Det är här som djävulen [diabolos – ”den som kastar isär, den som
splittrar”], satan [motståndare], ”lögnens fader” och ”brödernas åklagare”,[1]
har sin möjlighet. Han ”går omkring som ett rytande lejon”[2]
och försöker få oss att tro att Gud inte är som Jesus Kristus, att vi inte är i
Jesus, att det som skett i och genom Jesus inte har skett, och skulle det mot
förmodan ha skett så gäller det ändå inte dig. Han försöker få oss att tro att
vi inte är älskade (att vi inte är inkluderade, inte är adopterade, inte
tillhör Honom, inte räcker till, inte duger, osv, osv).
Djävulen (och
hans kumpaner) gör allt för att dölja vår verkliga identitet i Jesus Kristus som
skapade, älskade och försonade människor.[3]
Han bekräftar vår egen mytologiska bild av ”gud”. Ja, han tar till och med Guds
ord, Bibeln, och använder det för att skrämma oss, så in fruktan, tvivel och
fördömelse i oss. Vi själva och andra runt omkring oss är oftast inte heller
sena med att hjälpa till att hålla oss kvar i lögnerna. Detta leder till att vi
förlorar syftet med våra liv, och vi förlorar meningen och värdet av våra liv.
Vi fruktar, vi flyr, vi gömmer oss. Djävulen
kan låta oss hålla på med vad som helst, bara vi inte kommer till insikt om och
börjar leva i det som faktiskt är sant. Vi börjar därför i vår fruktan och
otrygghet försöka skapa oss själva och våra livs syften, vi börjar manipulera
andra, fantiserar fram vilka vi borde vara och vi gör vad som helst för att
”bli någon/något”, vi försöker gömma oss bakom fikonlöv, vi bygger en fasad som
skall göra att ”vi ser bättre ut”, vi blir hycklare, vi resonerar bort oss med
”ja, men...”, och vi drivs till att försöka bli vår egen skapare och frälsare.
Problemet med
detta är att det inte leder till den sanna härligheten som faktiskt tillhör oss
på grund av vad Jesus gjort för oss och med oss. Nej, alla våra själv–skapar–metoder
och själv–frälsar–metoder verkar i stället emot oss, och då inte enbart som en
distraktion. Det förvärrar även vår blindhet för det som är sant om oss, vi
skapar ett falskt ”jag”, vi blir någon som egentligen inte existerar på
riktigt, och som ytterligare binder oss och döljer Verkligheten för oss. Och då
detta falsarium till ”jag” inte kan tillfredsställa oss kastar vi oss in i det
ena hamsterhjulet efter det andra för att försöka bli ”någon” och duga – fastän
vi enligt Jesus redan är Älskade och tillhör Honom.
Vi missar
därför den sanna och verkliga härligheten som redan är given; Fadern har välsignat oss med all den andliga
världens andliga välsignelser i Kristus Jesus.[4]
Men lögnaren viskar till oss att Gud inte älskar och vill ha oss syndare, och
att våra syndiga gärningar gjort att Gud är vår fiende. Men Paulus skriver i
Kol 1:19–22 att vi ”en gång var främmande för Gud” (notera att det var vi som var främmande för Gud, inte tvärtom),
och att vi genom vårt sinnelag och våra onda gärningar var Hans fiender (notera
att det var vi som var fiender till
Gud, inte tvärtom). Gud försonade dock allt med sig i och genom Jesus för att
låta oss ”träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga”.
C.S. Lewis
berör i sina skönlitterära böcker ofta denna kamp mellan lögnen och lögnaren
vs. Verkligheten och Sanningen.[5]
I ”Silvertronen”, som ingår i böckerna om Narnia, har barnen tillsammans med
myrslingerbulten Surpöl hamnat i underjorden hos underjordens drottning. Hon
har genom lögner och förhäxning gjort Narnias prins Rilian till sin fånge. Då
de försöker befria honom börjar drottningen med att kasta ett grönt pulver i
elden vilket sprider en sövande doft, sedan spelar hon musik vilket gör att de får
allt svårare att tänka, och slutligen börjar hon försöka få dem att ifrågasätta
allt de vet om världen ovanför underjorden. Hennes trolldom gör att ju mer förhäxade
de blir desto säkrare blir de på att de inte är förhäxade alls. De börjar allt
mer tro att Verkligheten bara är en dröm. Hon får dem att misstro sina egna erfarenheter
av att det finns ett land ovan jord, hon får dem att tro att det aldrig funnits:
det finns ingen sol, inga berg, inga stjärnor. Ett av barnen, Jill, får plötsligt
en känsla av att hon måste komma ihåg något, men det var ohyggligt svårt att
säga det, men till slut får hon fram det:
–
Aslan [en symbol för Kristus i Narniaböckerna] finns.
