Omvändelse och tro

Omvändelse och tro

Vi uppmanas att ”omvända oss och tro evangelium” eftersom Guds rike är här, eftersom Evangelium är ett faktum.[1] Vi kan inte inse detta genom att endast betrakta oss själva i vår egen situation, utan vi kan endast se vår eländiga situation då vi så att säga speglas av Jesus Kristus och Hans verk. Genom det som Gud redan gjort för oss möjliggörs vårt gensvar. Omvändelsen [metanoia][2] innebär att vi ser det vi tidigare inte sett, vi ser nu Verkligheten. Vårt tänkande och sinne accepterar i tro Verkligheten i Jesus Kristus, och vi vänder vårt sinne till att tro på det Jesus uppenbarar. Vi vänder oss till Honom och sanningen, och därmed vänder vi oss bort från lögnaren och lögnen. Omvändelsen innebär således att byta vår syn på verkligheten mot Hans syn på Verkligheten, att lämna vår verklighet och vända oss till Honom – det är således en omvändelse från, och i och med detta också en omvändelse till.[3] Att sedan välja att börja leva i den Verklighet som uppenbarats är vad som menas med ”tro”. Detta innebär att vi ser, omvänder oss och tror på att Jesus Kristus är den fulla uppenbarelsen av Gud, att Han har omfamnat oss, att vi är adopterade i Jesus – i all vår synd, vårt mörker, vår fruktan, våra illusioner, vår självcentrering, vår blindhet och vår flykt.

Om vi skall kunna erfara Guds kärlek måste vi sluta att låtsas, sluta dölja oss och sluta fly, och i stället låta Hans kärleks eld förtära allt som inte är gott. Och tro mig: det gör ont, men på ett gott sätt… Omvändelsen och tron berör hela människan, inte bara intellektet, inte heller enbart känslorna, utan hela livsföringen, allt handlande, allt vi är och gör. Omvändelsen och tron blir därför inte endast en engångshandling, utan något som fortgår hela livet. Vår omvändelse är ett gensvar till Guds redan givna nåd, Hans godhet, Hans försoning, Hans förlåtelse, Hans död och uppståndelse. Det är alltså inte ”om du omvänder dig och tror så blir du förlåten”, utan ”omvänd dig och tro eftersom du är förlåten”. Omvändelsen och tron är vårt ”amen” genom Jesus till Hans ”Amen”.[4] Nåden innebär att Gud kommer till oss i och genom Jesus, i den helige Ande, och Jesus är den som i Anden leder oss i Gemenskapen med Fadern.

Det finns således en förbindande länk mellan det objektivt verkliga och universella verk Gud har utfört genom Kristus i den helige Ande som förbinder detta med mig, ett subjektivt personligt erkännande, mottagande och levande i den objektiva och universella Verklighet som Gud erbjuder mig att vara delaktig i.[5] Det är detta som brukar beskrivas med ordet ”tro”. I detta befrias vi från slaveriet, från ensamheten, från blindheten, från mörker till ljus.[6] Vi kan därför leva i tro, i Gemenskapen, i lydnad och efterföljd i den helige Andes kraft.

Det är ett nytt liv som vi bekräftar och bekänner genom vårt dop, ett dop som i sig symboliserar en rörelse från död till liv.[7] Det är ett nytt liv i rättfärdiggörelse, rättfärdighet och helgelse i den helige Ande, ett liv där vi är rättfärdiga och helgade, vi rättfärdiggörs och helgas och vi skall rättfärdiggöras och helgas.[8] Det är ett liv in i en kallelse till tjänarskap, till växt i nåd och kärlek, till att vittna i handling och ord om det liv vi fått av Gud. Det är ett nytt liv i gemenskap med Fadern och Sonen och Anden tillsammans med andra människor som tillsammans följer Anden. 

Här följer berättelsen om min väg till omvändelse och tro:

Jag är född och uppväxt i en helt sekulariserad familj i en liten idyllisk småstad i Mellansverige. Den enda kontakt jag hade med kristna eller kyrkan var vid skolavslutningar. Och skolavslutningar är ju inte särskilt ofta förekommande och inte heller i första hand fokuserade på Jesus.

Min egen barn– och ungdomstid präglades mest av min pappas alkoholism, med allt vad det innebär av svikna löften och otrygghet. Jag upptäckte först i de tidiga tonåren att min uppväxtmiljö inte var den ”normala”, eller liknade den som mina jämnåriga kamrater hade. Detta gjorde att jag bestämde mig tidigt: ”Jag skall inte bli som mina föräldrar.” Jag blev vad man kallar för ”maskrosbarn”. Jag skulle klara allt; ta hand om mig själv, hålla masken inåt och utåt, sköta skolan, ja, allt vad som behövdes skulle jag klara av på egen hand. Ja, jag ville vara ”duktig”, jag ville vara ”som alla andra men ändå inte…” Jag kanaliserade mycket av mitt liv i musik. Jag lärde mig att spela gitarr och blev till sist ganska duktig på det och blev därmed i alla fall ”bra på något”. Tyvärr blev jag också bra på att ”inte ha några känslor och förväntningar”.

