Kristi kropp: Ekklesiologi – Koinonia II

Här följer nästa avsnitt. Det första avsnittet finns här:

Jesus är grunden för församlingen och församlingen skall tillsammans i Andens kraft förkroppsliga Honom.[1] Jesu första lärjungar sade att det var nog för dem om Jesus visade dem Gud Fadern. Jesus undrade då varför de ännu inte lärt känna Honom: hade de sett Honom så hade de sett Gud Fadern. Jesus upprepar bara vad Han tidigare sagt (och fick fortsätta att säga) ett flertal gånger, men som de missat: Han och Fadern var ett.[2]  Jesus uppenbarade allt, hela uppenbarelsen var komplett – Jesus är den enda fasta hållpunkten för oss då vi skall överblicka allt annat. Vi behöver endast fästa ögonen på Jesus för att veta exakt var vi befinner oss. Utifrån uppenbarelsen i Jesus kan vi förstå Faderns natur, och Jesu natur ger oss full uppenbarelse av den helige Ande. Om och om igen behöver vi se Jesu natur som uppenbaras tydligt i Hans undervisning som svar på lärjungarnas frågor om ”vem som är störst i himmelriket”, och i Paulus undervisning om Kristi sinne. Detta går att lista upp som följer:[3]

·       Tjänare/Slav – Mark 10:43–44

·       Inte uppträda som herrar och härska över... – Mark 10:42–43

·       Exempel – Joh 13:14–16

·       Ödmjuk – Matt 18:4

·       Likt ett barn – Mark 10:14

·       Likt den yngste – Luk 22:26

·       Likt den minste – Luk 9:48

·       Sist – Mark 9:35

·       Inget tvång – Fil 2:5–6

·       Inga själviska/blinda ambitioner – Fil 2:5–6

·       Utan anseende – Fil 2:7

·       Mänsklig – Fil 2:7

·       Lydig – Fil 2:8

·       Till döden – Fil 2:8–11

Denna lista med Jesu karaktärsdrag använder jag till att kolla min (och andras) teologi, handlingar, beslut, trosuppfattningar och uttalanden. Med den kan jag lära känna Faderns natur och den helige Andes natur. Jag kan med hjälp av den se hur församlingen skall se ut då den fungerar på rätt sätt. Med den som ledning faller allt annat på plats. Med den som måttstock ser man vad som håller måttet. Med den som måttstock ser man vad som faller utanför eller gör våld på församlingen.

Frågan är således inte ”om man går i kyrkan”, utan om man tillhör Kristus. Att tillhöra Kristus är att tillhöra församlingen. Att leva i Gemenskapen med Gud utesluter all individualism. Vi insätts i en relation med Fadern och Sonen och Anden, och med systrar och bröder; och vi blir personer först i dessa relationer. Vi är de vi är i relation till andra, liksom Fadern är Fader till Sonen, Sonen är Son till Fadern osv. Vi är enbart individer, monader, om vi inte inser att vi ingår i en gemenskap – först där blir vi personer. Om vi väljer att se på oss själva individualistiskt, som individer, så hamnar fokus på min rätt, min lycka och alla andra (inklusive Gud) blir medel för mig att nå mina mål, min rätt, min lycka – vi blir monader, egoister, narcissister. Om vi i stället överlåter oss till Gemenskapen i och med den Treenige och med gemenskapen med andra befrias vi från vår självcentrerade narcissism och kan i stället leva delaktiga i det stora verk som Gud har inbjudit oss till. Vi kan då leva med andra och för andra i Gemenskapen. I livet med Gud infogas vi som levande stenar i den levande Gudens tempel, vi inlemmas och blir en del i Kristi kropp. Församlingen består av alla dem som i den helige Ande följer Kristus. Det finns således ingen ”privatkristendom”.[4]

Liksom Fadern och Sonen och Anden är Ett förenas vi tillsammans med Gud och varandra till ett, vi blir en kropp i en Ande. Då vi väljer att leva i tro på Jesus kallas vi till delaktighet i Hans kropp. Vi sätts in i ett sammanhang med andra systrar och bröder, det som kallas för församlingen, till att verka för Hans rike. Livet i gemenskapen, i församlingen, är ett liv där vi tillsammans som lärjungar följer vår Herre i den helige Andes kraft. Det är i denna gemenskap vi helas och upprättas som människor, och det är här vi verkar för världen.

Paulus skriver i Rom 12:1–2 att vi tillsammans skall frambära våra ”kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse […].” Här använder sig Paulus av det grekiska ordet syschematizethe – ”anpassa” kontra ordet metamorphousthe – ”förvandlas”. För Paulus var hela livet en gudstjänst och i det livet förvandlades hela hans och hans medbröders och medsystrars liv, till skillnad från ”anpassning” som endast förändrar på ytan. Vi skiljer oftast det ”vanliga livet”, det profana: bada i havet, sköta trädgården, vårda sin sjuka mamma, måla tavlor, måla plank, koka mat till barnen, jobba på kontor från det ”heliga livet”: be, läsa Bibeln, predika, vittna, infinna sig och sitta i en kyrkobyggnad på söndag förmiddag. Men om vi verkligen inser att Jesu inkarnation är en verklighet är allt detta, och mer därtill, inkluderat – allt är omfamnat av, i och genom Jesus Kristus. Och vi blir delaktiga i Hans liv i och genom oss.

Den helige Ande fortsätter att verka Guds plan och vilja i och genom oss som ger oss till Honom.[5] Hela vårt liv blir en gudstjänst. Den helige Ande är verksam i och genom församlingen, Kristi kropp. Han är den som förenar oss och ger oss enhet.[6] Församlingen är en koinonia, en gemenskap, i den helige Ande.[7] Och liksom individen är skapad till Treenighetens avbild och likhet är församlingen detsamma, och skall således även fungera på samma sätt. Detta utesluter alla hierarkier, men bejakar de olika individernas olikheter och olika funktioner.[8] Detta förutsätter att man betraktar församlingen som en organiskt fungerande kropp och inte en institution. Kristus är församlingens huvud och får sitt liv från Honom.[9] Församlingen är relationsbaserad som Guds familj.[10]

Vi kallas till att tillsammans ”vandra i Anden” vilket leder till att vi förvandlas, blir lika Jesus Kristus, och att vi lever ut Andens frukt och Andens gåvor fungerar i oss.[11] Vandringen i Anden innebär vidare att vi inte längre står under eller följer lagen eller ”bokstaven”. Lagen ger endast insikt om synd och väcker den, fängslar och förslavar, och leder till döden.[12] Detsamma gäller våra försöka att leva efter filosofier, traditioner, stadgar, steg och principer. Nej, vårt fokus och vårt livs källa är Jesus Kristus.[13] Vi kallas att leva i nåd och av nåd. Nåd betyder inte befrielse från lydnad, utan befrielse till lydnad.[14] Vi kallas således av Herren till att kämpa för världen i Hans kraft. Vi skall, liksom Jesus, leva för andra människor. Vi kallas och sänds till att gå ut och förkunna och leva Evangelium.

Om vi betraktar församlingen som en organisk enhet, en levande och kvalitativt och kvantitativt växande verklighet, som skall verka så som Jesus verkade då Han vandrade hos oss. Detta kallar det oss till att leva och verka i enkelhet, rörligt, decentraliserat, flexibelt, öppet, välkomnande och personligt. Vi är en förbundsgemenskap som förenas av och i Herren och det uppdrag han givit församlingen.[15] Det är ett uppdrag som driver oss framåt och utåt till andra i världen.[16] Nya testamentet beskriver församlingens ”geografiska placering” dels till olika hem i olika städer,[17] och dels till olika regioner och dels till världen som helhet.[18] Nya testamentet visar oss att alla de troende är en vital och fungerande del med olika funktioner i kroppens liv, och att ledarskapet syftar till att tjäna, främja, utrusta och vakta församlingen.[19]

---

[1] 1 Kor 3:11; 1 Petr 2:4–5.

[2] Joh 14:8–11.

[3] Idén har jag hämtat ifrån Gayle Erwins bok ”The Jesus style”.

[4] Inom Anonyma alkoholister brukar man säga att ”en ensam alkoholist alltid är i dåligt sällskap”, och detsamma kan sägas om individualistiska troende.

[5] Fil 2:13; 2 Kor 3:3–4:15; Hebr 13:20–21.

[6] Rom 8:9; 1 Kor 2:4, 13; 3:16–7; 6:19; 10:16–17; 12:13; 2 Kor 3:3; 6:16; 1 Tess 1:5; Ef 2:21–22; 4:3–4; Fil 2:1.

[7] 2 Kor 13:13; 1 Joh 1:3.

[8] Rom 12:4–18; 1 Petr 4:10–11.

[9] 1 Kor kap. 3; kap. 12; Ef 1:10, 22–23; 3:14–21; 4:1–16; 5:23; Kol 1:18,24; 2:10, 19.

[10] Matt 18:20; Apg 2:44–47; Ef 2:19. Andra bilder som används i Bibeln, utöver Kristi kropp, familj, Kristi brud, folk osv är: levande stenar (1 Pet 2:5), Guds tempel/boning – dvs. platsen där Guds närvaro är uppenbarad (Ef 2:21–22).

[11] Jfr Joh 15:1–17; Rom 8:4; 12:6–21; 13:8–10; 1 Kor kap. 12–14; 2 Kor 3:4–18; Gal 5:13–6:10; Ef 4:1–3, 11; Kol 1:9–11; 3:12–13, vilka alla är kopplade till vår gemensamma tjänst för Gud. Ja, i princip alla brev i Nya testamentet är skrivna till grupper av troende.

[12] Rom 2:29; 3:20; 7:5–12; 2 Kor 3:5–6; Gal 3:3:10–14; 23; 4:1, 21–31; 5:12.

[13] Kol 2:8–3:3.

[14] Tit 2:11–12; Fil 2:12–13.

[15] Rom 15:5; 1 Kor 1:10; 2 Kor 13:11; Fil 2:5; Gal 1:16–2:10; Apg 15; Fil 2:1–6; 4:2; 3:13–15,18,20. Se t.ex.: Rom: Priscilla och Aquila (Rom 16:5), Asynkritus och Flegon (Rom 16:14), Filologos och Julia (Rom 16:15), Priscilla och Aquila (Rom 16:3–5), Korinth: Titus Junius (Rom 16:23; Apg 18:7), Stefanas (1 Kor 1:14; 16:15), Krispus (Apg 18:8f), Gajus (Rom 16:23), Filippi: Lydia (Apg 16:15, 31–34), Efesus: Priscilla och Aquila (1 Kor 16,19), Onesiforus (2 Tim 1:16; 4:19), Kolossai: Filemon (Filem v.2), Laodikeia: Nymfas (Kol 4:15), Cesarea: Kornelius (Apg 10:7, 24), Jerusalem: Maria (Apg 12:12), Manean (Apg 21:4), ?: Diotrefes (3 Joh v.9); Troas: ? (Apg 20:7–12). Se även hur församlingen kan fungera i t.ex.: Apg 2:41–47; 13:1–4; 1 Kor 9:19–23; kap. 12–14.

[16] Rom 12:5; Ef 1:23; 2:14,21–22; 3:10; Gal 3:28; 1 Kor 12:13; Fil 2:1–5; 4:3; Kol 3:11.

[17] Hemma/i staden Apg 2:46; 20:20; 1 Kor 16:19; Kol 4:15; 1 Kor 1:16; 16:15–16; Rom 16:10; 1 Kor 1:2,11; Fil 4:22; 2 Kor 1:1.

[18] 1 Kor 10:32; 12:28; 15:9; Gal 1:13; Fil 3:6; Gal 1:2,22; 1 Kor 16:29; 2 Kor 8:1.

[19] Matt 20:25–26; Apg 14:23; Rom 12:4–21; 1 Kor 1:4–7; Ef 4:11–16; 1 Tim 3:1–11; Tit 1:5–9.