra yttre förhållanden inte alltid ligger i linje med detta. Men jag kan veta att dessa yttre förhållanden inte är vad som definierar mig. Det är inte dessa som säger mig vem du och jag verkligen är. När denna Verklighet börjar verka inifrån mitt inre och utåt kommer jag att ”bli” vad jag redan ”är”. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”[4]

En fråga som säkerligen uppstått inom dig under läsningen är: ”Om det nu är så att Gud är för oss, att Han älskar mig så mycket, varför skall vi då överhuvudtaget försöka leva rätt och gott? Kan vi inte helt enkelt strunta i allt och leva hur som helst och kasta oss ut i ett syndigt leverne?” Frågan som sådan är inte fel, men den visar också om vi har förstått vad denna oändliga kärlek från Gud innebär eller inte. Om det är så att Gud älskar oss och att allt det som skett i och genom Jesus också har skett med oss, så vill vi inte ”leva hur som helst”. Paulus bemöter denna fråga på ett lysande sätt i Rom 6:1–7:6. Han argumenterar utifrån det faktum att vi, i och genom Jesus, har dött bort från synden. Detta är Verkligheten för Paulus, och att leva i synden är att leva ett liv som inte är i enlighet med Verkligheten. Att leva i synden är att leva som en förslavad fånge, men att leva ”för Gud i Kristus Jesus” är liv och frihet. I Kristus har vi, enligt Paulus, blivit fria att välja om vi vill leva i Verkligheten eller inte. Redan detta faktum att jag inte vill ”leva hur som helst” visar att Gud verkar i mig.

Detta skeende brukar beskrivas med ordet ”rättfärdiggörelse”, vilket innebär att Gud har återställt det fördärvade förhållandet mellan människa och Gud, vi blir rättfärdigade genom att acceptera Jesu Kristi rättfärdighet och denna blir vår. Det beskrivs även med ordet ”helgelse”[5] vilket innebär att i och genom den helige Andes verk ställer vi oss under Jesu Kristi herravälde och genom vår samverkan med Honom börjar vi leva det rättfärdiga livet. Det är här som vi blir lika Honom, vi fullkomnas som avbild och likhet.[6]

Kristus har kommit, skriver Athanasios:

... för att han skulle göra alla fria från synden och syndens förbannelse och för att för alla skulle för alltid leva i sanning fria från döden och klädas i odödlighet och oförgänglighet. [7]

Vill jag förena mig i Hans tro, tron på vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader? Min tro vilar i och på Jesu trofasthet, den vilar i och på Hans tro. Även i detta är Han således min Ställföreträdare (jag har inte tro på ”min tro”). Är jag villig att låta Honom och Anden undervisa mig? Är jag villig att omvända mig från min ”gud”, mina ”ja, men...” och mina ”jag är inte...” Är jag villig att tro vad Han säger om mig och om Fadern, och leva i enlighet med det? Fadern har alltid älskat mig så som Han älskar Sin Son Jesus Kristus. Gud själv är min frälsning och jag tar emot denna gåva utan tvång. Det handlar om verklig gemenskap, om verklig kärlek – jag öppnar mig och ger mig till Guds förvandlande kärlek.

Jag tar i Evangeliet om Jesus Kristus emot domen över mig själv och jag tar emot ”domen över domen”, dvs. Jesu verk för allas skull och därför också för min skull. Väljer jag att leva i sanningen (Verkligheten),[8] den sanning som gör mig fri, och som låter mig leva i frihet?[9] Det är Anden som leder oss in i hela sanningen, och sanningen är personen Jesus Kristus och vad som har skett med oss själva i Honom.[10]

Jag uppstår med dig, käre Jesus,

och du uppstår med mig.

När glädjens olja utgjuts över dig,

droppar den också på mig.

När kärlekens elden brinner inom dig,

värmer den också mitt hjärta.

När det eviga livets andning fyller din kropp,

vet jag att jag skall leva för evigt.

När Guds ord kommer från dina läppar,

skall ditt namn för evigt vara

skrivet på min panna.

När du räcker ut din hand

för att välsigna mänskligheten,

känner jag din omfamning

som drar mig nära intill dig.

Jag uppstår med dig, Jesus,

och du uppstår med mig.[11]

Avsnitt II finns här:

---

[1] Joh 14:17; 16:5–22; Apg 2:17–39.

[2] Joh 14:17, 20, 23.

[3] 2 Petr 1:4; 1 Joh 3:2.

[4] Joh 1:5.

[5] Ordet ”helig” [gr. hagios] är intressant. Det syftar på något som är avskilt för Gud. Det används tex. i GT för att beskriva kärlen som användes i templet. Så länge kärlen användes på det sätt som Gud avsett betraktades de som heliga.

[6] 1 Kor 15:49; Fil 3:20–21; 1 Joh 3:1–2.

[7] Athanasios ”Talen mot arianerna” II, 69, citerat från Aulén (1931), s. 82.

[8] Ordet som används här i grekiskan är: τὴν ἀλήθειαν, detta ord betyder ”verkligheten”.

[9] Joh 8:31–32.

[10] Joh 5:24; 17:3; Rom 8:24; 2 Kor 1:20; Gal 3:16; Ef 1:12; 2:8; 1 Tim 1:1; 1 Joh 3:14.

[11] Olsen (2000), s. 164. ”Uppståndelse”.