Jag började också ”skapa min egen verklighet för att överleva”. Om någon till exempel frågade vad jag hade gjort på skollovet, så ljög jag ihop en fantastisk solskenshistoria om var vi varit och hur bra det varit. Jag blev en mästerlig lögnare.

Till slut hade jag byggt upp ett helt litet universum av mina egna lögner, och jag kunde efter en tid inte avgöra vad som var lögner och vad som faktiskt hänt. Jag kunde ljuga om allt, jag ville förbättra mitt eget torftiga liv genom att lägga till mina egna önskningar som om de vore sanna.

Som du säkert förstår blir det ett väldigt tomt liv att endast leva i fantasins värld. Jag blev tommare och tommare inuti och mitt yttre skal hårdnade. Mitt eget hjärta blev mindre och mindre. Jag tror att det är allt detta som gjorde att jag tidigt började söka meningen med livet; och jag gick verkligen igenom ”allt”! Jag minns fortfarande att jag som 11–12 åring lånade böcker av Karl Marx och slukade dem!

Under tiden jag gick i högstadiet ökade frågorna om livets mening i intensitet. Jag sökte inom politiska ideologier, och då främst i den yttersta vänsterkanten. Jag läste och studerade ingående Kropotkin, Bakunin, Proudhon, Stirner, ja, alla de anarkistiska ideologerna. Jag anammade anarkismens ideal med hull och hår, och blev ”aktivist”.

Jag började studera psykologi och olika psykologiska teorier. Både så kallad vetenskaplig– och populärpsykologi; Freud, Jung, Adler med flera, över till ”amerikanska ’Du–kan–lyckas–i–livet–böcker’”.

Jag slukade filosofins värld; den klassiska filosofin med Platon, Aristoteles, Epikuréer, Stoiker, fram till ”upplysningstänkare” och vidare till Descartes, Kant, Bacon, Mills, och ända fram till våra dagars ”stora tänkare”. Jag läste mycket av de tyska filosoferna Arthur Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning” (som var mycket influerad av det Hinduiska tänkandet skulle jag senare upptäcka) och Friedrich Nietzsche och hans ”Så talade Zarathustra”, ”Antikrist”, ”Filosofi med hammaren”. 

Främst trängde jag mig in i den så kallade existentialismen och dess företrädare; Albert Camus, Jean Paul Sartre, Merleau Ponty, Martin Heidegger med flera. Titlarna på deras böcker, både skönlitterära och filosofiska, säger det mesta om vad de innehöll: ”Varat och intet”, ”Främlingen”, ”Existentialismen är en humanism”, ”Äcklet”, ”Myten om Sisyfos” (som påverkade mig mycket genom att den uttrycker att livet är att, liksom Sisyfos, knuffa en stor sten uppför ett berg tills man når krönet och den rullar ned på andra sidan och börja om igen). Dessa utryckte i mångt och mycket vad jag upptäckt i mitt eget liv; ”Livet är tomt, meningslöst, en frånvaro, en negativitet och endast en slump. Det liv jag lever är det liv jag själv väljer att leva och skapa.” Men detta gav mig fortfarande inte någon djupare tillfredsställelse. Så mitt sökande fortsatte ut i ett andligt landskap.

Jag började läsa nästan alla de stora religionsgrundarna. Ja, till och med ”kristendomen”, men då främst för att ”slå kristna i huvudet” med alla svåra frågor. Jag tyckte att ”alla vägar leder till Rom, och var och en blir salig på sin tro”.

Jag slukade den grekiska och romerska mytologin, den nordiska Asatron, och Shamanism – vilket jag även prövade på och praktiserade i så kallade ”trumresor”.  

Jag fördjupade mig i österns stora religioner. Jag läste Hinduismens ”Upanishaderna”, bitar av ”Bhagavad gita”, ”Hare Krishna–böcker” och anammade deras teorier om ”karma” (handlingar påverkar människans öde: både det ”tidigare livet”, och det man kommer att få i ”nästa liv”). I detta började jag också att praktisera Yoga och meditera med hjälp av ”Om–mantrat”. Det yttersta målet i den Hinduiska religionen är ”moksha”, dvs. att bli befriad från den eviga återfödelsens kretslopp, och detta tilltalade mig.

Men de två religionsinriktningar jag fördjupade mig mest i var Buddhismen och Taoismen, och det som kan kallas för en blandform av dessa båda; Zen (eller Chan på kinesiska). Jag gick fullkomligt upp i dess läror om ”livshjulet”, ”karma”, ”dharmaläran”, ”De fyra ädla sanningarna – livet är ett lidande, lidandet kommer av karma, orsaken till detta är begären, men detta lidande kan fås att upphöra genom ”Den åttafaldiga vägen” som leder till målet. Målet är ”nirvana” som enligt Buddhismen endast kan beskrivas i negationer.

Jag trängde också djupt in i den kinesiska Taoismen, med tänkare som Chuan Tzu, Lao Tze m.fl., och deras många teorier om livet och dess mening. Jag övade ”Qi Gong” och ”Tai Chi” (en slags långsam kinesisk gymnastik/kampsport, med andliga rötter och med filosofiska och religiösa innebörder, ja, en hel världsåskådning). Jag praktiserade även ”Zen/Chan–meditation” dagligen. En meditationsform som i mångt och mycket gick ut på att ”tömma sig själv”. Jag hade kommit så långt att jag till och med hade tankar och planer på att bli Buddhistmunk i något kloster!

Jag ville... jag kunde... jag skulle... jag skall... Jag var nu trettio år gammal, och likt en treåring som envisas med att ”knyta” sina skosnören själv – ”kan fälv” – så envisades jag också med ”kan fälv”. Jag sökte och strävade men kom liksom aldrig fram, och mitt hjärta var tomt – ja, tommare än någonsin.

Men under min vandring så kan jag så här i efterhand även se att Gud gjort små justeringar och ingripanden genom möten med olika människor och händelser. Han verkade i mitt liv även fast jag inte såg det eller kunde erkänna det. Jag vill här bara nämna några få av dessa viktiga händelser som varit del i min vandring till att finna Vägen, till att möta Sanningen och till att möta och ta emot det verkliga Livet:

– Det finns en fotohandlare utanför Kungsbacka som frimodigt gav mig och mina musikerkamrater var sin Bibel (…den var lila och med silverskrift på omslaget: ”Bibeln dag för dag”). Vi ville inte höra någon ”predikan” så vi tog dem och drog vidare. Den hamnade sedan i min bokhylla…

– Hösten/vintern 1998 blir min f.d. flickvän kristen, och vi talar mycket om detta och hon ”är på mig om Jesus” varje gång vi pratar i telefon. Hon frågar mig även om det är OK att hon ber för mig. ”Visst!”, svarar jag, ”Det rinner av mig som vatten på en gås!”, tänker jag.

– Jag får även uppleva Guds kraft under en förbönsituation för en person, innan jag själv kom till tro. Jag förstod inte vad som hände, men jag såg. Och jag märkte hur denna person senare fortsatte att växa och förvandlas som människa. Det var kraft i Kristus!

En aprildag (påsken) 1999 läser jag i den lila Bibeln. Jag läser och ögnar igenom Matteusevangeliet, och då jag läser hur Jesus hänger på korset så rörs någonting inom mig. Jag upplevde att jag var ”tvungen” att ta ställning till om Jesus dött för mig, för min skull. ”Är det sant, Stefan, har Jag dött för dig? Ja eller nej? Det är dags att ta ställning nu…” Jag svarade tvekande och med bävan ”Ja, ja, ja, Jesus, ja...” Där förhänget i templet brister, då Jesus fullbordat allt, också för mig, där brister också jag. Tårar och skratt blandas. ”Ja, Jesus, JA!”

Och jag vände om och mötte Honom som skapat mig och som frälst mig. Han fyllde min tomhet, gjorde mitt hjärta mjukt och varmt. Han tog min lögn och blev själv min Sanning, mitt Liv, min Kärlek, min Trygghet.

Han ledde mig också till Fadern, Han från vilket allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.

Från den där dagen i april började jag vandra med Jesus. Jag söker inte längre, ty jag blev funnen.

Jag döptes in i Kristus den 30/5–’99, vid ”handikappbadet” i Kattegatt.

Jag vet att Han är med mig alla dagar intill tidens slut. Och när de dagarna är förbi kommer jag att få se Honom sådan Han verkligen är och det är bara början av det liv som aldrig kommer att ta slut.  

---

[1] Matt 3:2; 4:17; Mark 1:15; Apg 2:38; 20:21.

[2] Se t.ex. Apg 2:38; 3:19, 26; 5:31; 8:22; 11:18, 21; 14:15; 17:30; 20:21; 26;18, 20.

[3] Paulus använder ordet epistrefô – ”vända om” och fokusen är till Gud, se t.ex. 1 Tess 1:9; 2 Kor 3:16.

[4] 2 Kor 1:20.

[5] Här finns det en komplex och mångfacetterad problematik mellan vad som brukar kallas ”predestination” å ena sidan och ”universalitet” å andra sidan. Jag kommer inte här att gå in på denna problematik, utan hänvisar till Radler (2006), s. 470–480. som en första introduktion till detta ämne. Jag utgår i mitt eget tänkande från att predestinationen är universell, dvs. Gud har i Kristus utvalt alla.

Två vanliga synsätt är Kalvinistisk ”T.U.L.I.P”, ”fempunktskalvinism”, kontra arminianism. Jean Calvin (1509–1564) var den mest inflytelserike 1500–talsreformatorn jämte Martin Luther. Hans läror lade grunden till den kalvinistiska läran, som i sin tur gav upphov till den reformerta läran. Hans idéer är grunden för protestantiska rörelser i Schweiz, Frankrike, södra Tyskland, Holland och Skottland. Även i England och USA fick Calvins tankar större inflytande än Luthers.

”T.U.L.I.P” formades av synoden i Dordrecht 1619 (Calvin själv utarbetade således inte denna teori, utan den formades utifrån de grunder han lagt) som ett gensvar på Jacobus Arminius (1560–1609) fem arminianska (och dennes efterföljare ”remonstranterna” eller ”semi–pelagianska protestanter”) teser.

Arminius grundtankar är t.ex.: Den mänskliga viljan är fördärvad men genom Guds nåd har vi ändå en fri vilja.  Människan kan av fri vilja välja eller förkasta frälsningen. Frälsningen är av nåd allena och kan inte förtjänas. Inga gärningar eller mänskliga ansträngningar kan orsaka eller lägga någonting till frälsningen. Kristi försoningsverk omfattar och gäller för alla människor. Guds utväljande är avhängigt vår tro på Kristi verk. Det är möjligt för människor att stå emot Guds nåd. Det är möjligt för människor att stå emot synd, och det är även möjligt för människan att förlora sin frälsning genom att vägra omvända sig från synden.

Det kalvinistiska svaret på dessa teser var ”T.U.L.I.P”: (T): total depravity eller inability, totalt fördärv eller oförmåga. Synden i oss gör att det inte är möjligt för oss att rädda oss själva. Vi är fullständigt förslavade under synden. Vi kan därför inte välja att följa Gud eller ta emot frälsningen, utan vi kan endast välja synden. (U): unconditional election, ovillkorligt utväljande. Gud väljer att frälsa vem Han vill oavsett våra “meriter”. Gud förutbestämmer/utväljer i sin nåd därför de människor Han leder till omvändelse och tro. (L) limited atonement, begränsad försoning. Kristi verk på korset syftade till att frälsa de utvalda. Guds frälsning är grundad i Hans suveränitet. Frälsningen är begränsad och gäller inte alla, utan endast de utvalda. (I): irresistible grace, oemotståndlig nåd. De som Gud suveränt utvalt till att frälsas kommer att frälsas. Han kommer genom den helige Andes inre vittnesbörd att övervinna dessa människors motstånd och frälsa dem. (P): perseverance of the saints eller eternal security, de heligas bevarande eller evig säkerhet. De människor Gud utvalt till frälsning kan inte förlora sin frälsning. Guds suveräna vilja kan inte hindras av människors vilja.

Luthers syn i dessa frågor kan sammanfattas som: Vår vilja är fullkomligt fördärvad och vi har ingen fri vilja. Alla människors möjlighet till frälsning fullkomnades genom Jesu korsdöd. Vi omvänds av nåd, men människan kan motstå denna nåd. Det är möjligt att förlora sin frälsning.

[6] Apg 11:21; 13:39; 15:7; 16:31; 18:8; 20:21; Rom 6:1–7; 8:18–39; Gal 4:8–9, 19–5:1, 13–14; Kol 1:3–14; 2:8–3:3; Ef 2:1–19; 4:17–24.

[7] Matt 28:18–20; Apg 2:38; 8:37; 10:48; 16:15, 31; 22:16; Rom 6:3–11; 1 Kor 1:16; 6:11; 12:13; 16:15–16; Gal 3:26–27; Ef 2:6; Kol 2:9–12; 3:1–3; Tit 3:4–5; 1 Petr 3:21. Vårt dop är således ett gensvar till Jesu ställföreträdande dop – ”omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”. Jfr Mark 1:4; Matt 3:13–17; Kol 2:11–14.

[8] Joh 17:15–19; Rom 1:17; 3:21–28; 5:1–2, 8–9, 21; 10:3–4; 16:16; 1 Kor 1:2, 30; 6:11; 2 Kor 5:21; Ef 5:26; Fil 1:11; 3:7–9; 1 Tess 4:3–4, 7, 23; 2 Tess 2:13; Hebr 2:11; 12:14; 1 Petr 1:2.