–
Aslan? sade häxan och fingrarna for lite hastigare över strängarna. Ett sådant
vackert namn! Vad betyder det?
–
Det är det stora lejonet som kallade oss från vår egen värld, sade Eustace, och
som skickade hit oss för att leta reda på prins Rilian.
–
Och vad är ett lejon för något? frågade häxan.
–
Nä dra! sade Eustace. Vet ni inte det? Hur ska vi kunna beskriva det för henne?
Har ni någonsin sett en katt?
–
Ja visst, sade häxan. Jag älskar kattor.
–
Ett lejon är lite – fast bara lite! – likt en katt... en stor katt med man.
Inte en hästman förstås utan mera som... som en domarper uk.
Och så är det gult. Och starkt som... som ett lejon.
Häxan
skakade på huvudet. – Ack, sade hon, vi kommer nog inte längre med ert lejon –
var det så ni kallade det? – än med er sol. Ni har sett lampor, och så har ni
föreställt er en större och bättre lampa och kallar den för solen. Ni har sett
kattor, och nu vill ni ha en större och bättre katt och kalla den lejon. En rar
liten låtsaslek, fast uppriktigt sagt – är ni inte lite för gamla för låtsaslekar?
Och inte kan ni hitta på något nytt i er saga, allt hämtar ni från den verkliga
världen, min värld, som är den enda världen. […]. Det finns inget Narnia, ingen
Ovanjord, ingen himmel, ingen sol, ingen Aslan.[6]
Om vi tror på
lögnaren och lögnen börjar vi leva som om lögnen är sann. ”Det finns inget
Narnia, ingen Ovanjord, ingen himmel, ingen sol, ingen Aslan, det finns ingen
Gud som älskar mig, Gud har inte skapat mig, Jesus har inte inkarnerats, det
finns ingen försoning (och om det mot alla förmodan skulle finnas en sådan
gäller den inte mig), Anden har inte blivit utgjuten”.
Vi förgiftar härigenom
den sanna härligheten i Verkligheten och kortsluter det liv som flödar till oss
från Fadern och Sonen och Anden. Vi våldför oss på relationen till Honom som
älskar oss och vi våldför oss därför också på vårt verkliga jag i Kristus. Vi
våldför oss på våra medmänniskor och vi våldför oss på skapelsen som helhet. Detta
leder oss in i en cirkel av fruktan, skuld, skam, flykt, självcentrering, cynism,
drivenhet, tomhet, undandragenhet, förnekelse, hopplöshet, i en allt mer djugående
spiral – vad vi på djupet tror tar sig uttryck i våra känslor, reaktioner, ord,
beteenden, handlingar och relationer.
Och det som
gäller för oss på det individuella planet sprider sig till grupper , samfund, nationer, hela kulturer, till en identitetskris,
till ett rop efter mening, syfte och värdighet. Vi har förlorat den Treenige
Guden och inkarnationen i Jesus och kvar blir en abstrakt gud i ett
mekanistiskt universum, eller en frånvarande gud i en slumpartad tillvaro, och
vi själva ”är ingenting som desperat försöker bli någonting”. Vi försöker
därför skapa oss själva och vår mening, vårt syfte, trots att Gud redan tydligt
talat om vad som är Hans syfte med oss.
Orsaken till
vår upplevelse av glädje, sorg, osv är att vi på djupet vet, vi har erfarit,
att vi är förenade med Gud. Det är det outtalade måttet på alla våra
upplevelser. Glädje är att leva i linje med det som är sant, det som är liv,
glädje, frid, gemenskap med och i Fadern och Sonen och Anden, och sorg är att
leva i mörker och osanning. Vi kan inte erfara att vi är förlorade om vi inte
vet att vi har ett Hem, vi skulle inte längta efter gemenskap om det inte fanns
Gemenskap. Jag tror att vi alla har erfarenheter av detta. Det glimtar fram då
vi ser in i ett spädbarns ansikte, då vi sitter framför en brasa med nära vänner,
då vi ser på barn som är uppslukade av sin lek, då vi i kärleksakten ger oss
helt till den älskade, då vi hör ett vackert musikstycke, då vi hänger oss åt
något konstnärligt skapande. Ofta får vi då känslan av att ”det är så här det
ska vara”, ”det här är gott”, ”här kan jag vara för alltid”. Dessa erfarenheter
fyller oss med liv och med längtan,
en längtan efter att detta tillstånd skall bestå. En dag kommer det att göra
det…
Förnekandet av
Sanningen (Verkligheten) förändrar inte Sanningen (Verkligheten) som sådan. Vårt
stora problem är således att vi har blivit förledda och att vi tror på
lögnerna. Och detta gör att livet som Jesus vill leva i och genom oss inte kan
flöda fritt då vi ibland strider mot det. Vi måste därför lämna tron på
lögnaren och lögnerna, lämna tron på oss själva, andra, saker och idéer, och i
stället leva i tro på Jesus, i Jesu tro.
