Missiologi

Missiologi

Vad får denna trinitariska syn och inkarnationens realitet för betydelse för vad som brukar kallas för missiologi?[1] Jag kan endast peka på några möjliga konsekvenser (och det finns mycket mer att fundera över i denna fråga).

Kristus som är de troendes huvud definierar vårt syfte och vår mission, vårt uppdrag i världen på grund av att Han ”har fått all makt i himlen och på jorden”. Därför ger Han sina efterföljare i uppdrag att gå ”ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”.[2] Detta är grundat i den trinitariska verklighet som Jesus uppenbarat i och genom sin inkarnation. Och inkarnationen skall i en bemärkelse fortsätta genom Hans kropp, församlingen av de troende i den helige Ande. Dessa skall fortsätta att verka det Han har påbörjat och på det sätt som Han själv gjorde det – i Gemenskapen. Således är vår mission grundat i kristologin, det är grundat i frågan: ”vem säger ni att Jag är?”. Och detta leder oss till vår ekklesiologi: ”Hur skall detta levas ut i världen?”

Det är alltså Gud (Fadern och Sonen och Anden) själv som kallar oss till sig själv[3] och till gemenskapen med systrar och bröder, och det är Gud som sänder oss till att vara delaktiga i det uppdrag Han gett oss att förmedla och leva ut Evangelium.[4] Det är Gud som ger oss uppgifter och förmågan att utföra dessa för Hans syfte. Liksom Fadern sände Jesus sänder Han oss i den helige Andes kraft.[5] Liksom Fadern utgav och sände Sonen och Anden så sänds vi. Detta uttrycker sig genom utgivande [kenosis]. Detta hänger intimt samman med församlingen [ekklesia]. Den är de troendes gemenskap i den Treeniga Gemenskapen. Både ekklesia och missio är Guds verk.[6]

Församlingens syfte och uppdrag är att leva i och för världen, men inte av den. Församlingen kan därför inte hämta sitt uppdrag från världen, utan det är Kristus som är Huvudet, Han är den som kallar, sänder och leder genom den helige Ande. Genom vårt gemensamma liv vittnar vi om Guds rikes närvaro och dess kommande fulla manifestation. Vår uppgift blir således att, för dem som ännu inte sett det, vittna om att de lever i verkligheten av Guds rike, under Jesu herravälde (även om de ännu inte sett det och tror det). Vi uppmanar människor till att låta sig försonas med den Gud – skaparen, uppehållaren och frälsaren – som försonat sig med dem, till omvändelse och tro och därigenom till att bli en aktiv del i Kristi kropp. Vi är kallade till att, likt Jesus, tjäna världen och utge oss själva i Andens kraft och i kärlek.[7]

Uppdraget för dem som tagit emot och lever i försoningens verklighet är att proklamera Evangelium och att göra lärjungar, att tillsammans leva som efterföljare till Jesus Kristus. Det handlar om att leva älskad och att älska, att växa i tillit och tro, att leva i Evangeliets frihet, att dela livet i Gemenskapen med andra människor och att vandra i Anden.[8] Detta sker genom att de troende tillsammans förkroppsligar allt som Jesus står för.[9] Det är ett gemensamt efterföljande av Mästaren, en efterföljelse av hela Hans liv och lära.[10] Det är en kallelse till att lyssna, följa, till lydnad och växt i kristuslikhet.[11] Det handlar om att leva i och att leva ut budskapet om Guds rike.[12]

Och liksom Jesu inkarnation innebar att Han kom för oss alla (oavsett ras, kön, politik, religiös böjelse) och mötte alla med kärlek, vänlighet, nåd och sanning, så är de troendes kallelse densamma. Liksom Jesus blev en av oss, gick in i vår värld och var tillsammans med oss, är vi kallade att leva på samma sätt inför och tillsammans med alla människor.[13] Detta innebär att vi går in i världen och dess kultur för att återlösa, omvända och bevara det som är gott – inte för att försöka byta ut en kultur mot en annan.[14] Vi är kallade till kärlek till vår nästa, oavsett vem min nästa är[15] – samarier, satanister, fiender, pingstvänner, muslimer, svenskkyrkliga, bögar, flator... Det handlar om att respektera och älska människor som Gud älskar, vilka Jesus Kristus dött för och som den helige Ande vittnar för. Att visa respekt är inte detsamma som att acceptera (ge bifall åt) allt vad andra gör och tror. Men ingen kommer att, om vi vill följa Jesus, bli vår ”icke–nästa”. Vi skall således möta människor utan att döma dem[16] – att döma är den helige Andes verk[17] och vi överlåter därför dömandet till Herren.[18] Alla troende är mobiliserade och det finns således inte några ”konsumenter av kristen religion”. Alla troende är kallade och sända av Herren, för Hans rike, till alla människor. De troende är kallade till att verka i ”försoningens ämbete” och detta är att likna vid en gudstjänst.[19]

Detta gör att vi som troende har möjlighet att leva här och nu i överflödande liv, trygghet, hopp, glädje, frihet: en vandring i Anden. Vi är kallade att träda in i ”försoningens ämbete” för att förmedla dessa Goda Nyheter – Evangelium – till alla människor som ännu inte hör eller ser det som skett i Jesus, till dem som ännu inte ser att Gud är deras Skapare, att Jesus är deras Herre och Frälsare och att Anden är Livgivaren.[20] Vi kallas till att vara Guds medarbetare och inkarnera det liv vi tagit emot, att förkroppsliga den verklighet som uppenbarats i Jesu fullbordade verk, och verkar i och genom oss i den helige Andes verk.

Vår kallelse, missio, måste forma vår ekklesiologi och båda dessa är grundade i och springer fram ur kristologin. Och detta uttrycks i och genom församlingen, Kristi kropp.

---

[1] Missiologi är läran om vilket uppdrag och budskap som församlingen och den enskilde fått av Gud.

[2] Matt 28:18–20.

[3] Joh 15:16; 1 Kor 1:9; Ef 1:3–14; 1 Joh 1:1–4.

[4] Joh kap. 13–17; Ef 3:8–12.

[5] Joh 20:21.

[6] Matt 9:37–10:42; 28:18–20; Mark 1:35–38; 16:15–18; Luk 4:16–21; 9:1–26; 10:1–22; Joh 14:12; 20:21; Apg 1:8.

[7] Se Matt 16:24–25; Luk 9:23–24.

[8] Joh 15:9–13; 2 Kor 3:17–18; Ef 2:10; 3:17–19; Fil 1:6.

[9] Joh 13:34–35; Kol 2:6–10; Joh 4:34; 2 Kor 4:6–10; Rom 8:29; 12:4–5; Gal 4:19; Ef 4:11–16; Luk 9:23; Fil 3:12–14; 1 Tim 4:15–16; 1 Joh 4:15.

[10] Joh 14:15; 15:14; 1 Tess 1:4–8; 2 Tim 2:2; Tit 2:3–8; Fil 3:16–17.

[11] Mark 1:17; Rom 8:28–29; 2 Kor 3:18; Ef 1:4; Kol 1:28–29; 1 Joh 3:2.

[12] Matt 5:16; 1 Pet 2:12; 4:11. Notera att Jesus och de första troende inte predikade ”kyrkan”, utan Guds rike och evangelium som helhet: frälsning/räddning/helande av relationer, personer, kroppar, skapelsen, rättvisa, fred osv. Se t.ex. Matt 5–7; Luk 6:17–49; Apg 1:3.

[13] Fil 2:1–11; Matt 5:13–16; Joh 13:15; 1 Kor 11:1; Ef 5:2; 1 Pet 2:21; 1 Joh 2:6. Jfr Paulus 1 Kor 9:20–23; 2 Kor 4:1–2; 1 Tess 2:8.

[14] Detta är något som de första århundradenas kristna och kelterna under 500–900–talet lyckades med till stor del.

[15] Matt 5:39–48.

[16] Matt 7:1–5; Joh 3:16–17.

[17] Joh 16:7–15.

[18] Matt 13:24–30,36–43,47–50; Rom 2:1–5; 1 Kor 4:3–5.

[19] Rom 12:1–21; kap. 14–15:6; 1 Kor 4:1–5; kap. 8; 9:20–23; 10:31–11:1; 14:26; 2 Kor 4:1–2; 2:17–3:3; 5:9–14; Kol 3:17; 1 Tess 2:8; 1 Petr 2:9; 1 Joh 3:16–18.

[20] Apg 26:18; 2 Kor 4:1–7; 5:11–6:2.