Men som sagt:
vi är inte lämnade åt oss själva till att försöka hitta ut ur mörkret. Anden är
här, Han verkar, Han uppenbarar Jesus Kristus, Han påminner oss om vad Jesus
har sagt, Han påminner oss om vilka vi verkligen är, Han talar till oss, Han
lägger en djup längtan i oss efter sig själv,[7]
Han försöker att få oss att förstå att det är Guds godhet som för oss till omvändelse.[8]
Han är den som har skapat oss, hela
oss med ande, själ och kropp, till att leva i Gemenskapen med Honom och andra,
till att glädjas i frihet. Vi tillhör Fader och Sonen och Anden, och att inte
leva i enlighet med Verkligheten är att ”sparka mot udden” och det är ”hårt och
smärtsamt”.[9]
Det är att våldföra sig på ”vem jag verkligen är” i föreningen med Gud.[10]
Han kommer inte att ge upp sitt syfte med oss, Han är tålmodig med oss, Han
älskar oss, vi är Hans barn.
Att känna
sanningen gör oss fria, och detta innefattar att omvända sig, att tro, följa
och lyda Honom som är Sanningen. Denna lydnad är den enda verkliga friheten.[11]
Paulus
använder sig i flera brev (t.ex. Efesierbrevet och Kolosserbrevet) av ett
mönster som hjälper oss att förstå detta: Han börjar alltid med att först (1)
proklamera vad Gud har gjort i Kristus; sedan (2) försöker han förklara vad
denna Verklighet betyder för oss; och slutligen (3) förklarar han hur ett liv
som levs ut i denna Verklighet tar sig gestalt.[12]
Det är grundat i frågorna: (1) Vem?
(2) Vad? och (3) Hur? Detta är viktigt eftersom vi ofta vänder på denna ordning. Vi
fokuserar oftast på Vad? och Hur?, men dessa flödar ur Vem? Vi måste inse att t.ex. ”rättfärdighet”
(Vad?) ”genom tro” (Hur?) grundar sig i Gud (Vem?). Om vi inte fokuserar på och utgår
från Vem? är risken stor att vi på
olika sätt förvrider Vad? och Hur?, och allt detta formar i sin tur
hur vi ser på oss själva och andra. Om vi utgår från vem Gud är kan vi förstå vad
Gud gjort, gör och skall göra, och vi kan därmed få en rätt syn på hur
detta gått till, går till och kommer att gå till. Med hjälp av samma ordning: vem?, vad? och hur?, kan vi
rätt förstå oss själva i relation till Gud, till andra och till den övriga
skapelsen.[13]
Vi kan inte
utan denna grund förstå vad Gud har kallat oss till, och hur Han vill att vi
skall leva ut och förmedla det nya liv som Han har gett oss.
[1] Joh 8:44 och Upp 12:10.
[2] 1 Petr 5:8. Notera ”som ett rytande lejon”, dvs. han är inget rytande lejon, utan
endast en lögnare och en dålig skådespelare.
[3] 2 Kor 4:4; Ef 2:2; 6:12. Du kan läsa C.S. Lewis ”Från
helvetets brevskola” för en rolig och
skrämmande skildring av detta.
[4] Ef 1:3.
[5] Temat återkommer om och om igen i Narniaböckerna (se
t.ex. Lewis beskrivning av de förblindade dvärgarna i ”Den sista striden”, s.
152–156), i Rymdtriologin, i ”Den stora skilsmässan”, ”Från helvetets
brevskola” och i ”Det rätta ansiktet”.
[6] Lewis (2000), s. 159–167.
[7] Joh 14:20, ”den dagen skall ni förstå…”, dvs. då
Anden utgjuts.
[8] Rom 2:4. Notera även formuleringen ”som för oss”, vilket pekar på att detta är
någonting pågående, en process.
[9] Apg 26:14.
[10] Rom 6:1–7:6; Kol 2:16–3:17.
[11] Joh 8:32; Gal 5:1.
[12] Dessa tre ”punkter” är inga ”vattentäta skott” utan
griper även in i varandra. Mönstret
kan ses i t.ex. Kolosserbrevet (1) 1:1–2:5, (2) 2:6–3:11 och (3)
3:12–4:18.
[13] Jfr hur de s.k. ”10 buden” börjar med: ”Jag är
HERREN, din Gud (Vem?), som har fört
dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset (Vad?).
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig (Hur?)”. (2 Mos 20:2–3).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar